morethanonedirection.blogg.se

Claras perspektiv.
Harry kollade på mig med bedjande ögon. Hans händer famlade efter någonting att hålla sig i och innan jag hann tänka sträckte jag fram händerna och tog ett stadigt tag om hans handleder. Hans tunna kropp föll handlöst mot taket och jag försökte hindra honom från att inte krasha ner på taket men han ramlade ihop i en liten hög vid mina fötter. Jag släppte snabbt hans händer.

Harry lutade ansiktet i händerna och hans rygg skakade. Hans andhämtning var hög och de små lockarna på hans huvud stod åt alla håll. Mitt hjärta värkte av att se hand lilla figur krypa ihop ännu mer men jag försökte intala mig själv att han förtjänade det. Han förtjänade att känna räddsla och smärta, precis som Louis hade gjort.
- You were afraid Harry. Jag försökte låta stadig på rösten.
Hans rödsprängda ögon borrade sig in i mina ögon och jag försökte att inte flacka med blicken.
- Yea, i were fucking afraid. I can't believe how mean you really are to me, i tried be nice to you in the begining but you only hates me. I didn't kill Louis okey?! I liked you in the begining, i thought we could have been friend, and then maybe i could have told you. Han snyftade. But that's so damn over. Do you want to know why i moved here? I'm dying. They're trying to do everything to make me live this year out, but this is killing me. You're killing me more than the brain tumour. But you win, hope you'll be happy when i'm dead. Harry reste sig hastigt upp. Mitt hjärta värkte samtidigt som jag försökte intala mig själv att det var sant att han hade dödat Louis.

- Harry. Jag famlade för att hitta någonting att säga.
- No, don't say anything. You've already ruined everything, don't tell me about Louis again. Don't tell me about how much you hate, tell me you want me to die. Because that's what you want, right? It wasn't so smart to save me over there. Han nickade emot stången.
- Harry, i'm.. Han avbröt mig igen. Hans ögon skiftade till en ljusare nyans och han såg liten och sårbar ut där han stod rätt framför mig.
- Leave me alone, okey? Han vände sig snabbt om och började gå mot korridoren som ledde tillbaka in till sjukhuset.
- Harry, wait!
- What?! Han vände sig om och stirrade på mig med trött blick.
- I'm dying to. Mina händer skakade när jag försiktigt rättade till min tröja som hade hamnat på snedden.
- Oh, but i'm going to hell. And you're going to heaven, if you could say it by yourself.
- I didn't mean it like that.
- So, how'd you mean it then? Harrys ögon borrade sig i mina. Det gick runt i mitt huvud samtidigt som jag försökte komma på någonting att säga.
- You see. It was exactlly how you meant it.
- You can't make it back. Min röst låt hårdare än den skulle.
- So what? Harry vände sig om och började gå snabbt nerför den långa korridoren.
- You're going to fall Harry.
- No.
- Harry, wait for me. It's dark.
- Why do you even care? Harrys ögon glimmade till i mörkret.
- I.. Jag försökte komma på en förklaring. Jag visste inte ens själv varför jag brydde mig om killen som mördade Louis.
Harry tog ett steg emot mig.
- I can see what you're thinking.
- Yea, right. Jag försökte flina mot honom men det blev endast en grimas.
- You're trying to figure out a way to explain why you care. You're trying to understand it by yourself, why would you care about a fucking murder? But you're not fiding a reason. You know what, i think you know deep inside that i didn't kill Louis.
- I know it Harry. Jag försökte låta säker på rösten men den svek mig.
- Be proud to call yourself a murder. Because you killed me, after one day here. I'm already dead.
- Harry stop.
- Leave me alone now, please.
- Wait.. Harry vände sig snabbt om igen och började gå nerför den långa korridoren. Jag sprang snabbt efter honom.
- Harry, i didn't mean to kill you.
Harry skrattade tomt.
- Too late.
- I'm sorry.
- You're sorry? For what?
- I don't know. Jag förbarmade mig över mitt hjärta. Varför sprang jag efter honom?
- Don't say you're sorry if you don't know why you're sorry. And i know you're not sorry.
- Oh! Jag svor irriterat. You'll never listen to me.
- You had your chance.
- Well, go back there, do it. But you won't make it back without me. Jag stannade i korridoren.
- So what. Harry suckade.
Jag kollade mig uppgivet omkring i den mörka korridoren. Harrys steg hördes allt längre bort. Mina händer famlade utefter väggen för att känna vart jag befann mig i korridoren. Mina fingrar stötte in i den lilla skylten som satt under fönstret. Jag flämtade till. Innan jag hann tänka mig för ropade jag till Harry.
- Harry, the stair.. Jag visste att trappan bara var ett tiotal meter från där jag befann mig.
- Why do you even.. Några höga dunsar hördes bortifrån trappan.
- Harry? Min röst darrade.

Claras perspektiv.

- He's hot. Sjuksköterskan som brukade hjälpa mig nickade mot Harry.
- He's not.
- He is.
- He's a douche. Hon kollade förvånat på mig.
- What?
- I hate him.
- Clara. Hon suckade. Stop hating people.
- He's deserves it. Jag log roat mot Harry när han kollade på mig.
- Why?
- I can't tell you. Jag hoppade snabbt ner från sjukhusbänken och gick mot Harry. Han kollade osäkert på mig.

- Hi Harry. Jag log ironiskt och satte mig brevid honom.

- Hi. Han mumlade och kollade ner i marken.
- Did you enjoy your first day here?
- Wonderful. Harry log ironsikt. I met so many new and awesome people.
- Oh, i see. I just met a faggot with curly hair. Jag försökte låta stadig på rösten. det var inte meningen att vara så elak men orden bara flög ur min mun.
- You know i'm gay. Harry log snett mot mig.
- I know a lot about you Harry.
- Like what?
- Your nipples. Your tatoos. How you hate the ringtone "marimba." Everything.
- That's things everyone knows.
- Tell me something i don't know then.
Harrys blick flackade mellan mig och de andra i rummet.

- Come on. Jag tog ett hårt tag om hans arm.
- Where are we going? Han stretade emot.
- You'll see. Jag slog snabbt igen dörren bakom oss.
- It's almost midnight. Harry kollade nervöst på mig.
- We're just going for a walk. Jag njöt av att se hans rädda ögon i mörkret.

Jag började gå nerför den mörka korridoren. Harrys hand famlade efter min och jag ryckte snabbt bort den. Han tog ett stadigt tag i min arm och följde mig genom mörkret. Jag gick snabbt och säkert genom den välkända korridoren. Mina nattpromenader hade blivit en vana under de senaste åren och jag hittade i korridoren som om den var en del av mig.
Harry gick rätt in i mig när jag stannade vid dörren som ledde upp emot taket. Jag slog snabbt upp dörren och den långa trappan tornade upp sig framför mig.
- Where.. Where does it go? Harry kollade över min axel på trappan.
- You'll see. Jag tog några steg uppför trappan.
- I don't want to. Harrys röst lät trotsig.
- You'll never make it back. It's dark. Jag fortsatte gå uppför trappan. Springde steg hördes bakom mig och jag flinade. Trappan var lång och jag kunde höra Harrys flåsande andetag bakom mig. Det rosslade i hans lungor och hans svettiga hand letade sig till min tröja för att känna vart jag var.

Dörren ut till taket var tung och den gnisslade högt när jag drog den åt sidan. En krafig vind fick mig att vingla till och jag kände ett par starka händer ta tag i mina axlar. Jag trasslade mig snabbt ut ifrån hans armar.
- Don't touch me. Jag gav honom en mörk blick. Hans ögon blev ljusa och hans kollade osäkert på mig. Jag vände mig tvärt om och började gå ut emot taket. Harry gick snabbt efter och jag kunde höra hur han snubblade till flera gånger i mörkret. Jag fnissade. Det var sladdar och lådor utplacerade över hela korridoren. Mina fötter bar mig säker fram meter för meter tills korridoren mynnade ut i taket. Jag drog in den kalla nattluften och gick ut på taket. Harrys ögon glimmade till bakom mig och han tog ett hårt tag om den stora skorsteten som stack upp på taket.
- You're scared. Jag flinade emot honom.
- I'm not. I just wanted to hold it. Han släppte snabbt skorstenen och tog några försiktigt steg emot mig.

- Show me you're not. Hans rädda min fick mig att tvekan. Jag försökte intala mig själv att han förtjänade att känna den rädslan jag känt under de senaste åren. Den rädslan över vad som hade hänt med Louis, Harry, Niall, Zayn och Liam när de försvann.
- You see. Harry ställde sig brevid mig och kollade ut över ljusen i staden.
- I'm so impressed. Jag log ironiskt.
- You should be. Harrys mörka ögon borrade sig in i mig.
- I swear you can't do this. Jag tog snabbt några steg framåt och ställde mig på den tjocka stången som sträckte sig ut en bit ifrån hustaket. Jag hörde Harry flämta bakom mig när jag tog ett steg ut på den. Adrenalinet forsade genom kroppen och jag vände mig triumferande om.

- Come back. Harrys ögon var oroliga.
- Do you even care?
Harry ryckte på axlarna.
- I know you do. Jag tog ett steg ut igen. I feel so alive. Have you ever felt alive Harry?
- No. Hans mörka ögon granskade mitt ansikte. Jag kände hur jag började tappa koncentrationen och tog snabbt ett steg tillbaka till taket igen. Harry andades ut.
- It's your turn now.
- No, i don't think so.
- You're afraid Harry. Jag flinade åt hans rädda min.
- I'm not.
- Do it.
Harrys ögon skiftade nyans och blev mörkare. Han gav mig en mörk blick och tog snabbt ett steg stången. Hans händer darrade när han försiktigt rättade till de små lockarna som stod åt alla håll.
- It's really high. Han kollade oroligt ner på bilarna som körde nedanför.
- You'll die if you fall.
- You don't say. Harry röst var ironisk. Jag gav honom en mörk blick.
- Do it Harry.
Harry tog försiktigt ett steg ut på den smala stången. Hans smala kropp vinglade och hans sträckte sina armar ut i luften för att få balans. Jag flinade åt hans höga andhämtningar. Han kollade bedjande på mig.
- You see, i'm not scared.
- I can see that you're afraid Harry.
- I'm not. Han tog försiktigt ett steg till ut på den smala stången.
- You see. Han log triumferande mot mig när han hade fått tillbaka sin balans. Han ryckte nochalant på axlarna och flinade mot mig.
- I stood there to. Jag besvarade inte hans leende.
- So what? Harry tog snabbt ett steg emot taket igen.
- Oh, you want to go in. Jag flinade emot honom.
- I just thought you wanted to try again.
- Oh, i'm fine.
Harry stannade osäkert upp och blev stående på den smala stågen.
- You was about to tell me something?
- What? Harry kollade frågande på mig.
- Down there. Jag pekade nedanför mig. Something about you that i didn't know you.
- No i wasn't.
- Well, tell me something then.
- Like what?
- Oh, maybe about Louis?
Harrys blick mörknade.
- No.
- I'll help you. Did you use a gun? Min röst blev inte alls lika säker som hade hoppats på.

Harry tog snabbt ett steg emot mig. Hans fötter slirade på den hala stången och han sträckte ut händerna för att få tag i någonting.
- Help! Hans ögon skiftade från mörkt till ljust igen och han sträckte sig efter mig.

Claras perspektiv.

De andra i rummet kollade chockat på oss.
- Yea, i got a really good style, right Clara? Harrys ögon borrade sig in i mina. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite. De andra vände sig mot sina grupper igen och Harry lutade sig nära mig igen. Hans andräkt vad stark av mint och hans ögon fixerade fast mina. Jag kollade honom stint i ögonen.

- What should i do, to get you to not tell them? Han väste med mörka ögon. Jag lutade mig en liten bit ifrån honom.
- Tell me about Louis. 
- I said, i can't. Harrys röst darrade. 
- Tell me a secret.
Hans ögon glimmade till.
- About what?
- About One Direction.
Han suckade.
- What do you want to know?
- How many secrets could you tell me? Jag lutade mig bakåt på stolen och flinade.
- Two. Hans ögon stirrade nervöst in i mina. Jag satt tyst några minuter och låtsades tänka.

- So? Harry kollade oroligt på mig.
- Were you and Louis together? Harrys ögon skiftade färg igen. Han fixerade min blick i några sekunder innan han lutade sig närmare.
- Yes.
Jag log åt svaret. Hans ögon blev mörkare när han lutade sig närmare mig igen.
- Number two? Hans ögon såg kolsvarta ut. Jag studerade hans ögon intresserat.
- How do you do that?
- Do what? Han höjde ögonbrynen och gav mig en frågande blick.
- With you eyes. They're changing colours.
- No, they're not. Hans ögon blev en nyans mörkare.
- They are. Jag log roat.
- Well, i don't know, another secret? Han spärrade upp ögonen.
- Can't i take a wish instead?
- A wish?
- I wish something and you do it. Hans ögon blev stora och han kollade sig nervöst omkring.

Jag höjde rösten.
- Or, are you scared, sty.. Han tog snabbt handen för min mun.
- Okey, i'll do it.
- Take me out from this room. I hate this group, it's boring. Han ögon kollade oroligt bort emot Erik där han stod och hjälpte en annan grupp.
- How? Han lutade sig närmare och viskade.
- It's your problem.

Han tog snabbt tag och började dra i mig. Jag tog mig långsamt ner för den höga stolen och han började dra med sig mig mot dörren. De andra i gruppen stirrade förvånat på oss. Harrys hand var varm och svettig och han drog mig hårdhänt mot dörren. Dörren slog upp med en smäll och han drog mig mot hörnet på korridoren. 

- That was not so glamorous Harry. 

- Shut up. Han böjde ner huvudet och flämtade.
- Not so trained as before, Harry? Jag flinade åt hans höga andhämtning. Han reste sig snabbt upp och rättade till de små lockarna på huvudet.

- So, don't tell them now, okey? Harry kollade på mig med mörka ögon.
- Is that a threat? Jag kollade stint tillbaka in i hans stora ögon.
- It is.
- I told you, don't trust anyone here. Jag kunde inte låta bli att le lite åt hans rädda blick.
Han gick några steg närmare mig och lutade sitt ansikte emot mitt.
- Why don't you like me? I thought you was a fan.
- I were a fan Harry. You said it before, One Direction isn't real anymore. You destroyed it.
- I didn't.
- You killed Louis.
- I didn't.
- I don't believe you.
- You don't have to. Do you want to know something? if you had hair I would pull it.
- Oh, that's scary. Jag stirrade honom stint i ögonen. Good for you that i don't have any hair.
- Don't ever talk to me again about Louis or the band. I can make your life to a hell.
- I'm sure you can Harry. But my life is already a hell. By the way, i don't want to talk to you either, can you let me go?

Harry flyttade sig hastigt ifrån mig och lämnade korridoren fri. Jag började långsamt gå nerför korridoren.
- So we're agreed then? Harry ropade efter mig. Jag vände mig snabbt om.
- About what?
- Don't tell anyone.
- Harry Styles. Didn't i tell you, don't trust anyone here.
- But you're not anyone.
- No, i am somebody. That's worse. Jag vände mig om och började gå igen.

Claras perspektiv.

Jag granskade killen som hade satt sig mittemot mig i ringen. Hans svarta korta hår bildade små burriga lockar. Hans ögon var djupt gröna och hans käkben tydliga. Jag kände igen honom direkt. Hans stora händer rättade försiktigt till lockarna som stod åt alla hår på hans huvud. Hans ögon höjdes och han fixerade min blick. Jag kollade snabbt bort. 
Jag strök försiktigt över min stora ljusblåa sjukhuströja som jag hade på mig. Jag hade förväntat mig att vi skulle vara de vanliga personerna på mötet, inte någon ny. Men här satt killen som jag hade känt länge, fastän han inte visste om det. Hans långa ben sträckte sig framåt och lade sig i kors.

- Today we'll have a new friend here. Våran ledare Erik kollade som omkring i ringen där vi satt.
- Edward, would you like to introduce yourself? Han vinkade åt honom att han skulle ställa sig upp.
- My name is Edward and i have a brain tumour. I've just moved here from New York, because it's a better hospital here. Han kollade försiktigt ner i marken.
- Well thank you Edward. Hope you'll enjoy your time here. Do you know anyone here yet?
Hans ögon blixtrade snabbt till mot mig. Hans mörka ögon borrade sig in i mina bruna ögon och våra ögonfärger smälte ihop.
- No. Han satte sig försiktigt ner igen. Hans virade sina långa smala armar omkring sig och kollade sig omkring i ringen. Hans tatueringar på handlederna såg ut som stora mörka hål i hans ljusa hud. De gick inte att urskilja vad tatueringarna föreställde längre, men jag visste exakt. Jag visste vart varje tatuering satt och alla hans födelsemärken. Hans 4 bröstvårtor och de små skrattgroparna som kom fram när han log.

- Clara? 
Jag kollade förvånat upp på Erik. Hela gruppen var tyst och tio ögon riktades mot mig.
- Introduce yourself. Daniel som satt brevid mig väste tyst mot mig.
- Umh, my name is Clara, i'm eighteen years old and i have leukumia. Jag hasplade fort fram orden innan jag kollade ner i marken. Ett par gröna ögon studerade mig roat mittemot. Jag kände hur jag blev varm i ansiktet. Jag försökte att hålla blicken och se intresserad ut när de andra presenterade sig men mina tankar var på annat håll. Vad gjorde Harry här? Var det sant att han hade dödat Louis och var tvungen att byta identitet? Och vad hände med det världsberömda One Direction, badet som försvann?

Jag avbröts i mina tankar av att alla i gruppen reste sig upp. De började sprida ut sig på borden och dela upp sig i grupper. När det bara var jag och Harry kvar i ringen kollade Erik förvånat på oss. Jag kollade försiktigt ner i marken.
- Edward and Clara, you can sit over there. Jag gick snabbt bort till bordet som han hade pekat på. Harry gick långsamt efter.
- You have to show Edward our exercises. Erik kollade mig stint i ögonen. Jag suckade.
De andra grupperna började sätta igång med sina övningar. Några skratt ekade i rummet.

- Welcome to hell, Harry. Jag log roat åt hans förvånade blick. Han sänkte rösten och lutade sig närmare mig.
- How did you know? 
- It's only been three years.
- Three years since what?
- Since you killed Louis and you disapeared from this big world of music. Jag lutade mig bakåt. Harrys blick flackade nervöst mellan mig och de andra i rummet.
- Don't tell anyone, okey? 
- I don't know theese people. Jag nickade mot de andra som satt bakom oss.
- I didn't kill Louis. Harry kollade mig mörkt i ögonen.
- Really? Is that's why you had to change your name? Harry ryckte till. Jag kunde inte låta bli att njuta lite av hans rädda min. Det var uppenbart att han hade gjort det.
- Were you a fan?
- Yes. And Louis was my favourite in the band.
- He was my favourite to. Harrys blick var långt borta. Jag viftade lite med haden framför hans ansikte.

- You're not going to like it here. We're many fans. 
- They don't know it's me. Harry svarade snabbt.
- But i knew, don't you think they'll notice?
- What is it they can notice with me? 
- Oh, it's something about your eyes. They're so dark green. It's like you looking at us and hating us. And it's your tattos. I seen you've triend to covered them, but it doesn't work Harry. I saw it was you

 Hans mörka ögon borrade sig in i mina. Jag kollade stumt tillbaka. Han skakade lite lätt på huvudet. En gest han gjort många gånger med sitt stora lockiga hår. De små lockarna som fanns kvar rörde sig lite lätt. Jag fnissade.

- What?

- Nothing. 
- Look. Han lutade sig försiktigt närmare mig. You don't have to like me, okey? But please do not tell them. Han nickade mot de andra som kollade nyfiken på oss.

- What are you afraid about, Harry? Jag kollade honom djup i ögonen. Hans ögon skiftade till en nyans mörkare.
- Why would i tell you?
- Because i'm a fan. I need to know.
- You're not a fan. You was a fan. One Direction isn't real anymore. 
- But you're real. And i need to know the truth about what's happened to Louis and the other boys. 
Harry suckade frustrerat. 
- I can't tell you. 
Jag slängde en hastig blick bak mot de andra i gruppen.
- Can i trust you? Don't tell them.
- Oh, i don't know. Maybe if you told me what happened. Jag höjde rösten. Don't trust anyone here, Styles.

Harrys perspektiv.

Jag kollade på den stora folkmassan som var samlad utanför parken. Folk hade köat ända sedan klockan nio på morgonen inför våran show. Louis tog försiktigt min hand.
- I can't believe it.
- Not me either. Niall ställde sig brevid oss och kollade ut genom det stora fönstret. Vårat hotell sträckte sig högt över marken och man kunde ha utsikt över hela parken där vi skulle uppträda.
- Look, they're crying. Niall pekade på några fans som satt längst fram i kön och höll om varandra.
- It's our faults. Jag suckade.
- No, it's my fault. Niall kollade ner i marken.
- Niall, we don't want to do it either.. With the baby and everything. And Zayn.
- But it was my decision. How could everthing go so fast? It was only a week since Sophies funeral and when i told you about it. I was thinking that we could have had this consert in a month or something.
- It's for the best Niall. Jag lade försiktigt armen om honom. 
- Yes, you're going to do well without us. Louis log försiktigt mot Niall.
- But i'll miss you. Niall hade tårar i ögonen.
- Send us ticets to your consert. Jag puttade till honom. If they're not sold out already. 
- They wont be. Niall log försiktigt.

- Zayn will be here in five minutes. Louis vände sig från fönstret och gick bort till garderoben.
- It's time. Jag nickade sammanbitet. 
Niall kollade ut över fansen som stod och köade.
- Do you think any of theese will follow me? Niall kollade oroligt på mig.
- Niall, everyone will. They love you, with or without us. I promise. Niall kollade tacksamt på mig innan han gick mot garderoben. Jag studerade de gråtande fansen en gång till. Jag undrade hur mycket det skulle gråta på konserten.

Dörren slogs upp och Zayn kom in. Hans ring runt foten skymtade under de svarta jeansen han hade på sig.
- The taxi is here. Han pekade ut mot gatan.
- Are we ready? Jag kollade mot Niall och Louis som nickade.
Det pirrade nervöst i min mage när vi satte oss på bilen. Det var den största konserten någonsin, fansen skulle ta upp en hel park och det var första utomhuskonserten. Vi åkte förbi raden av fans som stod och köadet. Det kollade frågande efter taxin men eftersom den hade svarta rutor såg de ingenting. Jag studerade raden av tjejer och killar som stod och tryckte sig mot staketet för att komma in på parken. De hade precis börjat släppa in och bakom stängslet var det redan hundratals med fans som stod och väntade. Taxin svängde av vägen och in på parkeringen bakom scenen. Vi gick snabbt ur bilen och skyndade oss bort till scenen innan någon av fansen skuller se oss. Bakom scenen fanns det ett litet rum med några soffor.

- It's fifteen minutes until it starts. Should we go inside? Niall pekade mot rummet bakom scenen. Vi nickade.
- I can't believe in. Zayn kollade på oss med tårar i ögonen. 
- Not me either. Louis kollade chockat på Zayn. Det var som att allt hade sjungt in nu

. 
Vi sa inte mycket. Vi satt bara tysta i tio minuter och väntade på att det skulle bli dags. Det fanns inga ord att beskriva hur mycket känslor som fanns inom oss. Rummet vibrerade av gråt och nervositet.
- It's time. Niall reste sig försiktigt upp.
- it is. Jag suckade och reste mig snabbt upp. 
- Come here. Louis höll ut armarna och vi alla gick in i våran gruppkram som vanligt innan konserterna. Vi klamrade oss fast vid varandra som om vi inte ville släppa taget. 
- Come on. Let's do this to the best consert ever. Niall försökte le genom tårarna.

Vi steg upp på scenen en efter en och blickade ut över det stora publikhavet. Fansen skrek och starka ljustrålar riktades mot oss. Det höll på att bli mörkt ute men scenen lyste ut över hela publikhavet. Jag gick försiktigt fram till mikrofonen.
- We're so happy that you wanted to join us for this consert. As you already know, this will be our last consert. Fansen skrek och jag kunde höra snyftningar över hela parken.
Louis gick fram till mikrofonen brevid. 
- We'll never forget you. You changed our lifes and you made us believe in our dream. This was a big dream coming true for all of us, but this lifestyle isn't made for everyone. Fansen skrek.
- Let's make the best show ever. Zayn höll upp händerna och fansen skrek.

Vi starade våran sista konsert någonsin. Som alla andra gånger vi hade sjungt sedan Liams bortgång så var vi tysta på hans solon. Fansen sjöng försiktigt med på Liams solon, det kunde hela texterna utantill. Jag kollade ut på den stora folkmassan. Så många olika människor som hade följt oss genom alla dessa åren, så många tjejer och killar som hade kommit fram till oss och berättat att vi hade räddat dom från dåliga vanor, så många som har köpt vårat låtar, skivor, tröjor, tidningar och lagt ner hela sitt liv i oss. Niall, Zayn och Louis stod tysta på scenen. Det var under denna pausen som Liam skulle ha sagt någonting igentligen. Jag kollade mig förvirrat omkring. Vi hade inte förberett någonting. Fansen stod tysta och kollade på oss med rödgråtna ögon. Dom flesta kunde schemat för konserten utantill.

Innan jag hann ångra mig hoppade jag ner från scenen och gick fram till stakeket. Fansen skrek och jag gick långsamt framför raden av fans. Jag stannade till framför en tjej som stod och grät. På hennes tröja hade hon en stor bild av Liam. Jag sträckte mig försiktigt fram och kramade henne. Hon kramade mig chockat tillbaka.

- Liam loved you. Jag tog försiktigt upp mikrofonen. He loved everyone of you. He never wanted this to happen, but sometimes you just got to follow your heart. Maybe one day you'll se us out here again. Maybe one day you'll read in the newspaper about us. Maybe you'll read how we'll coming back to you, maybe you'll read about how happy we are without this tour. But whatever you'll going to read, i want you to know that we'll always miss you. All of you, and everyone who couldn't make it here today, everyone has helped us to come this far. We couldn't make it without you, you are the best fans in the world. Några fans grät och sträckte sig emot mig. Jag tog en tjej försiktigt i handen. If i could, i would hug all of you. Fansen skrek. We're going to perform a song Liam wrote for us, a long time ago. He never had the chance to sing it with us, but we want to sing it for him. And yea, he's gone. But he'll always be here, in our hearts, remember? Because as long as you don't forget him, he won't forget you. Always remeber that.

Jag tog mig snabbt upp på scenen igen och vinkade att vi var klara att köra igång. Vi sjöng långsamt låten som Liam hade skrivit till oss. Men denna gången sjöng vill tillsamans på Liams solo. Parken var helt tyst förutom våra röster som flöt ihop i mörkret. Jag kände hur tårarna började trycka på den sista versen. Jag satte mig försiktigt på scenkanten och sträckte fram händerna mot några fans. När låten var slut var det tyst i några sekunder innan fansen började skrika. Jag såg hur några tjejer grät några meter ifrån mig och jag vinkade försiktigt till dom. Jag kollade ut över den stora publiken. En tjej som stod på andra raden vinkade och försökte komunicera med mig. Hennes tårar rann ner för kinderna och jag vinkade försiktigt till henne. Hon fortsatte att ropa och jag lutade mig fram och försökte höra vad hon sa. Hon viskade någonting i mitt öra men jag hörde inte vad hon sa. Jag sträckte tveksamt fram mikrofonen mot henne och hon kollade oroligt på mig innan hon försiktigt tog mikrofonen.

- Can you hear the Liam? Hon skakade av gråt och jag såg hur hon försökte få fram ord. Jag sträckte mig fram mot henne och mikrofonen.
- They're screaming for you. Jag snyftade till och kände hur tårarna började komma. Jag kramade försiktigt om henne och satte mig på scenkanten igen. Niall, Louis och Zayn kom försiktigt fram och satte sig brevid mig. Fansen grät och vi grät. Jag tog försiktigt Louis hand och kramade den hårt. Det var för mycket känslor som slogs inom mig.

- We're going to miss you. Min röst darrade. Fansen skrek. Zayn kollade på mig med tårdränkta ögon och jag försökte le mot honom. Några fans slängde upp presenter och plakat på scenen och jag plockade försiktigt upp ett plakat som hade landat brevid mig. Jag läste högt från plakatet.
- "We're screaming for you to. Can you hear us?" Fansen började skrika och jag såg hur Louis lutade ansiktet i händerna. Hans rygg skakade och jag lade försiktigt min arm runt hans axlar. Zayn plockade upp ett papper som hade landat brevid honom. 
- "thank you for saving our lifes" Fansen skrek när han läste upp lappen. Jag kollade mer tårar i ögonen ut över alla fans. Något smalt och oranget flög förbi mitt huvud och jag kollade förvånat åt det hållet. Jag log när jag såg vad det var. Jag tog upp moroten och stack den i sidan på Louis. Han kollade chockat på mig.
- Harry! That hurts. Jag log försiktigt genom tårarna. Louis kollade sig omkring över den stora parken.
- It's time. 
- We've said that many times today. Jag reste mig försiktigt upp. Fansen grät hysteriskt.

- It's not a goodbye. Niall försökte le genom tårarna. It's just a new beginig. 
- You'll se our bad dances someday again. Zayn torkade sig över ögonen. Jag nickade försiktigt. 
Fansen stod helt tysta och kollade på oss med rödspränga ögon. 
- We'll see you again. Thank you for everything. We'll always love you, don't let anyone let you down. Always follow your dreams and be how crazy you want. Jag vinkade försiktigt ut genom folkmassan innan jag tog ett djupt andetag och vände mig ifrån scenen. Niall, Louis och Zayn vände också ryggen mot publiken och vi började gå mot dörren. Fansen skrek och jag kände hur jag började gråta.

För sista gången vände jag mig om och kollade ut över den stora folkmassan innan jag vände ryggen åt det som hade varit mitt liv i så många år.

Harrys perspektiv.

När bilen stannade kollade jag försiktigt på den stora vita kyrkan. Det var fullt med fans utanför på gräsmattan igen. De ställde sig försiktigt upp och vinkade till oss när vi klev ur bilen. Det var en helt annan stämmning än på Liams begravning, nu var det som vanligt. Folk grät och försökte ta sig fram till oss för att ta bilder. Jag suckade. Inga öppna dörrar på denhär begravningen iallafall.

Zayns ring runt foten pep tyst och långsamt i bilen. Jag tog försiktigt Louis i handen och öppnade dörren. Skriket var öronbedövande. Jag började snabbt gå nerför raden fans och fotografer. Kamerorna blixtrade och fansen kollade förväntasfullt på mig och Louis där vi gick hand i hand. Jag försökte le lite lätt mot dom men det blev mest en grimas. Louis slängde en blick bakåt och tryckte min hand lite. Jag saktade in. Zayn gick fort med blicken i marken. Fansen skrek som galningar och fotograferna knäppte hudratals bilder medan de ropade ut sina frågor.
- Are you out of jail now, Zayn? How's life in jail? Do you miss your fans?
Zayn ökade takten ännu lite mer och jag tog honom under armen när han kom fram till oss. Snabbt började vi gå mot dörren med Zayn längst in mot staket, så långt ifrån fotograferna det gick. Niall kom några meter bakom och försökte hälsa på så många fans som möjligt. Jag log lite när jag såg honom, han ville alltid hälsa på alla vart vi än var.

Vi hade fått platser näst längst fram i kyrkan. Sophies mamma satt framför oss med vad jag förstod vad Sophies låtsaspappa. Hon vände sig försiktigt om och log mot oss. Sophies låtsaspappa kollade på mig med höjda ögonbryn. Jag försökte le mot honom men han vände sig om igen och viskade någonting till Sophies mamma. Hon nickade. Jag fixerade blicken på kistan som stod längst fram. Den var vit med guldiga detaljer på locken. Framför den stod ett foto av Sophie. Hennes blonda hår stod åt alla håll i vinden. Hennes leende var stort och hennes ögon lyste. Sophies mamma såg min blick och vände sig om och viskade till mig.
- It was the first day of your holiday. She was so happy. Hon strök mig försiktigt över handen och jag försökte fästa mig blick någonannanstanns än i hennes ögon.

När prästen började prata vände hon sig snabbt fråmmåt igen. Hon hade frågat om vi ville sjunga på begravningen och vi hade motvilligt sagt ja. Det hade varit svårt nog att sjunga utan Liam på hans begravning också var vi oroliga för att Zayn inte skulle få komma på begravningen, men när fängelset hade get honom permission i några timmar så hade vi bestämt oss för att sjunga.

- . I never met Sophie personally, but we're going to listen to her friend, Harry. After that are we going to listen a song performed by Harry, Niall, Zayn, Louis and Liam. Jag ryckte till när han nämnde Liams namn. Louis kollade förbryllat på mig och tog min försiktigt i handen.
- Together. Han reste sig och ledde upp mig på altaret brevid kistan. Jag gick försiktigt fram till mikrofonen. Hundratals ögon vändes mot mig och jag kunde inte känna igen ett enda ansikte.

- When i first met Sophie. Jag harklade mig. It was in february this year in Norway. I took her up on stage and she fainted in my arms. I couldn't stop thinking about her after that, and neither could she. So she followed her dreams and went after us. I never noticed her, but my friend Liam did. sophie was beaten by some fans and had to go to the hospital, that was when we got to know her. She was so nice to us, and she changed our lifes. She was like our little sister, always nice and kind. Even if she don't know it, but she changed everyone of us. Liam met his first live, me and Louis got together and started fighthing for what we believed in and what we wanted. Liam is not here with us today, he and Sophie were in the accident. Jag kände tårarna trycka på och jag fick svälja några gånger innan jag kunde fortsätta. I think that sometimes, life isn't made for some people. They didn't die for nothing. They're up there, watching us and will always be there for us. Sophie left a wonderful little son, and we're going to keep him save, for her. She'll always be up there watching us and the baby. 
I'm sorry for thoose people who never got to know Sophie. There's millions of people out there waiting to change someones life. You could met the person right now, today or tomorrow. We met Sophie. She was just a fan from the begining, it's so hard to think that there's milions of fans outside, wanting to do what she did. Maybe someday, we're going to met a fan again who changes our lifes. 
We'll sing this song for you Sophie, and for Liam. Because it was her favourite song, and Liam once told me that song reminded him of her.

Jag backade några steg och Niall, Zayn och Louis kom fram till mikrofonerna brevid mig. Den femte mikrofonen stod tom brevid oss.

Can we take the same road two days in the same clothes
And I know just what she’ll say if I make all this pain go
Can we stop this for a minute
You know, I can tell that your heart isn’t in it or with it
Jag kände tårarna trycka på när jag sjöng mitt solo. And I know just what she’ll say if I make all this pain go. När sången var slut hördes det några snyftningar i kyrkan. Jag tog snabbt tag i Louis hand och gick ner för trappan mot våra platser igen.

När Sophies mamma hade hållt tal så började första raden gå framåt mot kistan. Jag tog försiktigt upp den lilla asken med Liams halsband han hade lämnat ur väskan. 
- Listen. Niall pekade upp mot de stora högtalarna som satt på sidan av kyrkan.

Lean in when you laugh,
We take photographs
There’s no music on
But we dance along
Never felt like this before-ore
Are we friends or are we more?
As I’m walking towards the door
I’m not sure.

But baby if you say you want me to stay
I’ll change my mind
Cause I don’t wanna know I’m walking away
If you’ll be mine
- It's Liams song. Louis kollade på mig med tårar i ögonen.
- I know. I asked if they could play it. Jag log försiktigt mot honom. Han kramade min hand

. Den första raden hade satt sig igen och vi började gå fram mot altaret. Vi ställde oss omkring kistan.
- Here we are again. Louis försökte le men det blev mest en sorgsen grimas. Jag strök försiktigt över den vita kistan. Niall tog upp halsbandet och lade det på kistan. Det flöt ihop med guld detaljerna på kistans lock. Jag kände hur tårarna började trycka på igen.
- I'm going to miss her. Jag snyftade till. Louis tryckte försiktigt till min hand. 
- Harry, we'll miss her to. Zayn såg liten och smal ut i sin stora kavaj. Jag torkade tårarna och strök över kistan.
- Goodbye Sophie. Jag vände mig snabbt och började gå mot min plats igen. De andra följde tätt efter mig. Sophies mamma kollade på oss med tårar i ögonen när vi gick förbi henne.
- Thank you. Hon viskade tyst när vi gick förbi henne till våra platser. Jag försökte le mot henne. När begravningen var slut följde vi försiktigt strömmen mot dörren. Utanför väntade taxin som skulle ta oss till hotellet och Zayn till fängelset. Jag suckade.

- Back to normal again. Zayn försökte le.
- I guess. Louis suckade. 
- Guys.. i need to talk to you. I've decied something. Niall kollade på oss med sorgsna ögon.

Harrys perspektiv.

- Look, it's you baby. Jag tog försiktigt bebisens hand och lät den vila på Sophies kind. han kollade på oss med stora ögon. Vi hade suttit hos Sophie i snart en timme och inget av det jag ville säga hade kommit över mina läppar.
- It's you mum. Jag strök försiktigt bebisen över huvudet. And we're your dads. Louis satt på Sophies andra sida och log försiktigt mot mig.
- She's already gone Harry. She's already with Liam. It's hard to say something, isn't it? 
- It's like she's not here at all. Jag sänkte blicken. She can't hear us, it's not like Liam. Her hearts doesn't beat anymore.
-She's not here Harry. She's gone. 

But it feels like i need to say something but i don't know what. She was so nice to me and a made her sad. Jag strök snabbt bort de dumma tårarna som pressade på. Bebisen lutade sig tungt mot mig och slöt ögonen. Jag strök honom försiktigt över håret. 

- You don't have to say anything Harry. She'll understand.
- What if she's not? What if she's up there, watching me and thinking about how mean i was to her? I lied to her Louis. 
- I know Harry. I wish i could turn back time and make everything right again. But we can't Harry, it's over. We can't do anything about this.
- But i loved her, i really did. But i was never in love with her. She was like Felice, like a little sister. I can't forget her eyes when i let her down, i can't forget her smile, her voice, her little body holding on to me. I can't forget what i did to her, i'm feeling so guilty. How am i going to live with this? It's so much pain. I've been avoiding seeing her because i don't want to be reminded. I don't want to live with this pain, it's like i killed her. 
- But you didn't kill her Harry. 
- But i let her die sad.
- But you also made her happy. Theese last months when she was in love with you, don't you think she was happy? Ofcourse she was. Because you changed her life Harry, she became a part of this big world and she even got some fans. Things go wrong Harry, but that's life. It's hard, but it's true. 
- But what am i going to say her? Goodbye? Because we've been here for two days Louis. The visitor time was out yesterday but here we are again. Because i can't say goodbye, i can't say anything.
- You don't have to say anything Harry. She'll understand. She'll be with you everywhere, with Liam.

Jag nickade försiktigt. Jag förstod vad han sa men jag kunde inte ta in det. Jag kunde inte släppa känslorna som slogs inom mig, tankarna om vad jag hade gjort mot Sophie och tankarna på hennes sorgsna ögon varje gång jag hade varit elak mot henne. Jag suckade.
- We'll make your funeral beautiful, promise. Jag lutade mig försiktigt fram för att inte putta till bebisen. Jag strök Sophie över det lilla hår hon hade kvar. Jag kunde inte ens gråta.
- It's okey Harry. Det var som att Louis kunde läsa mina tankar. You'll get over it. Not her, but what you did. You couldn't save her. 
Jag reste mig försiktigt upp med bebisen i famnen.
- Goodbye Sophie. Min röst darrade. Jag vände mig snabbt om. Louis lade försiktigt sin hand mot min rygg och började gå mot dörren. I dörröppningen vände jag mig försiktigt om. Jag blinkade några gånger för att försöka få bort synen av Sophie i sjukhussängen. Jag förställde mig hennes blonda hår och hennes leende. En levande Sophie. Jag vände mig om och gick ut snabbt genom dörren. Jag visste att det var sista gången jag skulle se henne och jag försökte radera mitt sista minne av henne. Jag ville minnas henne som levande, inte död.

- Are you okey Harry? Louis kollade på mig med oroliga ögon. Jag nickade sammanbitet. 
- You'll be able to say goodbye at the funeral too Harry. 

Vi gick försiktigt in i det lilla rummet med kuvösen. Jag lade försiktigt ner den sovande bebisen igen. Louis strök honom försiktigt över det lilla huvudet.
- We'll have to now. Jag ville ut från sjukhuset så fort som möjligt. Vi skulle upp till fängelset och träffa Zayn och läsa Liams brev. Det pirrade i magen när jag tänkte på det. 
Nialls bil stod parkerad utanför och han stod och pratade med några fans en bit bort. När han fick syn på oss lös han upp och kom gående emot oss. Fansen följde efter. Vi fick ta några bilder med dom och dela ut några autografer.
- Can you give this to Zayn? En av fansen sträckte fram ett litet kuvert. Jag log. 
- Ofcourse. We're going to him right now actually. 
- Oh. Hope he's fine. Fansen log med förstående ögon. Det var svårt för dom också att förlora Zayn. Vi hoppade snabbt in i bilen och vinkade till fansen.

Utanför fängelsedörren var det fullt med fans. De hade stora plakat där det stod "let zayn out" "don't take zayn away from us". Jag suckade. 
- We'll need to find another way in. Niall nickade och vände snabbt bilen. Vi körde till baksidan av fängelset där några vakter stod.

- We can't get in. Jag kollade hjälplöst på vakterna.
- We can take you in this was. De pekade på en dörr på hörnet av byggnaden. Niall stängde av bilen och vi följde tacksamt efter. 
- If you go up here and enter the door on the left, you'll come to the visitors room. Vakten pekade uppför en liten mörk trappa. Vi började försiktigt ta oss upp för den mörka trappan. Ovanför trappan var det en lång ljus korridor. Vi började gå nerför de oändligt många dörrarna ner till sista dörren där det stod "visitors room".

Precis när vi skulle öppna dörren slogs den upp och Perrie kom ut. Hennes ögon var röda och hon kollade snabbt ner i marken innan hon började gå nerför den långa korridoren. Vi kollade chockat efter henne. 
- She broke up. Zayn kollade chockat på oss. Hans ögon var stora och håret stod och alla håll. Jag kramade honom försiktigt.
- Why? Niall kollade förbryllat på Zayn.
- Because.. She don't want to be together with a murder.
- You're not a murder Zayn.
- I am. I killed him, remember? Zayn suckade. 
- It was for the best. Jag försökte le mot honom.
- Things have only been worse. Zayn suckade medan han satte sig ner i soffan. Vi satte oss försiktigt i soffan mittemot.
- So, we're going to read Liams letter, right? Zayn kollade frågande på oss. Jag nickade och tog försiktigt upp Liams brev som låg i tryckt förvar i min ficka.
- Who's going to read? Jag höll fram brevet mot Louis. Han tog försiktigt brevet och harklade sig.
- From the begining? Han kollade frågande på oss.
- From the begining.

"Hey boys. I don't know if you're going to read this, but i just want you to know. First of all, in this box there's a CD. It's a song. A song i made long time ago, but i never wanted to show it for you. But there's no reason to take it in the grave, so i've decided that you'll have it. I want you to take the song and make it your. It's like i'm still a part of the band then. I really hope you'll do that, cause that would mean so much to me.

I want you to know something, it's really hard to tell you. I don't know if you already know about it, but i've told Sophie. I can't write so long, i'm so tired. But i'm going to try to write this down short.
I told Sophie about everything. It's so hard to say this, but her feelings were fading for you Harry, even before i told her. She was going to tell you about it, but then the accident happened. I loved her Harry, i never wanted to do this but i had to. I couldn't see her face when you was going to tell her the truth. I'm so sorry but, but this is how it is. I know she's going to die. I know we'll be up there together, in heaven. She was my first big love, it was so hard to see her with you. She was just a fan in the begining, think about how much she changed our lifes? What if we never met her, what would happen to us the? What if there's another fan out there, waiting to change our lifes. I'm never going to see that. I'm dying, i'm never going to met a fan again. There's milions of them out there. We're just lucky to met her.

And i'm so happy that i met you. Before you, as you know, i was bullied. I was depressed, but you helped me up. You really did, i can't explain how happy i am. And now i'm going to leave you. Are you going to cry? Are you going to listen to my music and then talk about me? Because i don't want you to cry. I want you to move on. Get your own lives or keep the tour going, i don't know. But just move on. Don't cry for me. Harry, don't go into bad habits again. Louis, don't let anyone ruin you humor, always be yourself. Niall, keep smiling. Be a fucking little kid, because that's how we love you. Zayn, don't be to serious. Life is made for you, not for me. Smile, for me, please. I'll always be up there waiting for you and checking on you.

I'm so scared, i don't know what's going to happen. Am i going to be alone? Does it hurt? Are you going to move on? Don't cry for me. Don't cry at my funeral, don't cry for me at all. Smile for me, please. I can't stand there, watching you crying and don't do anything.
The doctor is coming now, i know what he's going to say. I'm leaving soon, i'm so sorry. I never wanted to leave you. Listen to the song i've sending with you. I'm hiding this letter and the song under my bed. I hope you'll find it, but if you're reading this, i guess you've found it. I'm sorry if there's any black spots on the letter, it's my tears. I'll be dead by the time when you'll reading this. So i just wanted to say that i'm sorry and i never wanted to leave you. Keep living your lifes, together or alone. You'll be doing fine without me, i swear. Please tell the fans that i love them and i'll be watching them everywhere they go.

I love you so much. I'll always be your guardian angel. Promise.
Your Liam."

Harrys perspektiv.

Louis gick nervöst fram och tillbaka i korridoren. Sophie och barnet hade varit inne på operation i två timmar och vi hade ingen aning om vad som hade hänt. Doktorn hade sagt att det fanns en risk med operationen.
- Oh, can't they just say how's everything is going?! Louis sparkade förtvivlat i golvet. Jag kunde inte låta bli att flina lite. Han såg så rolig ut där han gick fram och tillbaka med en förtvivlad blick i ansiktet.
- Don't worry Lou. I'm sure they're done soon.
- I just can't stop thinking about what will happen to the baby. What if the baby doesn't make it? What if it's sick?
- It's going to be a little bit sick. It's so early you know. It'll have to stay at the hospital for a couple och weeks. It's going to be hard but we'll make it.
- But the doctor said that there's a risk. Louis ögon var stora av oro.
- There's always a risk, with everything. You can't do anything to save the baby right now, there are ten people in there trying to get the baby out, they're real doctors. They know how to do.
- I'm just worried. Louis suckade och sjöng ner på stolen brevid mig. Jag tog honom försiktigt i handen och log. Några barn satt i väntrummet mitt emot och lekte. En liten tjej lekte försiktigt med några små ponnyhästar samtidigt som hon slängde nervösa blickar på de större killarna brevid. Killarna krigade med några figurer och man kunde höra skriken ända till vårat väntrum.

- Do you think it's a boy, or a girl? Louis log försiktigt.
- I have no idea. Jag kände hur det pirrade nervöst i magen. 
- I can't believe we're going to have a baby. I never thought that would happen.
- Not me either. I really hope we can work this out. We're never been parents before. 
- You're going to be the best father in the world Harry. Promise. Louis log mot mig och jag kände mig lite generad. Jag studerade barnen i det andra väntrummet. Deras föräldrar hade kommit in och den lilla tjejen klamrade sig fast vid sin mamma. Föräldrarna kollade oss med en trött blick. Jag tog försiktigt Louis hand och kramade den. Folk kände igen oss även på sjukhuset, men änsålänge hade ingen paparazzi gått ut med det i media. Vi hade bett om att det skulle vara tyst om dethär på sjukhuset och de hade inte svikit oss än. Vi ville själva berätta för fansen om vårat barn och om vårat förhållande. Det pirrade till i magen när jag tänkte på hur chockade de skulle bli.

Dörren till opreationsrummet öppnades långsamt och några läkare kom ut. De såg alla trötta ut och kläderna var skrynkliga.
- Sophie didn't make it. Sophies doktorn kom fram och satte sig på knä mittemot oss. But we already knew that, right? It was a really big and hard operation and we couldn't save her. There was no chance in the world that we could have saved her. I hope you know that we really triend our best.
Jag kollade oroligt på honom.
- What.. What about the baby?
Doktorn log trött. Han reste sig upp och vinkade att vi skulle följa efter honom. Jag kollade oroligt på Louis. Hans ögon var stora av oro och han reste sig hastigt. Vi gick snabbt efter doktorn in till operationsrummet. Sophie låg nerbäddad under några filtar och hennes bleka ansikte var livlöst. Jag kollade sorgset på henne. Det var inte såhär det skulle blivit. Louis stannade också upp och kollade på Sophie.
- It's like she's sleeping. 
Jag nickade försiktigt. Doktorn vinkade otåligt att vi skulle följa efter till ett rum som låg brevid. Jag tog snabbt Louis hand och han tryckte den hårt.

Inne i rummet låg en stor glasbox med massa slangar in. Maskiner pep och några läkare höll på att fixa med några slangar. Doktorn pekade försiktigt på glaslådan. Vi gick försiktigt fram och kollade ner på den vita pläden. Louis flämtade till. Jag kände hur mina ögon tårades. 
- It's our baby. Louis studerade den lilla röda bebisen som låg i glasboxen. Den var liten och knubbig och låg och grät. Huden var röd och ansiktet torrt. Ögonen var mörka och den irrade omkring med blicken utan att få fäste. Jag ville bara ta upp den i famnen men glaslådan var ivägen. Jag kollade hjälplöst på Louis. Han vände sig snabbt emot doktorn.

- Is there any chance.. That we can hold the baby? Doktorn log lätt. 
- Yes, but not for so long. The baby did really really well, it's not so sick at all. This is a little fighter. Han öppnade försiktigt glasboxen och tog försiktigt upp det lilla byltet Han räckte försiktigt fram barnet till mig och jag tog försiktigt det lilla byltet i händerna. Jag kollade andäktigt på det lilla ansiktet. Louis ställde sig tätt intill mig och strök den lilla bebisen över handen. Den tog sina små fingrar runt hans lillfinger och höll krampaktigt fast den. Louis log mot mig med tårar i ögonen.
- It's a boy. Doktorn studerade våra glada ansikten med ett roat uttryck.
- It's so beautiful. Bebisen hade slutat gråta och dens små ögon slöt sig långsamt. Den lilla munnen var halvöppen och jag kunde höra den andas långsamt. 
- The baby is still holding on to me. Louis höll upp sitt lillfinger och babyns hand följde efter när han lyfte handen lite.
- The baby don't want to let you go. Jag fnissade. Bebisen vaknade till och kollade på oss med stora uppspärrade ögon.

- Schh it's okey. We're here. Jag kollade ner på de hjälplösa små ögonen. Mitt hjärta svällde av stolhet när jag såg hur Louis försiktigt tog tag i barnet och lade de i hans famn. Bebisen kollade på honom med stora ögon och Louis log med tårar i ögonen. 

Doktorn räckte försiktigt fram en liten flaska med mjölk i. Louis kollade frågande på honom.
- It's breastmilk. The baby needs it. Louis tog försiktigt flaskan och höll den framför bebisens mun. Bebisen öppnade och stängde munnen några gånger innan den fick fatt i flaskan och började suga. Det kom små klunkande ljud ifrån bebisen mun när den sög på flaskan. När den var klar tog Louis försiktigt bort flaskan från bebisens mun och ställde den på bordet brevid. Bebisen sprattlade lite innan den rapade högt. Jag började fnissa. Louis försökte hålla inne sitt skratt men tillslut började han också skratta. Bebisen kollade på oss med stora ögon där vi stod och försökte hålla inne skrattet så gott det gick. Jag tog några djupa andetag och samlade mig innan jag försiktigt sträckte fram min hand till bebisen. Bebisen tog ett hårt tag om mitt finger innan den öppnade munnen. Först såg det ut som han skulle börja gråta igen men hans mun formades till ett litet leende. Jag kände hur de tårar som jag hållt inne länge började rinna nerför mina kinder. Louis kollade på mig med tårar i ögonen innan det rann över för han också. Jag log mot honom genom tårarna.

- It's time. Doktorn tog försiktigt våran bebis och lade ner den i glasboxen. Han stod ett tag och förklarade att det var en kuvös, där barnet fick värme och näring för att överleva. Bebisen kollade på oss med stora ögon genom glaset. Jag vinkade lite lätt till bebisen. 
- We need to call Niall and Zayn and tell them about the baby. Louis log mot mig.
- We need to say goodbye to Sophie. Doktorn kollade på mig med ledsen min.
- Her mother is here. I think she wants to say goodbye first. Sophie will be ready all day if you want to say goodbye. Her mom, her cousins, grandmother, everyone wants to say goodbye. There'll be people here all day, so if you want to be alone with her you should come here by the evening. I can unlock the door for you. Jag log tacksamt mot honom. Jag var inte redo att säga hejdå än.

- But we'll need to meet Zayn now! Louis kollade arg på vakten till fängelset.
- Why? 
- Because he's an uncle. The baby was born today and Zayn doesn't know anything yet. Niall fnissade nervöst brevid mig. Han hade kommit åkande snabbt till sjukhuset och kört oss till fängelset när vi ringde honom och berättade om nyheten. Bråket som vi hade haft innan var som bortblåst.
Vakten suckade. Louis hade stått och tjatat i 10 minuter på att vi skulle få träffa Zayn.
- Please. Jag lutade mig mot glasfönstret som avskärmade vakten från besökarna. We only need five och ten minutes. We just want to tell him.

- Five minutes. Vakten tryckte snabbt på en knapp som öppnade de automatiska dörrarna. Han kom ut ur båset och gick före oss till ett litet rum där det stod några stolar och soffor. Vi satte oss snabbt ner och vakten låste dörren efter oss. Han var borta i några minuter innan han kom gående med Zayn.

Zayn var blek och trött. Den stora t-shirten han hade fått hängde slappt runt hans tunna kropp. Hans ögon lyste upp när han fick syn på oss. Vakten öppnade dörren och släppte in Zayn innan han låste dörren och ställde sig utanför och studerade oss genom ett litet glasfönster.
- Hey Zayn! Jag reste mig upp och kramade om honom. Han kramade mig hårt tillbaka.
- What are you doing here? Zayn satte sig mittemot oss.
- The baby. It's out and it's alive. Jag log glädjestrålande mot honom. Zayns ansikte sprack upp i ett leende.
- That's amazing! Han hade tårar i ögonen. Is it a boy or a girl?
- A boy. Louis log stolt mot honom.
- Do you have a name yet? Zayn kollade nyfiket på oss.
- Not yet. Jag tryckte försiktigt Louis hand.
- We only have five minutes here. How's everthing going? Niall kollade på Zayn med orolig blick.
- It's like hell. Really, it is. I'm only allowed to have visitors at fridays. I don't know how long i'm going to survive in here.
- You'll make it Zayn. Niall kollade på honom med uppmuntrande blick. 
- I guess i'll have to. Are you coming back tomorrow again?
- Ofcourse Zayn. We want to read Liams letter. And talk to you. 
- Talk about what? Zayn kollade oroligt på oss.
- Us. The band. Everything. 
Zayn nickade långsamt. Vakten öppnade dörren och vinkade åt oss att vi skulle gå ut. Jag suckade. Zayn reste sig försiktigt upp ur soffan följde efter vakten.

- We'll see you tomorrow Zayn! Jag försökte låta positiv och glad på rösten när jag ropade till honom. Zayns sorgsna ögon förföljde mig ut ur fängelset och ner till den soliga gatan igen.

- Louis! Niall och Louis kollade chockat på mig när jag tvärstannade.
- What.. What is it Harry? Louis kollade oroligt på mig.
- Liam.. Don't you think we should call the baby Liam?

Harrys perspektiv.

Vi gick långsamt på gatan inne i London. Fans kom fram och berättade hur mycket dom älskade oss och one direction, men vi orkade inte engagera oss. VI var inte one direction längre, vi var halva. En stor del av oss hade försvunnit med Liam och nu var Zayn borta också. Jag suckade.

- We're just as broken as Liam was. Do you even think this will work out? Niall kollade försiktigt på oss. Jag ryckte på axlarna. 
- It's been three days Niall. 
- But Zayn's punishment is for two years. 
- And Liam will be away forever. Jag suckade.
- He's still here. In our hearts. Louis tog mig försiktigt i handen.
- I just want to read his letter. But we can't do it without Zayn. Louis röst lät trött. 
- When was the visitor time?
- Tomorrow. It feels like a lifetime. Niall kollade sorgset på oss. Do you want to go in there? Han pekade på ett litet kafé som låg på kanten av gatan vi gick på. Jag kollade försiktigt på Louis. Orkade han? 
Louis nickade. Jag andades ut.

Kafét var litet och det fanns endast några få soffgruppen. Vi satte oss längst in i hörnet precis brevid hörnet. Louis drack försiktigt av hans té. Niall kollade sammanbitet på oss. 
- What's wrong Niall? Louis kollade oroligt på honom. Niall suckade.
- I'm just thinking. About us.
- What about us? Jag kollade frågande på honom.
- Everything. What's going to happen to us.
- Niall, things will never be as it was before. Jag kände hur mina ögon tårades.
- I know. And i just want to know what's going to happen to us, when you're having a baby. 
- We can't decide anything without Zayn. He's still a part of the band, right? Louis kollade sammanbitet på oss.
- But what do you want Niall? Jag kollade frågande på honom.
- It's not about what i want, it's about what you want. Because if you don't want to, i'm nothing. I love this world, i still wants to be a part of it. Because i don't have anything outside this world, i don't have a beautiful life with someone i love to go back to. I really do understand if you don't want to keep this going. But i'm going to keep fighting for this.
- Niall, i'm so sorry. But we're never going to be a band again. Because we're broken, we've been split to diffrent pieces. Liam's in heaven, Zayn's in jail and here we are. 
- I just don't want to forget. Niall snyftade till.
- Forget what? Jag flyttade mig lite närmare honom och strök honom över armen.

- About you. About Liam, everything. Are you ready to just let this go away? Like letting go? Don't you remember what Liam wanted us to do? Are you ready to let this go, all the fans, the music and the tours? 
- But we're not a band anymore Niall. Not without Liam and Zayn. Because One Direction is us, together, right? Jag kollade Niall i ögonen. Hans ögon var röda och jag såg hur han försökte hålla gråten inne när han pratade.
- I don't want you to forget about me.
- We'll never forget you Niall. You're our bestfriend, we're never letting you go. You'll always be a big part of our lifes. But maybe we won't be together as much as before. Louis strök försiktigt Niall över handen.
- But it matters to me. I don't want to do this alone, i can't fight alone. I'm never going to be anything without you. Några tårar droppade ner i Nialls knä. Jag såg hur hans händer darrade när han lyfte dom för att ta sitt glas.
- You're not going to do this alone Niall. There's milions of people out there who wants you to be happy. You have fans, Niall. They're doing anything to make you notice. Don't you think they want you to be happy? Don't you think they're going to help you with this?
- It's like you've already decided. Niall snyftade.
- We can't decide anything without Zayn. Jag suckade.
- Forget about Zayn! Niall började tappa kontrollen. It's about us, Zayn is arrested. He's in jail Harry, he'll be out in two years. TWO YEARS. Are we just going to sit here, waiting for him to get out of jail? 
- You just said it Niall. This is the reason we're talking about, we can't make it without Zayn and Liam. We're just pieces trying to build up what once was. Jag kände hur Niall började skaka brevid mig.
- But you're still have eachother. I'm alone. 
- You're not alone Niall. We'll always be here for you. 
Niall ställde sig hastigt upp.
- You've promised Liam we would fight for him. You broke that, are you going to break this promise to? Because i don't want to. I really think we could work this out, together. We're still here, are we just going to give up? Because i don't want to. I want to be with you, and i want to keep this tour going. I don't want to give up. Niall tog sig snabbt ut från soffan där vi satt. Jag försökte ta tag i hans hand och få honom att stanna men han slet sig loss. 
- Talk to me when you have something to say. Tell me when you know how you want to do. I just want to be alone for some hours and think, about us. Niall gick med snabba steg ut från kafét. Vi kollade efter honom då han började springa nerför gatan. Några fans började springa efter och jag såg hur Niall tog på sig sin luvtröja för att skydda sig. Jag suckade.

- I don't want to hurt him,Louis. Jag kände hur gråten pressade på inom mig. Jag lutade snabbt ansiktet i händerna för att dölja mina tårar. Louis tog försiktigt tag i mina händer och höll om mig.
- Harry, he's going to understand. He's just sad right now, i'm sad to. It's not just us, it's everyone.Han nickade försiktigt ut mot gatan där några fotografer stod och höll i sina kameror. They want to know Harry. Everyone wants to know. The fans are waiting for us to have our comeback tour. 
- Do they even believe that? Don't they understand, that we'll never be One Direction anymore. We can't replace Liam and Zayn. Zayn will be out of jail in two years, it's a long time. Ofcourse we can wait for him. But we can't do anything by the time he's in jail. We can't replace two people in our band.They're not just people, they're One Direction. They're a part of us, a family. Niall doesn't understand that. But i do Louis. Things will never be the same again.
- Ofcourse they're not going to be the same Harry. We'll need to make Niall understand that it's just a break. I'm ready to give it a chance again with Zayn, after having a break. 
- But two years is a long time Louis. Things will change, we'll change and our life will not be the same again.
- But you don't want to Harry, is that what you're trying to say? Because you can say that.
- I don't want to hurt Niall.
- Ofcourse you're going to hurt him Harry. But it's not your fault. Thing have gone really really wrong for us, maybe we're not made for be this big. Niall would make it alone, don't you think? He's upset right now Harry, and i understand it. I never thought we'll be talking about this, but it is what it is. Sometimes you'll just have to move on.
- I don't want to decide anything without Zayn. 
- You don't have to decide anything right now Harry.
- I don't want to let the fans down either. Jag kämpade för att inte darra på rösten.
- They'll understand. Ofcourse they're going to be really sad Harry, But they'll have to live with that. And maybe, everyhing will be just fine. We need to talk to Zayn first. Maybe he has an idea, maybe we'll work this out. I don't know how it is, but i'm sure Zayn still can help us. With the songs and everything. 
Jag nickade långsamt. 
- We'll just wait and see. Jag försökte le mot Louis men det blev mest en grimas. We'll talk to him tomorrow. Jag hoppade till när min mobil började vibrera. Av alla dåliga samtal jag tagit emot under de senaste månaderna kunde jag inte undgå att vara lite nervös när jag plockade upp mobilen. Dolt nummer, som vanligt.
- Hello?
-  it's time Harry.
- Time for what?
- The baby. Sophie is bad and we're going to do the operation now.

Harrys perspektiv.

- Help me! Zayn kämpade för att slita sig ifrån poliserna, men deras grepp om hans handleder var stenhårda.
- It's not worth it. Polisen kollade på Zayn med hård blick. Zayn kollade förtvivlat på oss.
- Help me. Hans röst vad bedjande. När poliserna började gå mot dörren reste jag mig fort upp och sprang efter.

- We'll come with you! Jag ropade efter Zayn. Poliserna gick fort och jag ropade på Louis och Niall att de skulle följa efter. 
Fotograferna flockades utanför. Kameror blixtrade och fansen skrek. Polisen ledde hårdhänt fram Zayn till polisbilen. Zayn stretade emot. På utsidan såg han arg och farlig ut men jag visste att han innerst inne var livrädd. Jag sprang fram till polisbilen.
- We need to follow. Jag kollade bedjande på polisen. We'll need to explain what happened to Joe! 
- So you're going to tell the lie again, Styles? Don't you think we know what's happened to Joe. Everything. So don't tell me another stupid lie. Han kollade på mig med svart blick innan han hoppade in i polisbilen. De tutade några gånger för att få fansen och fotograferna att akta på sig innan de körde iväg. Jag sprang snabbt mot trappa där Niall och Louis stod och kollade storögt efter polisbilen.

- Niall, your car! Jag tog tag i Louis hand och började springa mot garaget. Jag hörde hur Niall kom springade några meter efter. Hans nyckar slogs emot varandra i hans händer. Jag letade mig snabbt igenom raden av bilar tills jag hittade Nialls. Niall hoppade snabbt in i förarsätet och startade bilen. Vi körde snabbt ut från garaget och var nära på att köra på några fans. Vi tutade flera gånger för att de skulle akta sig och efter ett tag lättade de på sig och backade några meter.

Zayn satt i ett litet vitt rum på polistationen. Vi hade övertalat väktaren att vi också var skyldiga i mordet på Joe och eftersom de ville ha alla detaljer det kunde få så hade de släppt in oss. Zayns händer skakade när han försiktigt lyfte vattenglaset framför honom. Vi hade inte sagt ett ljud på flera minuter.
Dörren öppnades och en av poliserna kom in. Han suckade när han såg oss sitta runt bordet.
- We don't need to do an examination. Because we already have all the evidence we need. 
- What.. What evidence? Jag kollade oroligt på polisen. 
Han plockade fram en svart liten dator som han fällde upp och började skriva på. Efter några minuter vände han datorn och en film började spelas upp. Jag lutade mig fram för att se bättre.

Det enda som visades var ett svart golv, filmat från en övervakningskamera. Jag kollade frågande på polisen. Han nickade att jag skulle fortsätta.
Efter några minuter såg man Joe komma backandes några steg. Jag kom gående emot honom och Louis tog försiktigt några steg frammåt. Filmen hoppade fram några minuter och visade hur Joe sikta mot mig och Louis innan han sköt mig i benet. Det ilade till i benet när jag såg hur jag sjönk ner på det svarta taket. Joe pekade på Louis med pistolen innan han handlöst föll frammåt. Zayn och Niall kommer in i bilden och efter ett tag lägger Zayn pistolen i Joes händer och Louis och Niall börjar bära ner mig för trappan.
- But that's Self Defense? Jag kollade doktorn stint i ögonen.
- Do you want to se another movie? Like that one from the hotel camera, when you're planning to kill Joe? Or when you're planning at the hospital. Or the one from the store where Zayn stole the gun? 
Zayn kollade ner i bordet. 
- But Joe shoot me? Jag kollade förbryllat på polisen. 
- But you planned to kill him first, didn't you? 
- Yes but.. We never really meant it.
- But you did it.
- Yea but.. Polisen avbröt mig.
- Zayn stole a gun. That's illegal. And you killed a person with it. Polisen kollade med stela ögon på Zayn.
- Zayn, say something! Jag kände hur jag började få panik. 
- I don't know. Zayn kollade fortfarade ner i bordet.
- But we'll pay. We pay for the gun, i've got money. 
- It's not that easy Harry. Polisen suckade.
- What? 
- There's no payment for this.
- What is it then? jag kollade nervöst på honom.
- Zayn will go in jail for this. He stole a gun, Harry, don't you understand? That's a big crime. And he used it. 
- But.. No, he can't go in jail. Jag kände hur tårar tryckte på bakom ögonen. Louis och Niall bara satt brevid mig och kollade på polisen med chockade ansikten.
- That's have it's going to be. We're going to take Zayn in.

- But we were there to, right? Are you not going to do anything to us? Jag kollade förtvivlat på polisen.
- No. Polisen började gå mot Zayn för att ta med honom. Zayn följde hjälplöst med när Polisen tog tag i hans axlar och tog honom mot dörren.
- You'll have to get out from here. Now. Polisen kollade strängt på oss där vi satt kvar vid bordet.
- But you cant take him in.. Now? Please. 
- Harrys, it's to late. We've seen an the movies and things you've said, and when he stole the gun. That's evidence, we can't do anything about it. 
Jag kände hur jag började skaka.
- You can't do that! Niall ställde sig upp så hastigt att stolen ramlade ner på golvet. This world just took away our bestfriend, and we're about to loose a good friend, Sophie. And now you're taking Zayn away from us, what's going to happen to us?! Nialls röst darrade och jag såg att han hade tårar i ögonen.
- It's my job. Polisen rörde inte en min. Get out of here before i'll call for help to get you out of here.

Jag reste mig motvilligt och gick efter polisen och Zayn. Zayn kollade på mig med stora rädda ögon.
- It'll be okey Zayn. We'll get you out of here. Jag gick brevid honom och försökte lugna ner honom. Jag ville inte att han skulle få ett nervöst sammanbrott igen.
- You can't go any longer. Polisen stoppade oss i en korsning i korridoren. This way is out. Han pekade mot korridoren ner till vänster.
- No, wait! Niall skrek när polisen låste upp gallret som ledde till korridoren till vänster. 
- You can't take him now! Louis kastade sig efter polisen men han hade redan slått igen gallret. Han började gå med snabba steg nerför korridoren.

- No, Zayn! Please Wait! Zayn vände sig om och kollade på oss med tårar i ögonen. Han kämpade inte ens emot, han hade gett upp för längesen.
- We'll fix this Zayn! Just hold on! 
- Promise? Zayn fick skrika för att vi skulle höra honom.
- promise. Men dörren bakom dem hade redan slått igen.

 

 

Harrys perspektiv.

- So, we've decided to take the baby. Louis log försiktigt mot doktorn.
- I knew you would. Doktorn flinade. Well, you know it's time soon. It won't be easy, but we think we'll make it.
- You mean to get the baby out?
- Yes. 
- Is there any chanche that.. the baby won't survive? Jag kollade oroligt på doktorn.
- There's always a risk Harry. 
- How big? Jag kollade doktorn stint i ögonen. Han suckade.
- You know Harry, it's a really big operation. Sophie won't make it, but as you know, she wont make it anyway. But if her body start to not work during the operation, the baby won't make it. Because it needs help, and we can't give that kind of help.
- How.. How are you going to get it out? Louis tog försiktigt min hand.
- Caesarian operation. We've done it before, so i don't think you'll have to worry.

Jag kände hur lättnaden spred sig i min kropp.
- When is it time?
- The baby is 7 months now. It's not going to be easy when it's out, it'll need to be in a respiratior and the baby will be very, very weak in the beggining. We don't think Sophie will make it so long, so it'll be kind of soon.
- How soon? Louis tryckte min hand.
- I'm not sure. But i guess maybe next week or this week. It's depending on how Sophie is feeling.
Vi nickade.
- I'm really happy that you've decided to take the baby. Doktorn log mot oss. Have you told the fans yet? Or media?
- No, they don't even know that we're.. together. But we're going to tell them, right Harry? Jag nickade snabbt.
- Well, you don't need to hurry up. Doktorn log innan han böjde sig ner. There's another thing to. Han lyfte försiktigt upp en liten brun låda på bordet. Vi kollade förvånat på lådan.
- What.. What is that?
- It's some things from Liam. A nurse found it in his room. Doktorn sträckte försiktigt fram lådan. I think it's a letter or something.
Vi kollade chockat på lådan som stod framför oss.
- I think we'll open it with the other boys. Jag kollade bestämt på doktorn som nickade. 
- Do as you want. I'm going to call you about the baby, because there's some papers you'll need to sign. Just before the operation, i mean. 
Ni nickade.
- So, i'll see you soon. Doktorn föste oss som vanligt mot dörren igen.
- Bye. Doktorn stängde snabbt dörren. Jag strök försiktigt över lådan som jag höll i min famn.

- What do you think it is? Louis kollade oroligt på mig. 
- I don't know Louis. Do you want to go and talk to the baby? Han nickade.
Vi gick snabbt upp för trapporna tills Sophies rum. Jag höll tummarna för att hennes mamma inte var där.

Louis öppnade försiktigt dörren. Det luktade svagt av alla blommor som stod brevid hennes säng. Jag gick försiktigt fram och knäböjde brevid hennes huvud. Vi hade inte varit där ända sedan Liams bortgång. Sjukhuset hade varit en plats vi velat hålla oss undan ifrån. 
Sophies hår hade inte växt. Det var fortfarande en liten blond stubb som stack ut. Men hennes blåmärken var nästan borta och såren hade läkt i ansiktet.
- It's like she's sleeping. Louis strök henne över håret. It doesnt even look like she's dying. 
- She's not dying now. But if she'll wake up, she will. She just as broken as Liam. It wouldn't be fair to wake her up and let her suffering all that pain that Liam had to. 
- Do you think she can hear us, Harry?
- I don't know.
- But i heard you when i was i coma. But maybe she's to broken to hear us.
- I have no idea Louis. Jag strök försiktigt över magen där bebisen låg. En lite spark träffade försiktigt min hand. 
- Louis, come on. Jag tog försiktigt Louis hand och lade den på magen. Han log när han kände bebisens sparkar.
- Dad is here. Louis strök försiktigt över magen. Or, your dads. Jag fnissade. 
Jag tog försiktigt upp lådan med Liams brev.

- We need to talk to Zayn and Niall. Jag tog försiktigt Louis hand och började gå mot dörren. Vi gick ner för de oändliga trapporna på sjukhuset och ut på gatan. Solen sken och det var fullt med folk utanför. Vi hoppade snabbt in i en taxi och körde mot hotellet. Några fotografer satt som vanligt utanför hotellet men när vi viftade bort dom och sa att vi inte ville svara på frågor så backade de självmant några meter. Jag kollade förvånat på dom.
- Thank you. Jag log och jag kände verkligen att jag menade det.

Niall och Zayn satt på Nialls rum. De bara satt i soffan och kollade trött på tv. När vi slog upp dörren kollade de förvånat upp på oss.
- Hey. Louis vinkade lite lätt till dom.
- Hello. Zayn kollade trött på oss. 
- We just went back from the hospital. Liam left a letter to us. Jag höll försiktigt fram lådan som doktorn hade gett oss. Niall stängde snabbt av tv:n och gjorde plats för oss i soffan. Vi trängde oss ner emellan Niall och Zayn.
- So.. Shall we open it? Jag kollade frågande på killarna. De nickade snabbt.
När jag tog av locket böjde vi oss försiktigt över lådan. Ett kuvert, ett halsband och en cd-skiva låg prydligt nerlagt i lådan. Jag stirrade chockat på Louis som satt brevid mig. Han lyfte försiktigt upp kuvertet som låg överst.
- I think we'll start with this one, don't you think? Vi nickade. 
Louis rev försiktigt upp kuvertet och tog upp ett litet brev. Det var Liams handstil, även fast den var krokig.
- I think he'd wrote it on the hospital. Niall studerade de krokiga bokstäverna.
- Do you want me to read it? Louis höll upp brevet mot oss. 
- Go on. Jag lutade mig försiktigt närmare honom för att fånga upp varenda ord han läste upp.

"Hey boys. I don't know if you're going to read this, but i just want you to know. First of all, in this box there's a CD. It's a song. A song i made long time ago, but i never wanted to show it for you. But there's no reason to take it in the grave, so i've decided that you'll have it. I want you to take the song and make it your. It's like i'm still a part of the band then. I really hope you'll do that, cause that would mean so much to me.

I want you to know something, it's really hard to tell you. I don't know if you already know about it but.."

Vi avbröt oss av att dörren slogs upp. Några poliser kom snabbt in i rummet. De gick med snabba steg fram till Zayn och satte handbojor på hans händer. Vi stirrade chockat på dom.
- Zayn, you're arrested for the murder of your manager Joe.

Harrys perspektiv.

Dagarna efter Liams begravning var som en dimma. Tidningarna skrev om Joes självmord och vi fick svara på hundratals frågor om hans död. Allting var i en stor enda röra och vi höll på att långsamt brytas ner av pressen och sorgen som hängde på våra axlar. På grund av Sophie hade vi bestämt oss för att stanna i London några veckor till. Hon var fortfarande en stor del av oss, men den största anledningen var för hennes kontakt med Liam. Han hade velat att vi skulle ta hand om Sophie vilket vi skule göra.
Louis kollade upp på mig med sina trötta ögon. Vi satt i soffan i vårat hotellrum på samma hotell som Joe hade bott på. De senaste dagarna hade vi spenderat inomhus och inte gjort någonting. Vi svarade bara på samtal från sjukhuset och våra nära och kära, men ingen annan. Jag strök honom försiktigt över handen. Den var torr och skrovlig. 
- What shall we do? 
- I don't know. Jag ryckte frånvarande på axlarna. Min blick var fokuserad på papperna från sjukhuset som låg på skrivbordet några meter bort. 
- What are you thinking about Harry? Louis tog försiktigt min hand och lutade sig emot mig. 
- Liam. Sophie. The baby. Jag lutade mig mot honom.
- What about the baby Harry?
- I don't know. 
- Harry, talk to me. 
Jag suckade.
- I'm just thinking about what will happen with the baby. Liam wanted us to take it, right? 
- Harry, it's your decision. I really think Liam will be with you anyway. He won't blame you if you don't want to take the baby.

- But i think i want to take the baby,Louis. You know that we'll never have a child if we don't take this chance, right? I'm worried about what's going to the baby if we don't do this.
Louis nickade långsamt.
- I've thought about it to. You know what i want to do. But it's your decicion in the end Harry.
Jag blinkade några gånger.
- It's just feels so wrong Louis. Liam is dead, and we're sitting here and talking about a baby.
- I don't think Liam want us to be sad Harry. He always wanted us to be happy, right? Don't you think he's smiling up there. He would love seeing us with a baby Harry, i really think so. Louis fick tårar i ögonen. Jag böjde mig försiktigt fram och strök honom under ögonen. Han kollade mig djupt i ögonen. 
- But do you think it'll work? With the tours and everything?
- Harry, do you want me to tell the truth?
Jag nickade försiktigt.
- I don't think there's going to be any tour. Can you think about having a tour without Liam? Because i can't. I don't know about Zayn and Niall but. I don't think there's going to be a tour right now.
- So, you think Liam wants us to have a baby, but you don't think that he wants us to keep the tour going? Jag kollade Louis förbryllat i ögonen.
- Ofcourse i think he wants us to. But he also wants us to be happy, right? I'm not saying that it's sure that we're not going to keep the tour, but maybe not right now. Louis strök mig försiktigt över håret. Jag visste inte vad jag skulle säga.

- But Harry, you want to know something? I'm sure Sophie wants you to take the baby to. Because she won't survive this, she's only keeping the baby alive. They can't do anything about her. But do you want her to live this world without leaving a wonderful baby to you? She loved you Harry, but she's not here. And she'll never be here again, i'm so sorry but this is life. People come and go and we can't do a thing about it.

- But i could. Jag kände hur de dumma tårarna började rinna nerför mina kinder. I never had to use her as a beard, we could have done this to Joe a long time ago, right? I never had to break her heart, i never had to leave her. I never had to make her pregnant Louis, but i did. And it killed Liam and it's killing her to. I don't even think she can hear me.
- Harry, i know you didn't had to. But you did it because you thought it was the right thing to do. You'll make a lot of bad decicions in the future, i promise. But you didn't kill them Harry. You didn't break her. Because you know what? This is so hard to say but.. Louis avbröt sig.
- What? jag kollade frågande på honom. 
- She.. She'll die believing that you still love her. It's hard to tell you Harry, but she will. And she'll met Liam up there, and he'll take care of her. He'll tell her in a nice way, don't you think? Because Liam loved her. And he still does. I'm sure that he'll make her understad. 
- But Joe told me she already knew.
- Do you really believe in Joe? Did say anything good during these years? No Harry, no. I know what he would say about this baby, he would say no. But do you know something? Joe isn't here anymore. You don't have think about him anymore Harry, because he'll never be here again, i promise.
- But what do you think Niall and Zayn would say about the baby? 
- They would be the best uncles in the world, don't you think that? Louis log mot mig med trötta ögon. Jag strök försiktigt över hans hår.
- Are you sure?
- I'm sure Harry. Everything will be okey in the end. 
- I want to do it Louis. Jag kände hur mina ögon tårades. I want to take the baby. Louis kollade på mig med tårar i ögonen innan han snabbt böjde sig fram och kramade mig. Han höll sina händer hårt mot min rygg och jag kände hur han började skaka.
- What is it Louis?
- I'm happy. Han lutade sig tillbaka och kollade på mig med tårdränkta ögon. But i'm sad too Harry. 
- I'm sad to, Louis. I think we'll always be sad about Liam. 
- It's like his here. Everywhere. His clothes, his bed, his smell, his number, everything. I can't go anywhere without anything reminds me of him. 
- Louis, you need to think about the good things to. Liam helped us with so much, remember that. 
- I'm thinking about the fans to. They're so sad. I can't get on twitter because everything they says just makes me cry. They're worried about us. They don't want us to be sad and i'm trying to not but i really can't.
- Louis, remember who made the name "Larry Stylinson". Our fans, right? Haven't you read all the fanfics, they want us to come out. Not everyone, but many of them. They would be so happy about this, don't you think? Ofcourse they'll never forget about Liam, but we won't either. But Liam wants us to be happy. He wants the fans to be happy to. Jag försökte le men mina tårar tryckte på. It's so hard to remember the good things and it's so easy to remember Liam in the hospital. 
- You're right Harry. He wants us to be happy. I don't know if a baby will makes us happy, but he'll keep the baby safe. He'll keep us safe Harry. And Niall and Zayn, and all the fans out there. He's with everyone, everywhere. 
- We couldn't save him Louis. Because he was already lost. We couldn't to anything. It's really hard to think about, but we couldn't. It could have been you, it could have been me. It could have been anyone. People are dying out there everywhere, but that doesn't make it not okey to cry. 
- Harry. Louis röst fick mina tårar att rinna ännu mer. De droppade ner på mina ljusa byxor. Louis strök mig försiktigt på kinderna för att torka bort min tårar. 
- We can't save Sophie either. But we can leave a piece of her in this world. It's going to be hard Harry, to loose her to. But you're strong Harry, i know that.

- But it's not sure the baby will survive either.

- But it could, right? 

Jag nickade långsamt.

- she and Liam will always be there for you Harry. For us.
- I guess she wouldn't leave us without checking on the baby. Jag försökte le mot Louis. Hans leende var trött och hans ögon rödgråtna men han log försiktigt tillbaka.

- Our baby.

Harrys perspektiv.

Fansen skrek när vi gick ur den stora vita bilen. Jag rättade försiktigt till min kostym en sista gång. Louis, Niall och Zayn gick ut precis bakom mig. Hela gräsmattan utanför var full med fans som satt och väntade och grät. Några var lika galna som vanligt och skrek och hoppade. Jag drog försiktigt på mig min luvtröja utanpå kostymen och började gå mot ingången. Några paparazzis kom snabbt fram.

- Harry? How are you feeling? Are you sad about Joe to? Are you going to sing?
Jag suckade och försökte gå så fort jag kunde. Min fot var fortfarande gipsad.
- Oh, boys. Liams mamma kom fram och kramade oss hårt. Hennes klänning satt slappt över hennes tunna kropp och ögonen var röda av alla tårar. Jag kramade henne försiktigt.

- I.. It's time. Hon pekade in mot kyrkan. Vi var dom ända kvar utomhus. Niall tog henne försiktigt i armen och vi började gå uppför trappan. Jag vände mig om längst upp på trappan. Det var tyst. Hundratals fans satt utanför kyrkan och var tysta. Jag lät dörren stå öppen in till kyrkan.
Vi hade fått platser längst fram i kyrkan tillsamans med Liams mamma. Jag grimserade av smärta när Niall hjälpte mig att sätta mig ner. Mitt gips om foten stramade runt fotleden.

Liam hade fått en svart kista med röda detaljer. Precis som han hade önskat. Runtomkring kistan låg hundratals blommor och medelanden. Jag kollade mig försiktigt omkring i kyrkan. Den var helt fullsatt. Jag kände igen några släktingar till Liam som satt på raden bakom. Längst bak i kyrkan stod några killar jag kände igen från Liams hemstad. Liam hade aldrig kallat dom för några kompisar utan mer klasskompisar. De såg bortkommna ut i sina kostymer och stylade hår. Jag vände mig framåt igen.

- A friend, a son, a cousin, a bandmate and a big insperation have left us. Prästen ställde sig brevid Liams kista. Liam was a big insperation for everyone, he had a tuff time in his life when he was younger but he did it. Liam was or will always be a big name in this world of music. I know he'll always be with you on your tour, and he'll always be there to help you if you need someone to talk to. You can't see him, you need to feel him. Because he'll be everywhere with you. When i talked to Liam he told me he didn't wanted to die, because he never wanted to leave this world. He was so happy to be on this tour, with you. Han pekade på oss. His bestfriends. He was so happy to meet all the fans all over the world and he also told me he had his first big love. He told me he hoped that she'll be up there with him.
Jag kollade försiktigt ner i knäet. Frågan jag aldrig vågade fråga Liam. Om Sophie.

- We're going to listen to Liams best friends now. Prästen sträckte ut sin hand mot oss. Niall tog försiktigt tag i min arm och hjälpte mig uppför de få trappstegen som ledde upp på altaret. Jag gick försiktigt fram till mikrofonen. Vi hade skrivit ett gemensamt tal som jag skulle läsa upp. Jag harklade mig.

- Liam was a wonderful friend. One of thoose you never think you'll meet, but the suddenly you just find him or her. Liam was always there for us, he always tried to make us happy, even in the end. He had a lot of fans and i know they're outside trying to be a part of this funeral. One of the last things Liam said to us was that he loved all the fans, that's why the door is open. I think he wanted everyone to be a part of his funeral. Jag snyftade till. Liam was a really brave singer, he always wanted to improvise on our conserts and do something fun. Everytime we were down and sad he was there for us. He was like a little dad, he took care of us. Mina tårar rann okontrollerat. Jag kollade hjälplöst på de andra killarna. Louis gick fram till mikrofonen brevid.

- We hope that you hear this Liam. Because you always wanted us to do what's right, and we're going to do that Liam. Because you made us believe in ourselfs. We want to make you proud, through all the conserts. You'll always be a part of this band, it's like you never really left. It's like you're standing here right beside us, and that's how it'll feel forever. We'll never forget you Liam. We're going to keep our promises, we'll never leave you. I hope you up there watching us. I know that you'll rock this heaven. 
- We want to perform a new song. A song Liam wrote. It's called over again.

Niall och Zayn gick fram till mikrofonerna brevid oss. Vi sjöng utan musik och våra rösten klingade genom kyrkan och ut till fansen utanför. På Liams solo stämde vi allihopa in och sjöng tillsamans. Jag kunde nästan höra Liams ljusa röst sjunga med oss. Jag kollade försiktigt på de andra killarna. De grät allihopa. När vi avslutade låten blev det tyst i kyrkan. Några snyftningar hördes och flera hundra rödgråtna ögon kollade på oss. Några fans utanför började applådera och de i kyrkan stämde försiktigt in i applåderna. Fasen skrek utanför.

- Can you hear that Liam? Jag snyftade. They're screaming for you. Louis tog försiktigt tag i min arm och hjälpte mig ner för trappan. Niall och Zayn gick tätt efter oss.

Prästen började prata igen. han pratade om Liams familj och bilder på Liam som barn visades på en skärm i bakgrunden. Jag studerade bilderna med tårar i ögonen. Liam som bebis med ett stort leende på läpparna. Hans röst ekade i mitt huvud. Han hade velat att jag och Louis skulle ta barnet. Jag strök försiktigt Louis hand. Jag visste att Louis ville. Jag ville göra Liam stolt.

Jag avbröts av att alla ställde sig upp. Louis tog tag i min arm och hjälpte mig upp. Zayn plockade försiktigt fram sin väska med Liams mikrofon i. Vi gick på rad tätt efter Liams mamma fram till kistan. Liams mamma grät och strök försiktigt över kistan. Hon lade en bukett med röda blommor på kistan. Jag strök henne försiktigt över armen när hon gick förbi tillbaka till sin plats.

Vi ställde oss tillsamans runt kistan. Våra tårar droppade ner på den svarta kistan. Louis strök försiktigt över kistan. Vi lade försiktigt Liams mikrofon på kistlocket. Hans mikrofon som han alltid hade använt, för han trodde att de gav honom tur. Det stod "Liam Payne" inristat med röd text på den svarta mikrofonen. Våra färger.

Louis gick hastigt fram till mikrofonen som vi hade sjungt i tidigare. Han tog den försiktigt från ställningen och gick försiktigt tillbaka till oss. 
- Can you hear them Liam? The fans, can you hear them? They're screaming for you. Jag hörde hur fansen började skrika utanför. Men det var inget hysteriskt skrik, det var känslosamma skrik. Jag kände hur mina tårar började rinna okontrollerat.
- You've done an amazing show. The whole world is impressed by your show Liam. We are so proud of you. Louis grät. You rocked to world, Liam. Han gick sakta och satte tillbaka mikrofonen. Fansen utanför skrek.
Vi gick långsamt ner för trappan till våra platser igen. Musik spelades i kyrkan och jag kände hur jag rös. Jag önskade att Liam såg dethär.

När alla i kyrkan hade fått säga hejdå till Liam började vi sakta gå mot dörren igen. Vi kom ut sist av alla. Det var tyst utanför. Fansens blickar kollade försiktigt på oss. Vi stod på trappan och kollade ut över de hundratals fansen som satt på gräsmattan. Några längst bak ställde sig upp och höll upp sina händer och formade ett hjärta. Efter några minuter höll alla upp sina händer formade som hjärtan. Jag hörde hur Zayn började gråta hysteriskt brevid mig. Jag kollade ut över det stora havet av fans. Jag höjde försiktigt mina händer och formade dom till ett hjärta. Louis kollade på mig och gjorde likadant. Niall och Zayn ställde sig brevid oss och höll upp sina händer. Många av fansen snyftade och några grät hysteriskt.

- For Liam. Jag sänkte försiktigt händerna och fansen gjorde likadant. Hundratals röda ögon kollade mot oss där vi stod på trappan. Mina tårar droppade ner på kostymen och färgade små mörka fläckar på det svarta tyget. Jag tog försiktigt Louis hand och började gå nerför trappan mot bilen. Fansen stod tysta och studerade oss med röda ögon.

Harrys perspektiv.

Jag ryckte till när dörren till Liams rum slogs upp. En doktor med bekymrad min kom in. Jag sträckte försiktigt på mig där jag satt på stolen. Vi hade suttit brevid Liams säng hela natten och tillslut hade vi somnat i stolarna. Min kropp kändes stel och ryggen gjorde ont. Jag kollade försiktigt på maskinerna som visade om Liams hjärta slog fortfarande. Den pep fortfarande. Doktorn gick fram och tryckte på en av maskinerna.
- How.. How is he doing? Jag kollade oroligt på doktorn.
- His body doesn't work. But his heart still does. 
Jag kollade frågande på doktorn.
- He's going to wake up again, right?
Doktorn kom fram och satte sig försiktigt framför oss.
- We're going to do some studies before we can make sure what's going to happen. But i'm sorry that i'll have to say this to you, but there's no chance that he'll wake up again. We don't know what happened to Liams body, but we'll need to check this. Maybe there's a chanche we can make him wake up for a little time, but that will coast so much for Liam.
- So.. He's going to die? Louis uttalade långsamt orden jag haft i huvudet länge. 
Doktorn kollade besvärat på oss.
- I'm sorry. 
Det blev svårt att andas. Niall flämtade brevid mig samtidigt som han snyftade. 
- We're going to take him out for a investigation now. Han och de andra doktorerna tog försiktigt tag i Liams säng och började rulla den mot dörren. Det satt små hjul under sängen som gjorde att den lättare kunde ta sig fram. Vi satt tysta i rummet när dörren slogs igen.

- I.. need to have some fresh air. Zayn kollade på oss med tårar i ögonen.
- I'll go with you. Louis reste sig för att följa efter Zayn ut. Niall reste sig hastigt.
- Me to. Han böjde ner huvudet och skyndade sig mot dörren som ledde ut på balkongen. Jag kollade försiktigt ner på mina händer. De skakade. Jag började hastigt att putta på rullstolen mot dörren. Mina händer kändes svaga när de rullade på hjulen som hjälpte rullstolen att ta sig frammåt. Korridoren var tom, klockan var bara halv sex på morgonen. Jag rullade snabbt mot Sophies rum innan någon såg mig.

Hennes fönster var fortfarande öppen och gardinerna fladdrade i vinden. Hon låg likadant som hon gjort i en vecka. Jag rullade försiktigt rullstolen fram till hennes säng. Hennes hår växte ut lite för varje dag. Jag strök över den korta stubben som täckte hennes blåmärken på huvudet. 
- I.. I just wanted to talk to you. Jag stammade på rösten. I.. Liam is dying. I.. I just wanted you to know. He liked you, he really did. I don't know if you'll survive this but if you don't, i.. i just wanted to ask. Mina tårar började rinna. Can you please take care of Liam in heaven. He's so lonley. I don't want him to be that. I don't even know if there's a heaven in this world. 
Jag fick svälja några gånger.
- I just don't know what to do. It's my fault. I never wanted this to happen, to any of you. I broke your heart, i don't know if you can hear be but i just wanted to say this to you again. I'm really really sorry Sophie. Jag fick svårt att andas. Gråten var som en stor klump i halsen. t.It's.. It's all my fault. If it wasn't for me, this never would have happen. I don't want you to die Sophie. I'm so sorry that i did this to you but i really want you to wake up. Be happy. But i know you won' Jag lade försiktigt mina händer på hennes mage. Jag kände hur barnet sparkade i magen. Det verkade oroligt. Jag lutade mig försiktigt mot Sophies mage.

- Don't worry.. I'm here. Dad Harry is here. I'm going to make you proud, i promise. I won't let you go, ever. Nobody is going to hurt my little baby. I.. I hope you'll like Louis. He is a really nice dad. Or i think he'll be. I.. I just wanted to say that i'm going to take care of you. You don't need to worry, everything will be fine, just fine. Mina tårar droppade ner på den bara magen. Jag satte försiktigt min hand mot magen igen. Mina händer skakade när jag försökte torka bort tårarna som ramlade ner på magen. En lite spark träffade lätt min hand. Don't worry. Dad is here.

Dörren slogs upp och Niall kom in. Han kollade på mig med rödgråtna ögon.
- Harry, it's time to say goodbye. 
Jag lade försiktigt täcket om magen igen. Niall kom fram och ställde sig bakom rullstolen och började putta mig mot dörren. Jag slängde en sista blick på Sophie och bebis. Jag hade bestämt mig.

Liam låg blek och liten i sin säng. Doktorerna hade sagt att det inte gick att göra någonting, han var hjärndöd. Det var bara hans hjärta som fortfarande slog lågt. De fanns ingenting att göra mer än att stänga av maskinerna. Låta honom gå. 
Liams mamma satt brevid hans säng. Hon kollade på oss med tårar i ögonen.
- I'm done. Vi kollade frågande på henne.
- I've said goodbye now. I don't want to see him drifting away. Jag strök henne försiktigt över handen.
- Stay with him. Hon viskade. Stay with him to the end. Jag nickade försiktigt. Hon snyftade till och gick snabbt ut genom dörren.

- Do you think he can hear us? Louis strök försiktigt Liam över pannan.
- I don't know Louis. But he's heart is still beating. Jag kollade på maskinen som pep långsamt, den visade att hans hjärta fortfarande slog.
- I'm going to miss him so much. Niall grät. Zayn strök honom försiktigt över handen. 
- I think we all will miss him. But he'll always be a part of us, right? 
Jag nickade.
- He'll always be there with us. On every consert, right? Everywhere we'll go. 
- Louis tog försiktigt Liams hand och tryckte den. 
- We're here Liam. We'll stay with you to the very end. 
- Niall vände sig försiktigt om och torkade sig om ögonen. Han flämtade till. 
- Look. Han pekade mot fönstret.

Jag sträckte på mig för att se. Utanför sjukhuset stod det hundratals med folk. Hela parkeringen var full och folkmassan stod och kollade upp mot Liams rum. Hans rum låg på andra våningen så deras snyftningar hördes ända upp till oss. 
- They're here. The fans. Zayn kollade chockat på oss. How did they know?
- They know everything. Jag försökte le men det kom bara mer tårar.

Louis gick försiktigt bort och öppnade fönstret. Han kollade ut över folkmassa som stod nedanför. Ingen skrek. Hela parkeringen var alldelles tyst, bara några snyftingar hördes då och då. Jag tog försiktigt tag i Liams hand och höjde det lite.
- They're here Liam. Can you hear them? They're screaming for you. Ett öronbedövande skrik letade sig in genom fönstret. Niall log med tårar i ögonen.
- They love you Liam, you know that? They'll stay with you til the end. They've been here with you from the begining. They'll stay with you forever, and we'll do that to. Fansen tystnade utanför. För första gången kunde fansen höra vad vi sa utan att behöva använda en mikrofon.

- Goodbye Liam. Niall kramade försiktigt om Liam. Hans tårar rann okotrollerat ner och gjorde små blöta fläckar på Liams vita sjukhuströja. I'll never forget you. Niall lutade huvudet i händerna och grät okontrollerat.

- You'll always be in my heart, forever. I'll make you proud Liam, i promise. Zayn darrade på rösten när han böjde sig fram och kramade Liam en sista gång. Han reste sig hastigt och gick fram till fönstret och kollade ut över de hundratals fansen.
Jag strök Liam försiktigt över håret. Jag försökte få fram någonting att säga men inga ord kom över mina läppar.
- We'll make you proud Liam. Promise. You'll always be a part of One Direction, in every conserts. Nobody is going to take your place. Louis tog försiktigt min hand samtidigt som han böjde sig fram och kramade Liam.
- We'll tell our child about you Liam. We're going to tell him about how brave you were. Mina tårar droppade ner på Liam när jag kramade om honom. Hans kropp var lätt och livlös. Louis kollade på mig med tårar i ögonen.

Jag knackade försiktigt på väggen som var ett tecken till doktorn som stod och väntade utanför. Han kom försiktigt in i rummet. 
- there's a lot of people outside. Han kollade på fansen med tårar utanför.
- They're here for Liam. Jag nickade sammanbitet.
Doktorn gick försiktigt fram till maskinerna vid Liam.
- Have you said Goodbye? Vi nickade. Han började trycka på några knappar.
- Wait. Louis avbröt honom. Han gick snabbt fram till fönstret.

- Listen to the fans Liam? They're here for you. Han signalerade till fansen. Ett öronbedövande skrik hördes över rummet. Men det var ingen hysteriskt skrik. Det var smärtsamma skrik, snyftningar och höga gråt.
- They're screaming for you. Louis signalerade till doktorn. Han nickade långsamt innan han drog ur den sista sladden. Han ställde sig försiktigt i ett hörn av rummet. Jag kunde se att han hade tårar i ögonen.

- Listen Liam. Jag tog försiktigt hans hand. They're screaming because they love you.
De små pipen som fortfarande pep långsamt överröstades av fansen skrik. Pipen blev långsammare och långsammare och Liams hjärta slutade slå till ljudet av fansens skrik.

Harrys perspektiv.

När Joe sköt slängde jag mig snabbt åt sidan.
- That's a fast one Harry! Joe flinade.
Han höjde pistolen igen. När han tryckte av kastade jag mig snabbt ner på marken. Hans blick mörknade när han kom fram till mig. Han ställde sig över mig och kollade ner på mig. 
- You're not so tuff anymore Harry. Han flinade. Jag hörde en tyst duns borta vi dörren. Dörren gled sakta upp och Louis kollade ut. Joe vände sig snabbt om och kollade chockat på Louis. 
- Oh, your little boyfriend. Joe höll upp pistolen mot Louis. Louis tog modigt ett steg frammåt.
- What's going on? Han kollade oroligt på mig där jag låg.
- Me and Harry just having some fun. Joe flinade. Come on Louis, Harry needs you. Louis gick snabbt fram till mig.
- Are you hurt Harry? Jag skakade snabbt på huvudet. 
- How's Liam? Joe kollade på Louis.
- Not so good. Louis slängde en nervös blick på mig. Jag ville förklara vad som hade hänt, men jag kunde inte.
- Oh, that's bad. I'm sorry he'll not get to see you before both of you, and him dies. It wasn't so good to go up here, right Louis? Get up!
Jag reste mig snabbt upp och hjälpte Louis upp. Det var ingen idé att protestera. Louis tog snabbt min hand.
- Oh, that's cute. Joe log mot oss. I wish your friend could be here to join you. 
- What do you want? Louis kollade Joe i ögonen.
- Oh, didn't Harry tell you? Well, i guess he can tell you later. I thought you've learned to not fuck things up Harry. Now you and you're little friend are in really big trouble. Han suckade. It's too late.
- Too late for what? Jag kollade på honom med mörk blick.
- If i let you go now, you'll run to the police. And don't tell me you wouldn't. Hans blick såg för första gången lite osäker ut.
- Then do it. Jag tog hans osäkerhet i hornen och tog ett steg mot honom.
- STOP! Joe kollade på mig med svart blick. Hans ansikte sprack upp i ett litet flin. I think this will get really cute. "Larry Stylinson comitted suicide". Don't you think people would like that?

Louis snyftade till brevid mig. Jag tog försiktigt ett steg mot Joe. Han stod nära kanten på taket. Bara några steg till och jag skulle kunna putta honom. Joe höjde snabbt pistolen.
- Don't you dare do that Styles. 
- Harry.. Come back. Louis viskade några steg bakom mig. Joe pekade uppfodrande på Louis med pistolen. Jag gick snabbt tillbaka till Louis och ställde mig framför honom.
- Oh, that's cute. Joe log.
- Do it. Jag kollade Joe stint i ögonen. Are you scared Joe? Are you scared of what the police will say? Don't you think anyone will notice? Don't you think people would wonder? 
Skottet fick mig att tappa andan. Det brände till genom hela benet. Jag sjönk ner på marken. 
- Harry? Harry are you alright? 
Smärtan fick mig att må illa. 
- Yea.. It's just the foot Louis. Louis kollade på mig med tårar i ögonen.
- Get up Louis! Joe skrek. Jag kollade upp i hans mörka ögon.
- Does it hurt Harry? Is little baby Harry hurt?  Joe avbröt sig tvärt. Handlöst föll han frammåt. Jag kollade mig chockat omkring. Zayn stod i dörren med pistolen i handen. Han skakade. 
- Harry?! Niall kom springande och satte sig brevid mig. 
- I'm alright Niall.
- No you're not Harry. Louis kollade oroligt på mig. We need to get you to the hospital. Han lade försiktigt armen om mig och lyfte mig sakta upp. Jag grimaserade av smärta. Louis wait. Jag kände hur det började svartna för ögonen.

Louis perspektiv.
Harry ramlade handlöst mot marken igen. Jag försökte stötta upp honom igen med det gick inte.
- Louis, we need to get him to the hospital. Niall kollade oroligt på mig.
- We can't call the ambulance now, we need to get him away from here. Jag slängde en snabb blick på Joe. He comitted suicide, right? Jag kollade stint Niall och Zayn i ögonen. We don't know anything, we wasn't here. Harry got shoot outside the hospital, right? 
Zayn nickade stumt.
- Help me get down Harry. We need to hurry up. Leave the gun here Zayn. Zayn gick försiktigt fram och lade pistolen i Joes hand.

När vi hade fått ner Harry på gatan lade vi försiktigt in honom i baksätet. Jag hoppade försiktigt in och satte sig brevid honom. 
- Louis? Harry vaknade till på vägen mot sjukhuset. 
- I'ts okey Harry. We'll be there soon. Jag strök honom försiktigt över håret.
- I'm broken Louis. 
- No Harry, it's just your foot. Jag log lite mot honom.
- It feels like it's my whole body. 
- I know Harry.

Niall hade ringt och varnat att vi skulle komma. Några doktorer tog snabbt ut Harry på båren och började köra honom nerför den långa korridoren. Jag sprang fort efter. 
- You can't get in. En av doktorerna stoppade mig i dörren. He needs to get to the operation. Jag stannade i dörren.
- Harry.. Harry i love you!
Dörren slog igen precis framför mig. Jag sjönk ihop på golvet. Joe, pistolen, Harry. Allting kom flygande över mig och jag fick en klump i magen. Niall kom fram till mig och höll om mig. Zayn stod chockat vid dörren.
- What have we done?! Zayn kollade förbryllat på mig. 
- Remember Zayn, nothing. We wasn't there.

Vi avbröts av en harkling bakom ryggen. Liams doktor stod bakom oss och kollade bekymrat på oss.
- Boys, i think you need to see Liam, right now. He's bad again and he really wants to talk to you. Han började gå mot trappan igen. Vi sprang efter.
- I'm really sorry guys. He's dying. Doktorn tog åt oss sidan utanför dörren. I don't think he has so much time left. I don't think he'll make it through the night. Maybe an hour or two.

- How did it go? Liam kollade på oss med trött blick. You look terrible guys. Jag slängde en snabb blick på Niall och Zayn. Niall hade stora blöta fläckar på sin tröja och byxorna var leriga. Zayns ögon var fortfarande stora och rädda och hans hår stod och alla håll. 
I.. I killed him. Zayn snyftade till. I killed Joe. He was about to kill Louis, and i killed Joe instead. I.. I had to. What was i supposed to do?!
Niall strök honom lugnande över handen.
- It's okey Zayn.
- No , it's not okey. I fucking killed him. How am i going to live like this?! 
Jag kollade bekymrat på honom.
- It'll be okey Zayn.
- Where's Harry? Liam kollade oroligt på oss.
- He's been shoot Liam. Joe shoot him in his foot.
- But he's going to be alright? 
- Yes, i'm kind of sure.
Liam började skaka. Hans fick blinka flera gånger och jag såg att han försökte få fast blicken på oss.
- I need to see Harry now. Liam nickade flera gånger som om han svarade sig själv. I.. I want to see him, one last time. 
- I'll go and check if he can come and see you. Jag försökte le mot Liam.

- Harry is really really bad right now. He'll be alright, but right now he's really hurt. 
- Liam is dying. Jag kollade doktorn stelt i ögonen. He wants to see Harry one last time. 
Doktorn suckade.

- I'll see what i can do, okey? Jag nickade tacksamt. Han gick in på Harrys rum. Efter tio minuter öppnades dörren igen och Harry kom ut. Hans hud var blek mot den ljusblåa sjukhus tröjan han hade fått på sig. Hans fot låg i högt läge med gips på sig.
- Harry! Jag kände hur tårar tryckte på bakom ögonlocken. Jag kramade honom försiktigt. Han log ett tappert leende mot mig. Hans ögon var matta och munnen var ovanligt röd. Jag började putta rullstolen i riktning mot Liam. Harrys händer klamrade sig fast mot rullstolen.

- Harry? Is that you? Liam vände långsamt blicken mot dörren.
- I'm here. Harry log försiktigt mot Liam.
- You did it Harry. Liam log tappert mot Harry.
- I did, Liam. 
- Do you think i'll see him in heaven? Liam blundade.
- No, Joe will not go to heaven. Jag strök Liam över håret.
- Do you think Grandma will be there?
- I'm sure she will be there to welcome you Liam.
- I don't want to. I want to be here with you. Några tårar rann från Liams slutna ögon.
- You'll always be here with us Liam. Harry grät.
- On stage too? 
- On stage too. Niall tog Liams hand. 
- I'm.. I'm scared. Liam öppnade försiktigt ögonen. Hans blick var frånvarande. 
- Don't be. We're here. Jag snyftade till. We'll always be here for you Liam. 
Zayn strök Liam över håret. 
- Promise.
- Can't you sing for me? Liam försökte kolla på oss men hans ögon kunde inte ta fäste på oss.
- Yes. Close your eyes Liam. Han blundade försiktigt.

Vi sjöng More than this. Igen. Jag kollade på de andra killarna. Harry satt svag i rullstolen. Han kollade sorgset på mig. 
- Can't you come with me? Liams röst var hes. I don't want to be alone.
- We'll be here all the time Liam.
- I'm not dying boys. Liam öppnade ögonen igen. Hans blick var ljus. Where are you? 
- We're right here Liam.
- I can't see you.
- But we are here. Harry la försiktigt sin hand på Liams bröst. In your heart. We'll always be there, but maybe you can't see us all the time.
- It's like i'm falling. Liam skakade till.
- It's okey Liam. We're here. Jag fick svårt att andas. Min röst stockade sig i halsen och jag fick svälja flera gånger.

- I don't want to let go. Liam skakade fort på huvudet flera gånger. I'm falling.
- We'll fall with you. Zayn lutade sig fram och viskade i Liams öra.
- I can see them.
- Who? Jag strök Liam över pannan.
- The fans. Liams röst var svag.
- Yea. They're screaming for you Liam. They love you.
- I.. I love them to.
- They know that Liam. Harry tog försiktigt Liams hand. 
Liam började skaka. Hans ögon öppnades och stängdes några gånger.
- It's okey Liam. You can let go. Harrys röst var svag.

Harrys perspektiv.

Gatan var mörkt och tom. Bakom stadens största hus kunde man skymta en liten ljusare del av himlen där solen skulle gå upp om några timmar. Jag drog min jacka tätare omkring mig. Jag försökte att inte tänka på vad som skulle hända inom några timmar, men det var svårt. Louis blick när jag gick ut från sjukhuset kunde inte försvinna. Jag hade svikit honom, men ändå kände jag inga skuldkänslor. Jag ville göra detta, för Liam.

- Harry? OH MY GOD IT'S HARRY! Några tjejer kom springande mot mig. Jag försökte tysta ner dom. Om dom började skrika skulle det komma fler fans springande och jag hade inte tid med det.
- Can we please take a picture with you? Jag försökte le.
- Yes, ofcourse. Jag ställde snabbt upp på några bilder. 
- I need to go now. 
- How's Liam doing? En av tjejerna kollade oroligt på mig.
- He's not so good. 
- But he's going to be alright, right? 
- I'm not sure. De kollade förtvivlat på mig. En av tjejerna slog händerna för ansiktet och jag kunde höra henne snyfta. Jag gav henne en snabb kram innan jag började springa nerför gatan.

- Say hi to Liam from us, okey? Tjejerna skrek efter mig. Jag vände mig om och vinkade lite snabbt till dom innan jag fortsatte springa.

När Joe's hotell skymtade bakom några byggnader saktade jag ner lite. Det hade börjat regna och de små regndropparna piskade mig i ögonen. Jag kunde känna hur rädslan kröp upp i halsen. Vad gjorde jag här ensam igentligen? Jag gick med långsamma steg mot hotellet. Det var hotellet där vi hade bott på våran turné och det fanns endast en bakväg in. Jag smög runt byggnaden till baksidan, där bilarna körde in.
Dörren öppnades med ett knarrande ljud. Jag svor tyst, nu väckte jag väll halva hotellet. Jag lät dörren stå öppen bakom mig.
Jag kollade mig omkring bland alla bilar. Efter några minuter fick jag syn på Joe's mörkblå bil. Han var redan här. Jag gick försiktigt mot trappan för att inte göra några hastiga ljud. Dörren ovanför trappan stod öppen och jag slank snabbt in. Av gammal vana visste jag att trappan ledde upp till korridoren. 
Jag gick försiktigt genom den mörka korridoren. Jag fick guida mig fram med hjälp av väggen. Jag räknade tyst för mig själv på rummen. När jag var på nummer 20 stannade jag för att hämta andan. Vad skulle jag göra nu? Jag svalde några gånger innan jag försiktigt gick de sista meterna fram. Plötsligt hörde jag några röster bakom mig.
- Hey, who's sneaking around here?! Jag började springa mot trappan. Rösterna bakom mig följde efter mig. Mina fötter tog sig snabbt upp för trappan. Jag stannade inte förrens jag nått den översta våningen, som var taket. Jag stannade och lyssnade nervöst ner för trappan. Rösterna var inte långt ifrån. Jag suckade och gick ut på taket.

- Harry? Hotellvakten kollade förvånat på mig. What are you doing here? It's in the middle of the night for gods sake! 
- I..I was just looking for Joe.
- But you can't just get in here. Where did you get in, first of all? 
- Umh. jag visste inte vad jag skulle svara. Vakten kollade stint på mig.
- Well, you need to get out, now. 
- I can take over from here. Jag vände mig om när jag hörde en välbekant röst. Joe stod i dörröppningen och log mot vakten. 
- Well.. I guess that's okey. Vakten skakade snabbt hand med Joe innan han gick ner för trappan. Joe slog snabbt igen dörren bakom honom.

- What do you want Harry? Han kollade på mig med svart blick.

Jag svalde några gånger.
- We don't want you to be a part of our team anymore.
Han skrattade.
-It's not that simple Harry. You know you own me money for my work with you. 
- But isn't this about us? Without us, you wouldn't have a job. You're supposed to work for WITH us, right? 
- That's something you've made up in your little head Harry. Did you even read the contract Harry? 
Jag skakade långsamt på huvudet.
- Well, but in our contract it says that i'm supposed to help you with your decicions. That you need to listen to my ideas and my thoughts. Because i was supposed to make you a better band and to make you big.
- But you haven't done that. You destroyed us Joe. If it wasn't for you, Sophie and Liam wouldn't be dying. Because if you never decided to make Sophie to a beard, nothing of this would have happen.
- I don't care about Sophie or Liam. Joe log. I just want my money. I just want you to keep going on tour again. Because then you can give me my money back, and then we can keep serve money together.
Jag tog snabbt några steg emot honom. Han höll upp händerna.
- Be careful Harry. You heard me. I don't fucking care if the tour will keep going without Liam. 
Jag tryckte upp honom mot väggen.
- How dare you say that to me?! 
- I've never cared about you Harry. You're a little brat that only keep messing things up all the time with your little "gay relationship". Han hade ett sting av sarkasm i rösten.
- We don't want you anymore Joe. Jag väste så det kom spott. Either you leave by yourself, or i'll make you leave.
Joe flinade. 
- You'll never get away from me. Han viskade. I own you Harry, you signed it, remember?
- I can kill you, do you know that? Jag stirrade honom stint i ögonen.
- I wouldn't be so sure, Styles. You'll get in jail, right?
- I can make it look like a accident. Jag försökte låta stadigare på rösten än jag igentligen var. 
- I'm sure you can. Han flinade. I can make your death look like an accident to. 
Jag kollade på honom med mörkt blick.
- Don't you think you've almost killed enough people yet?
Joe flinade.
- It's all in you head Harry. I never killed anyone. I just told you to start dating Sophie, didn't i? But in the end it was all you Harry. If you wanted to, you could let this go on. You could have kept going out with Sophie. Don't you think i've heard your plans? About killing me. About getting out with your stupid Larry Stylinson. Why do you think Liam was with Sophie? Don't you think he told her, Harry? Don't you think, she read everything that was told on twitter, like about you and Louis. I think that's whats broke her little heart, her heart that you've played with. You had a choice Harry. You never had to go out with Larry. I never told you to do that right?
Jag tog ett hårdare tag om hans axlar. Jag kände tårarna trycka på i ögonen. Jag svalde hårt några gånger. Jag skulle inte gråta inför Joe. Han fortsatte innan jag han börja.
- I know you want to kill me Harry. Have you decided yet?
- Long time ago. Jag försökte att inte darra på rösten. Om bara Zayn hade varit här, han hade vetat vad jag skulle göra. 
- Show me Harry. Joe kollade mig stint i ögonen.
- What? 
- I know you have a gun. Jag ryckte till. I heard you talked about it.

- How.. How did you heard that?
- Don't you think i have contatcs Harry? They're everywhere..
Jag kollade chockat på honom.
- I don't want to waste my gun on you. Jag darrade på rösten. Jag hade inte ens pistolen här.
- Are you scared Harry? Joe flinade. Where's your friends Harry? Or have you left them to, just like you did to Sophie?
Jag kände hur jag började tappa kontrollen. Jag släppte mitt tag om honom för att kunna slå till honom. Han drog snabbt ner handen i fickan. Jag stelnade till.
- Why don't you get your friends Harry? Wouldn't it be nice to see them one last time? Han flinade.
Jag tog hotfullt några steg mot honom. Adrenalinet flödade genom min kropp samtidigt som jag skakade.
- It's not the last time. Jag försökte att inte darra på rösten.
- I wouldn't be sure Harry. Han höjde långsamt pistolen.

Louis perspektiv.
Regnet piskade mig i ansiktet när jag sprang nerför gatan. Liams läge hade varit stabil så jag hade gjort upp med de andra killarna att de skulle fortsätta vaka och jag leta efter Harry. Jag slog upp luvan över huvudet för att kunna se igenom regnet. Jag var bara någon kvarter ifrån Joes hotell. Jag hoppades att Joe hade kommit dit än. Jag kisade medan jag fortsatte springa nerför gatan. Regnet gjorde det svårt att se vart jag satte fötterna.

Det stora hotellet tornade upp sig framför mig. Alla lampor var släckta i hela hotellet. Jag kollade mig förvirrat omkring efter dörren Zayn hade berättat om som ledde direkt in till hotellet. När jag fick syn på en liten dörr började jag snabbt gå mot den. 
Jag öppnade försiktigt dörren. Den knarrade lite. Jag gick snabbt vidare mot trapporna som låg några meter ifrån trappan. 
Det var mörkt i första korridoren. Jag småsprang snabbt ingenom den till nästa trappan.
 "To the rooftop" en lysande skylt pekade mot en trappa lite längre bort. Jag tvekade några sekunder innan jag snabbt gick mot den trappan.

När jag kom uppför trappan möttes jag av en stängd dör. Jag tog tag i dörrhantagen och ryckte i den. Låst. Plötsligt hörde jag upprörda röster utan.
- Don't you dare do that to me. Harrys tonläge fick mig att hajja till. Han höll på att tappa kontrollen igen.
- Oh, i thought you were going to do the same thing to me, right Harry? Joes röst lät hård. 
Jag knöt händerna hårt. Harry svarade inte. Det var tyst några sekunder och jag lutade mig mot dörren för att höra bättre. Jag ryckte till när jag hörde ett skott.

Harrys perspektiv.

- Where.. Where did you get that? Niall stirrade på pistolen som jag nu höll i min hand. Den var liten och svart. Jag lät den vila i min hand, rädd för att råka trycka av den.
- Just a friend. Zayn tog hastigt pistolen ifrån mig och lindade in den ordentligt i filten igen innan han försiktigt lade ner den i väskan igen.
- So.. You thought about killing Joe, didn't you? Jag kollade honom stint i ögonen. 
- Yes. Zayn suckade. I'm sorry guys, but i thought it was the only way out, or maybe it is, but we need to try this first, okey? Just scare him. Maybe we don' t even have to use it, okey?
- But Joe's not here yet. They told me he'll be here early this morning. Jag kollade besvärat på Liam. Skulle han klara sig tills dess?
- Then we'll just have to wait. Liam tog tappert.
- We don't have to do this now. We can wait. Jag kollade nervöst på Louis. Han nickade.
- Yes. The most important thing right now is you Liam.
- Han skakade på huvudet.
- It's not! I just want to see you boys happy. Before i die.
- You're not going to die Liam. Jag klappade honom försiktigt på handen.
- Yes i am. 
- No you're not. Han suckade. 
- Please just do it, okey? When Joe comes back. I want live when you, Harry and Louis will come out with your relationship. I want to see you happy. Just one last time. Do it for me.
Jag kollade besvärat på de andra killarna.
- We'll do Liam. For you. Jag såg hur han försökte le men hans läppar orkade inte.
- I.. I'm tired. I just want to sleep.
- You can sleep Liam. We'll sleep here with you tonight. Niall klappade Liam på handen. Liam lade försiktigt ner sitt huvud och efter ett tag blev hans andhämtning långsam.

- I'll just go and check on Sophie. Jag stängde långsamt dörren efter mig för att inte väcka Liam. Det var mörkt ute i korridoren, jag slängde en snabb blick på klockan. 12 på natten, inte så konstigt att ingen var där. Jag guidade mig snabbt fram i mörkret till Sophies rum. Jag öppnade snabbt dörren och slank in innan någon hann se mig. 
Maskinerna som visade att hon fortfarande levde pep långsamt. En liten lampa var tänd i fönstret och gardinerna blåste lätt från det öppna fönstret. Jag gick långsamt fram till sängen där hon låg. 
Jag strök henne försiktigt över håret. Hennes hår som nu var kort och ojämt. Innan hade det varit så fint, långt och blont med lite lockar. Stora blåmärken tornade upp sig i pannan och slangarna som ledde in i hennes näsa var fast tejpade på hennes axlar. 
- Umh.. I just wanted to say that i'm sorry. For everything. I don't know what Liam told you but i never wanted to hurt you. I hope you understand that. I'm just.. I'm so sorry Sophie. Jag kunde inte hålla inne gråten som låg och tryckte innanför mina ögon. Can you even hear me? Jag puttade förtvivlat på sängen. Jag visste att hon inte kunde göra någonting.
- Please.. I just want to say i'm sorry. You trusted me and i lied. I.. I never wanted to hurt you, but i did. 
Jag ryckte till av att dörren slogs upp. En doktor kom in med en vagn.
- Hello? Hon kollade frågande på mig. 
- I.. I just wanted to talk to Sophie.
- It's okey. I'm going to give her some medicine now. Hon log snällt mot mig medan hon kopplade in slangarna i en apparat. Jag försökte hålla blicken borta från Sophies bleka kropp när hon fixade med slangarna på Sophies kropp.
- She was your girlfriend, right? 
Jag nickade som svar. Jag orkade inte förklara hela historien.. Hon log mot mig.

- She's beautiful. Jag nickade igen. Hon startade maskinen som började pumpa. Jag förstod att de pumpade in näring till henne.

- Is it for the baby to? Jag kollade frågande på henne. 

- Yes, it is. Hon log.
- I'm done. You should really go and get some sleep, there's a day tomorrow to. Hon klappade mig lätt på axeln.
- Yea. Bye. Jag gick snabbt ut ur Sophies rum och tillbaka till Liams rum.

- Harry. We're just about to make the beds. Niall vinkade åt mig att hjälpa till där han stod och försökte fälla upp en tältsäng. Jag log snett mot honom, han hade aldrig varit bra på att bygga. Vi ställde upp alla våra sängar brevid Liam. Jag och Louis låg på hans vänstra sida och Zayn och Niall låg på andra sidan. 
- I hope i'll see you tomorrow guys. Liam försökte le mot oss.
- You will. We're not letting you go yet. Jag försökte le så stort jag kunde. Jag var själv osäker på hur han skulle klara natten.
- Goodnight. Niall släckte lampan in taket. Jag flyttade mig lite närmare Louis. Han lade sina armar om mig och jag rullade ihop mig till en litet boll. Louis starka armar omkring mig fick mig att känna mig trygg.
- I love you. Jag viskade mot hans hals. Men han hade redan somnat.

Jag vaknade av ett tjut i rummet. Jag kollade mig förvånat omkring. Det var mörkt ute. Min blick fastnade på klockan som hände på väggen. 02.45. 
Louis satte sig snabbt upp brevid mig.
-What's going on Harry? ha kollade sig omkring i rummet. Det lilla pipet hade övergått till många små pip. Min blick fastnade på apparaten som satt brevid Liam.
- Louis, i think it's Liam.. Vi avbröts av att dörren slogs upp. Några doktorer kom in. De kollade chockat på oss.
- You'll need to move the beds! Jag kastade mig upp och drog bort min och Louis säng. Niall och Zayn gjorde samma sak på andra sidan. Doktorerna var snabbt framme hos Liam och började ta blodprov.
- We'll need to take him for a operation. Doktorerna började lyfta över Liam till en annan bår.
- Is he going to be alright? Jag kollade oroligt på en doktor. Han suckade.
- I still don't know Harry. Han kollade besvärat på mig.

- Boys.. Liam kollade på oss med trötta ögon. Remember what i said. Do it. Doktorn tog tag i sängen med hjul och började köra iväg Liam. Han vände försiktigt huvudet mot oss och kollade på oss.Hans ögon var röda och blicken frånvarande. Jag nickade.
- Promise.

När doktorerna och Liam försvann runt hörnet vände jag mig snabbt mot Louis, Niall och Zayn.
- We have to do it. Before it's too late.
- Are you sure? Niall kollade oroligt på mig.
- Yea. Why not?
- I just think we should wait.. If Liam gets bad again we should be here. Not out there fighting with Joe. Zayn kollade bestämt på mig. If Liam gets better, maybe we can do it then. Because do you really think we could be a band without Liam? And if we're not a band, we'll not need a mangager.
Jag kollade chockat på honom.
- How could you say that Zayn? Don't you think Liam will get better? 
- I hope he'll be better Harry. But i'm not sure.
- But you always told me to Believe, right? So i'm going to do this, alone. Because i belive in Liam, i believe in miracles. I have to do this, for Liam. And for Sophie. It's Liams last wish. What if he don't make it and we never did this for him? What if he'll get better and can go back to this life without Joe? Don't you think that is his dream? 
- For Sophie? What are you going to do for Sophie?  She's just laying there, and still belives you're in love with her. Zayn kollade stint på mig. Jag kollade bara trött på honom.

- I'm going to do this. Because this is what i believe in. I'm going to fix Joe, for Liam. Because he believes in me. He believes in us. Are you really going to let him down? And yea, i've let Sophie down. But should i just give up for that? Don't you think she wants me to fight? Just like she did.

- Harry, We really should wait. Just to see if the opreation is going well. It's just some days Harry, Please.
Jag började gå mot dörren. 
- No, i'm going to do this now. If you don't want to go with me, i go by myself. 
Jag vände mig om en sista gång. Louis, Niall och Zayn kollade förtvivlat på mig. Jag slängde en sista blick på Louis. Han såg orolig ut. Jag suckade.
- I'll make this, okey? For Liam. 
Jag stängde snabbt dörren efter mig och började springa nerför den mörka korridoren. När jag kom till trappan vände jag mig om en sista gång. Det var ingen som följde efter.

Harrys perspektiv.

- Harry? Jag kände en hand på min axel. Jag vände mig och upptäckte att en doktor stod bakom mig.
- Dr.Green. Sophies doctor. 
- Harry Styles.
- I want to talk to you and Louis Tomlinson? Is he here? 
- Yea, over there. Jag pekade på Louis där han stod och strök Liam över pannan.
- Louis? Han kollade förvånat upp när jag ropade hans namn.
- He wants to talk to us. Jag pekade på doktorn som stod brevid mig. Louis slängde en orolig blick på mig. 
- This way. Dr.Green pekade på en dörr lite längre ner i korridoren.
- Is it about Liam? Louis viskade oroligt till mig.
- I guess so. Jag tog försiktigt hans hand.

Rummet dr.Green hade lett oss till var ett litet vitt rum. Det fanns ett litet fönster och några bord och stolar. Jag fick känslan av att vara instängd.  Dr.Green satte sig bakom ett bord och pekade att vi skulle sätta oss mittemot honom. Vi satte oss och Louis fingrade nervöst på sin ring han hade på fingret. Jag svalde.
- Is.. Is it about Liam? 
Han kollade besvärat på oss. 
- Actually no. 
Louis kollade chockat på mig och sedan på honom. Hans röst darrade.
- So.. What is it about?
Dr.Green vände sig mot mig.
- Have you thought about the child Harry?
Jag skakade på huvudet.
- Not so much. I.. I didn't even know she was pregnant. She didn't tell me.
- I know. And there's something else i know too. Han log försiktigt.
- What?
- I've understand that you're a couple, right? Han pekade på mig och Louis. Jag såg att Louis rodnande.
- Not official. Yet.. Louis slängde en snabb blick på mig.
- But tell me, what was it between you and Sophie? Han kollade på mig med höjda ögonbryn.
- Umh.. It's kind och a long story. Jag vågade inte möta hans blick.
- Well, i'm not intressted in that. I just want to know, you're a couple right? 
- We're not out with it. Louis kollade strängt på doktorn. But we'll be out with it soon, if everything goes as planned. 
Han nickade.

- I think i get it. Harry, we're working on a way to get your and Sophies baby out. We're giving it nutrition through Sophie. Her body still works but she's not there. Coma is a mistery, it's hard to understand. 
Jag tryckte Louis hand. Bilderna av Louis i sjukhusängen flög förbi i mitt huvud. Jag svalde.
- So.. Do you have an idea or something? About the baby and Sophie?
- There's one way to make the baby survive. We can't tell you yet, it's not sure yet but we're working on it. 
- And Sophie? 
Han kollade bekymrat på mig.
- I'm really sorry Harry but i don't think she'll make this. She's really bad. Or she'll be, when she wake up. It's like her body is off right now, she can't feel the pain. But if she wakes up, she'll never be able to live a normal life again. If she even wakes up.
Jag skakade på huvudet. 
- I don't get it? 
- Well, as long as she's in coma, she'll be okey. But if she wakes up, everything will turn diffrent. Her body doesn't work, it's broken. Just like Liams. 
- But Liam is awake? Louis kollade frågande på honom.
- Exactly. That makes him so bad. Worse than Sophie. Because he can still feel.
Jag nickade långsamt. 
- I think i understand.
- Good. But that wasn't the reason i wanted to talk to you.
Vi kollade chockat på honom.
- What.. What is it then? Louis röst lät ostadig.
- I know it's hard to think about this now, but. Have you ever thought about what's going to happen with the baby? It'll need a family Harry. 
- What are you trying to say? jag kollade otåligt på honom. Han suckade.
- I just think it should be a good idea if you takes the baby. Han pekade på mig och Louis.
- What? Louis kollade chockat på honom.
- It's not a big deal. Harry is the father anyway. But you'll need a house to live in and then you'll have to go out with your relationship. I know it's hard to take now, but think about it, okey? 
Jag kollade på Louis. Han nickade långsamt.
- We'll think about it.
- Okey. Dr.Green log mot oss. 
- I'll take to you another day. Han skakade hand innan han föste oss mot dörren.

När han slog igen dörren bakom oss stirrade vi chockat på varandra. 
- What.. What did just happen? Jag kollade chockat på Louis. Han log snett mot.
- I guess i'll be the mum. Jag slog till honom lite lätt på armen.
- It's not funny Louis!
- I'm serious. You know why? Because We'll get rid of Joe soon. Then we can do whatever we want to, right? Maybe it'll be hard but i really think we can make it Harry. 
- But Louis, we'll be on tours. We'll be all around the world, haven't you thought about that?
Han tog försiktigt min hand.
- Harry, do you really think we'll still be a band after all this? Without Liam?
- Liam will be fine. Jag hörde själv hur osäker jag lät.
- I'm not sure Harry. But can you even think about us without Liam? 
Jag skakade på huvudet.
- But he's still alive, right. He is strong Louis. 
Louis nickade försiktigt. 
- You don't have to decide now Harry. But at least think about it, okey? 
Jag nickade långsamt.
- I'll think about it.

Louis log mot mig.
-Good. Let's go and check on Liam again, okey? Louis tog försiktigt min hand och började gå mot Liams rum.
Zayn och Niall kollade hastigt upp på oss när vi kom in.
- What was it about?
- The baby. We'll talk about it another day.

Liam mumlade någonting bortifrån sängen. Jag gick dit och lutade mig fram för att höra vad han sa.
- You.. You need to get rid of Joe.
- Liam. Don't think about that now, okey.
Jag såg hur han ansträngde sig för att kunna prata högre.
- Please. I.. I just want to see how happy you are without him. Do it for me. It's my last wish.
Jag kollade nervöst på de andra.
- Liam, it's not your last. You'll be able to wish a lot in the future. We don't need to hurry with Joe, okey? The important thing is that you'll be okey.
- I'm not okey. Liam darrade på rösten. I'm broken. I'm dying Harry. Please. Let me hear your plan.

- You're not. Jag kollade bestämt på honom.

-Harry, trust me. I am. 

Jag  vände mig mot Zayn.

- Zayn tell us.
- We'll need to give Joe a chance first. 
Vi kollade chockat på Zayn.
- What?! Jag skakade honom.
- Easy. I just mean that we're going to talk to him, okey? Just scare him a little bit. Like, give him a chance to leave US. Maybe he'll get scared and leave by himself. You know we own him money, but i really think this will work. Otherwise, we dont have another plan anymore.
Zayn kollade sammanbitet på oss. 
- what was the other plan? Jag kollade oroligt på honom. Han suckade.
- I don't want to tell you.
- Please Zayn. Liam viskade bortifrån sängen. 
- It was a bad idea, okey? 
- Tell us now Zayn. Jag kollade honom stint i ögonen.
Han suckade och böjde sig ner mot sin väska. Han plockade upp ett litet föremål som låg väl inlindat i en filt. Vi flämtade till när han öppnade filten. 
- I..I don't think we need to use it. We just need to scare him. Remember, you said you wanted to do this. You promised, right?
Jag lutade mig försiktigt fram och tog pistolen ifrån honom.

Harrys perspektiv.

- I just can't believe it's time to go back already. Louis kollade på mig med sorgsen blick. Vi hade också bestämt oss för att åka tillbaka en dag tidigare för att reda ut allting med Sophie. 
- Do you think Liam told her? 
Louis kollade besvärat på mig.
- I don't know. Maybe, but you were going to tell her anyway, right? And maybe she just wanted to talk about this whole "sophie is pregnant" thing, you know that Sophie and Liam are friends, maybe she just felt lonley and wanted him to come and hang out. And by the way, he's driving her to London in his new car. He told me he'd been practicing, so he wouldn't hurt anyone with his bad driving. 
Jag skrattade. 
- Well i guess it was a good decicion, right? He's really a terrible driver. 
Louis nickade.
- Are you ready? I think it's time. We need to go to the airport.
Jag nickade.
- I don't know if i want to. It feels like everythings going to change, with Joe och Sophie and everything. Jag kände tårarna trycka på. I'm scared Louis.
Han kom fram och kramade mig.
- It'll be alright Harry. I promise. Everything will be alright. We just need to fight to get there.
Jag nickade försiktigt.

Han tog min hand och vi gick ner för trappan. Mamma kollade sorgset på mig.
- I can't believe you're leaving already. Jag släppte Louis hand och höll om henne.
- Mum, we'll be back soon. I promise. Hon snyftade. Be careful Harry. I don't want anything to happen. Okey? Promise me that.
Jag kollade förvånat på henne. Hade hon hört oss prata om Zayn?
- What do you mean mom?
- Nothing. I just got a feeling.
Jag strök henne över håret och försökte le.
- You're just tired mom. It's really early in the morning. Go back to sleep now. Hon nickade trött. 
- I'll take care och Harry. Louis höll om mamma. Han var mycket kortare än henne. Jag försökte kopiera den synen så jag kunde minnas den länge.
- So i guess we're going now. Jag öppnade dörren. 
- Bye honey! Call me when you get there, okey?
Jag vinkade till henne innan dörren slogs igen. Louis tog min hand på vägen till bilen. Jag kände tårarna trycka på igen när vi hade satt oss tillrätta i bilen. Louis strök min hand. 
- It's okey Harry. 
Jag nickade sammanbitet samtidigt som jag startade bilen.

Det tog bara några minuter att ta oss till flygplatsen. Som vanligt var det fullt med folk. Säkerhetsvakterna fick smuggla in oss bakvägen och när vi väl satt i planet tryckte sig fansen mot rutan som vette ut mot flygplanet.
Louis skrattade.
- They're just crazy.
- Yea. Jag fnissade. I wish i could tell them how much i love them, really.
Louis nickade.
- I hope they're understand that.
När planet startade klamrade jag mig fast vid Louis. Jag var så himla flygrädd. Louis strök mig lugnande över håret.
- Don't worry. See, we're up now. Han lyfte upp mitt huvud som hade vilat på hans axel. Jag kollade försiktigt ut genom fönstret. Vita moln flög snabbt förbi utanför fönstret. Det skulle bara ta en timme att flyga tillbaka till London.

När planet landade begravde jag mitt huvud i Louis axel för andra gången. Han skrattade åt mig. 
- Harry, we're down. Don't worry. Jag höll mitt huvud på hans axel ända tills folk började gå ut från flygplanet. Louis tog bestämt mig hand och guidade mig ut ur flygplanet. När vi kom in på flygplatsen möttes vi av massa skrik. Fotografera tog hundratals bilder medan de skrek på oss.
- Is Larry really back?! Why are you coming together?

Jag suckade och drog med mig Louis mot dörren en av vakterna pekade mot. Den ledde rätt ut till parkeringen där en taxi skulle möta oss om några minuter. Jag andades in den friska och klara luften. Louis log mot mig.
- I can't wait to meet Niall, Liam och Zayn.
- I'm going to call them and see where they are. Jag startade snabbt mobilen. Den började plinga till. Och igen. och igen. Jag kollade chockat på Louis.
- Did some fans found you number again? 
Jag kollade på telefonen. Det var ett och samma nummer som hade ringt mig flera gånger. Jag gick nervöst fram och tillbaka medan jag ringde tillbaka.

- Is this Harry Styles? Jag kände svagt igen rösten.
- Yes?
- I'm calling from Londons hospital. Your girlfriend Sophie have been in a accident, and your bandmate Liam too. They were in the same car.
- Are they alright? Louis kollade oroligt på mig. 
-It's critical Harry. especially for Liam. Sophie is in coma.. I really think you should come Harry, Niall och Zayn are already here.
Jag kastade mobilen i marken.
- Fuck! 
Louis kollade oroligt på mig.
- We need to go to the hopsital now. Jag viftade till en taxi som snabbt kom körande emot oss.
- Harry, what's happening? 
Jag kollade förtvivlat på honom när vi satt oss i taxin.
- Liam and Sophie have been in a accident. It's critical. especially for Liam. 
Louis kollade chockat på mig.
- Oh my god. Harry.

Vi var tysta resten av resan till sjukhuset. Jag var rädd för vilka syner som skulle möta mig på sjukhuset. För andra gången detta året sprang vi genom den långa sjukhuskorridoren. Jag letade frenetiskt efter rum 207 där Sophie skulle ligga. Liam var för dålig för att någon skulle få besöka honom än.

Inne hos Sophie satt en kvinna jag aldrig sett förut. Hon presenterade sig som Sophies mamma. Jag försökte att hålla blicken borta från Sophie där hon låg i sängen men tillslut lät jag min blick landa på henne. Hennes hår var bortrakat och stora blåmärken tornade sig fram på hennes lilla huvud. Hennes ansikte var fullt med blåmärken som skiftade emellan rött och blått. Jag svalde. Louis gick fram och strök henne försiktigt över pannan. 
- She didn't tell you, right?
Sophies mamma kollade frågande på mig.
- What?
- That she's pregnant? 
Jag ryckte till. Sophies mamma drog bort lite av filten som täckte Sophie och visade mig hennes mage som hade blivit ganska stor. Jag suckade.
- No she didn't. Jag lade min hand på magen. Jag ryckte till när jag kände en liten spark mot min hand. Mina tårar droppade ner på magen.
- She's going to be alright, right? Sophies mamma kollade sorgset på mig.
- I don't really think so Harry. But i don't know. The baby is still alive Harry. They're working on a idea how they're going to get it out alive. If you want to. I know Sophie would have want to. 
Jag nickade långsamt på huvudet.
- But she CAN be alright? There's a chance, right? Jag kollade frågande på henne. Hon gav mig en sorgsen blick.
- There's always a chance Harry. But i wouldn't hope. I'm so sorry Harry. I knew you loved her. Jag ryckte till. Hon kollade på mig med tårar i ögonen.

- Yes..

- i really wish she could just wake up. But we'll need a miracle..Hon strök försiktigt Sophie över håret.
Dörren slogs upp. Niall och Zayn kom in med rödgråtna ögon.
- Harry, we can see Liam now.

- I'll stay with Sophie. Sophies mamma log ett svagt leende mot mig.

Jag kollade en sista gång på Sophie och hennes mage. Mitt barn. Vårt barn.

Liam svamlade. Han var till skillnad från Sophie vaken, vilket gjorde att hans tillstånd var ännu mer kritiskt. Han såg så liten ut där han låg i sängen. Hans läppar var torra och hans halva hans hår var bortrakat. Stora slangar gick in i hans näsa och i hans mage. 
- I-it was my fault. Liam försökte uttala orden på sina torra läppar. Hans ögon var slutna och han andades tungt. Han pekade på sin mage utan att öppna ögonen.
- I'm.. I'm broken. Guys. My body is broken. It really hurts. If you only knew. It's worse than when i got hit in the balls with a shoe. Han försökte le men hans läppar stramade. Vi försökte skratta åt hans skämt men det gick inte. Jag tog försiktigt Liams hand. Han ryckte till.
- Sophie? 
- No, it's me, Harry. 
- Cant you sing to me? Jag kollade på de andra killarna. De nickade långsamt.
- What do you want us to sing?

Hans läppar rörde sig men inga ljud kom fram. Jag lutade försiktigt mitt huvud närmare honom.
- More.. more than this. Hans röst var svag. 
Jag tog första tonen. Liams solo var först. Jag sjöng långsam och kollade på Liam. Hans läppar rörde sig men inga ljud hördes.

I never had the words to say
But now I’m asking you to stay
For a little while inside my arms
And as you close your eyes tonight
I pray that you will see the light
That’s shining from the stars above
På zayns solo började det rinna tårar från Liams ögon. Jag strök försiktigt bort dom från hans kinder. Zayn snyftade till. Jag kollade på Louis och Niall och de kollade på mig med röda ögon. Jag sträckte försiktigt upp Liam hans mot taket.
- Can you hear them Liam? They're screaming for you. The whole arena. They love you.
Han försökte le.
- I hear them Harry.
Zayn tog Liams andra hand och höll pekade med den. 
- Look at that sign Liam. 
- I can see it. Han rörde försiktigt handen fram och tillbaka och jag förstod att han vinkade.

- Thank you for an amazing show tonight. Niall försökte göra sin röst hög. It was amazing, thank you so much.
- Can you hear them screaming Liam? Louis blåste lätt i Liams öra.
- I can hear the wind. I can hear them screaming.
- They're screaming for you Liam. 
Liam svarade inte. Jag lade försiktigt ner hans hand på sängen igen. Jag kände försiktigt på hans mage. Hans andning var långsam.
- He fell asleep.

Jag lutade försiktigt huvudet i mina händer. Gråten kom som ett hårt slag i min mage. Jag fick svårt att andas.

- What will happen now? Jag snyftade. What's going to happen with us? I have a child. It's Sophies child, how could she leave me like that? I've never had a child, i can't take care of it. What if she dies, what'll happen? What if Liam can't make this? What if he dies? What will happen to us? Jag kände Louis starka armar omkring mig. Han skakade av gråt. Niall och Zayn kom fram och höll om mig. Louis tröja blev alldelles blöt av mina tårar som ramlade ner på hans axel. Han strök mig försiktigt över kinderna. 
- Harry. I wish that i could say that everything will be alright. But i don't know this time.

Harrys perspektiv. 

Jag gick rastlöst fram och tillbaka. Våra tre månaders semester hade gått för fort. Om två dagar skulle vi återvända till London för att fortsätta våran turne. Louis kom fram och kramade mig.
- Harry, everything will become better now, right? Zayn told us he'll fix it, right? 
- Louis, we haven't heard from him in almost two months. Jag kollade misstroget på honom. I'm not sure anymore if he'll make it. 
- Harry, it's Zayn we're talking about. Louis log mot mig. He'll always make it. Have you talked to Sophie yet? 
- No. I won't tell her until i know if Zayn will make it. I guess she has to come back to London with us. I'm scared Louis. I don't want to hurt her. She'll be so sad. I haven't even answered her calls in this months. 
Han strök mig över håret. 
- You care too much Harry. I don't think she wants you to lie. Ofcourse she'll be sad, she loves you. But she'll found another boy, i swear. She's kind of famous now, the boys will go crazy after her. Han log. And by the way, do you even know how old she is Harry? She's sixteen. Sixteen Harry. She's four years younger that you. I mean, you could actually have a child now. But she's too young, right?
- And the last thing is that i'm totally in love with a boy. Jag log mot honom. 
Han ruffsade om mig i håret medan han skrattade.
- Yea, that's a problem too. And i'm totally crazy with a boy named Harry. Vi skrattade.
- What do you think Zayn planned? Killing Joe? Louis försökte skämta men jag kunde höra i hans röst att han menade allvar. Jag hade också tänkt den tanken flera gånger.
- I don't know Louis. But i don't think it's something good. But hopefully not killing him. Jag försökte le mot honom. Zayn is a good guy, right? I don't think he want to kill Joe. Even if i want to do that sometimes.
Louis flätade in sina fingrar i mina. 
- I can't wait until we get back. I really miss them. Not Joe ofcourse, but Niall, Liam and Zayn. And all the fans. It'll be fun to meet them again. 
Jag nickade. 
- But first och all, we need to fix this with Joe. And sophie.
- It'll be fine Harry. Louis log mot mig. I'll just check a thing on the computer.
Jag studerade honom där han satte sig vid datorn. Har var så vacker.
- Harry, have you seen this? 
Han vände datorskärmen mot mig.
"Liam Payne have seen with Sophie." "Is Harry and Sophie pregnant?" 
Jag kollade chockat på honom.
- She's not pregnant.. I think.
- You think?
- Yea. She checked. She's not pregnant. But what is Liam doing with her? Jag kollade på bilden där man ser Liam och Sophie påväg in i vad jag förstod var Sophies hus.
Louis kollade på mig med höga ögonbryn.
- This is wierd.

Sophies perspektiv.

- Liam. Jag slog glatt armarna omkring honom samtidigt som jag lutade mig lite bakåt för han inte skulle känna min mage som hade växt. Min stora t-shirt döljde den stora magen rejält. Jag studerade honom där han stod i hallen. Hans hår hade växt de två månaderna vi hade varit ifrån varandra. Han var så vacker. Jag hade tänkt på honom varje dag sedan han lämnade mig på flygplatsen

. Efter några veckor hade jag blivit galen och ringt honom och nu stod han äntligen här. Imorgon skulle han köra oss båda tillbaka till London igen.
Jag visade honom runt i huset. Han hälsade glatt på min mamma. Hon kollade gillande på honom. Hon hade inte förstått riktigt när jag förklarade vem Liam var, men tillslut hade jag sagt att han bara var en kompis. Hon blinkade mot mig. Jag rodnade nervöst. 
Liam kollade sig omkring i mitt rum när vi kom in. 
- That's nice. Han skrattade och pekade på min godsedjursnalle som låg i min säng.
- Ey, it's my friend Bobo! Be nice to him. Jag skrattade och kastade nallen på honom. Han satte sig brevid mig i sängen.
Liam..
Sophie.. Vi avbröt varandra. 
- You'll say first. Jag skrattade.
Han suckade och hans ansiktsuttryck ändrades snabbt.
- There's something i want to tell you. About Harry.
Jag kollade frågande på honom.
- Go on.
- Umh. Han harklade sig. Harry is Gay. He and Louis is in a secret relationship. He's cheating on you Sophie. He's using you as a beard. He know that you love him and you cover up for him. I'm really sorry Sophie. You know, they're planning to get rid of Joe. Because they want to come out with Larry Stylinson. I just wanted to tell you before he hurts you..
Jag kollade lugnt på honom.
- I don't love him. Or i don't think i do. 
Han kollade chockat på mig.
- Harry never treated me right, okey. I understood there was something. I read about it yesterday and it made me think. I've understood he didn't love. I've seen it in his eyes. I just wanted him to love me back but i can't change his feelings, right?
- Is that the reason you wanted me to come? 
- No Liam. Jag samlade mod. I.. I've been thinking about you. A lot. I've missed you so much. There's something about you Liam. I don't know what it is but.. Oh damn. I think im starting to fall in love with you. 
Han strök mig långsamt över handen.
- You know how i feel about you. But i think you need to hear this thing from harry first. About Larry. Okey?
Jag nickade. Jag visste att han hade rätt.

Det var mysigt att sova över med Liam. Vi låg på varsin madrass och kollade på kalle anka hela kvällen. Mamma kom upp med popcorn och saft och det hela slutade i ett popcornkrig. Jag hade kul med Liam, roligare än jag hade haft på länge. Han var så avslappnad och lugn i min närhet att jag slappnade av enormt mycket själv.

Jag vaknade av att Liam petade mig i sidan.
- Sophie, wake up. We're going to London. Han skrattade. 
Vi gjorde oss snabbt iordning innan vi packade in allting i bilen. Det skulle ta lång tid att åka till London. Vi behövde åka färja större delarna av resan.
Mamma grät när jag sa hejdå. Jag försökte förklara för henne att jag skulle komma hem till jul igen, men hon sa att det var för långt kvar. jag gav henne en sista lång kram innan det var dags att åka.
- Ses snart mamma. Jag älskar dig. Hon vinkade sorgset till mig.
Jag hoppade snabbt in i bilen och vi påbörjade våran långa resa.

Efter några mil började jag känna mig trött.
- You can sleep if you want to. Liam log mot mig.
- Can i trust you? You're not the best driver in the world. Jag flinade.

-Sleep for some hours. Trust me.
Jag lutade mig fönstret.

Sophie? Jag kände hur Liam petade på mig.
- Your phone. Jag hörde hur den vibrerade. Sömnigt plockade jag upp den. "Harry"
Jag svarade fort.
- Hey Sophie! Hans röst lät stressad. Are you on your way?
- Yes. Harry we need to talk.
- I know. Han lät nervöst. We'll arrive tomorrow. 
- Okey, we'll talk then.Bye Harry.. Jag lade snabbt på luren.
- Don't be mad at him. Liam kollade sorgset på mig.
- I'm not. Jag försökte le mot honom. Hans ögon fastnade i mina i några sekunder. Jag kände hur bilen krängde till.
- LIAM! jag skrek. Liam försökte väja för den stora lastbilen som kom körade emot oss.
men det var försent.

3 månader senare.
Harrys perspektiv.

- I'm going to miss you Harry. Sophie kramade mig.

Jag kollade besvärat på Louis.

It's only two months Sophie. We'll be coming back soon. The time will go fast, i promise. Hon kramade mig en sista gång innan hon gick mot Liam bil. Han skulle köra henne till flygplatsen. 
- Bye Harry. I love you.
- I love you too! Jag hoppades det var sista gången jag behövde ljuga om de orden. Louis log mot mig. 
- She's nice. 
Jag nickade. Jag skulle sakna henne. Jag hoppades att vi kunde fortsätta vara vänner även om allting gick som planerat.
- I think it's time for us to go now. Louis kollade sig omkring innan han tog min hand. Jag skulle få följa med honom hem i en månad och sedan skulle vi hem till mig. Hem till våra föräldrar. Hem till våra barndomshem. Jag suckade lyckligt. 
- What? Louis härmade min suck.
- I'm just so happy Louis. 
- Me too Harry. 
Jag log stort mot honom innan vi började gå mot tåget. Det skulle bli kul att få spendera tid med Harry utan Joe. Utan Sophie och Eleanor.

Sophies perspektiv. 
- Goodbye Sophie. Liam kollade på mig med sorgsen min.
- Goodbye Liam. Jag gav honom en snabb kram. I'll see you soon again. Han kollade på mig med spänd min.
- Yea, i guess so.
- what? 
- Nothing Sophie. Just have a good time home, okey?
Jag hann inte svara innan han började gå mot bilen igen. Han tog upp handen mot ansiktet och strök handen över sina ögon. 
- Liam? Jag sprang snabbt fram till honom och gav honom en kort kram.
- I'll miss you Liam.
Han log försiktigt mot mig med tårar i ögonen. 
- I'll miss you too Sophie, everyday.
- I'll see you soon, okey? Only two months. Jag log försiktigt mot honom. 
- Goodbye. Jag vinkade samtidigt som jag började springa mot flygplanet. Jag kände hans blickar i ryggen.

Jag kom på sist av alla på flygplatsen. Liam hade hjälpt mig att boka en fönsterplats. När planet startade höll jag mig hårt i handstöden som fanns på sätet. Jag var inte rädd för höjden, men någonting inom mig hade övertalat mig att jag kunde dö av att flyga. Planet kunde krasha förstås. Mitt liv var så underbart, jag ville inte dö än. Jag kollade ut på molnen som svävade förbi. Jag skulle sakna killarna. Jag skulle sakna Harry och jag skulle sakna Liam. Jag skulle tillochmed sakna Joe, han hade varit så trevlig mot mig när vi var och shoppade, som om han verkligen brydde sig om mitt och Harrys relation och hur han verkligen försökte få mig att passa in i den nya världen jag levde i.

Resan hem till sverige gick fort. När jag kom ur flygplanet stod jag andades i flera minuter. Svensk luft. Fanns det något bättre? Luften i London hade känts som att andas in avgaser och man var hela tiden omringad av stora höghus och tutande bilar. Jag kollade mig omkring. Gräs och träd så långt ögat kunde nå. Jag log när jag gick i gången som ledde till flygplatsen.
När de automatiskta dörrarna öppnades hörde jag massa skrik. Jag kollade förvånat ut. Några kameror blixtrade snabbt till. Flygplatsen var helt full av folk som stod och trängdes och kollade på mig. Jag kollade mig storögt omkring. Fotograferna var snabbt framme vid mig.
- Sophie! Hur är det att vara hemma i sverige igen? Hur går det med Harry? Det går rykten om att du är gravid, stämmer det? Det tog en stund innan jag lät orden sjunka in. Jag fick samla mig lite innan jag kunde svara. Här var det svenska som gällde.
- Det är bra. Jag log lite snabbt innan jag började gå mot utgången. Folk skrek och tryckte sig mot staketet.
- Bitch! Du är bara Harrys Beard! Harry är bög. Larry är föralltid, DU FÖRSTÖR ALLTING!
Jag fällde snabbt upp luvan över huvudet för att slippa allas blickar. Jag var chockad. Jag trodde inte det hade blivit så stort i sverige än? Plötsligt såg jag ett välbekant ansikte i folkmassan. Mamma. Hon kollade länge på mig innan hon kom fram till mig.
- Sophie? Vad händer?
Jag suckade.
- Jag berättar när vi kommer hem mamma. Jag vinkade till några säkerhets vakter att dom skulle hjälpa mig att komma fram. Den skrek på tjejerna som stod bakom stakeket att backa några steg. Jag och mamma tog oss snabbt förbi folkmassan och ut till taxin som väntade utanför. Mamma pustade ut när vi kom in i bilen.

- Vad i hela friden var dethär? 
- Jag vet inte mamma. Det finns många one direction fans här hemma i sverige med. Jag försökte le mot henne.
- Jag kan inte förstå att min lilla älskling är en kändis. Hon klappade mig försiktigt på kinden. Jag log sammanbitet. Jag kände tårarna trycka på i ögonen. Jag var tvungen att fråga.
Vi satt tyst hela resan hem. När vi kom hem till det gamla huset där jag spenderat 16 år av mitt liv stod det folk ute på gatan och kollade nyfiket. Jag suckade innan jag klev ur bilen. 
- Hej! Jag vinkade och log mot dom. Dom granskade mig med sina hårda ögon innan de viskade till varandra. Jag suckade och tog min väska och gick in i huset. Mamma kom tätt efter mig.
- Sophie. Kom så sätter vi oss i soffan lite. Jag slängde in väskan på mitt rum och gick ut till mamma igen. Hon lade armen om mig.
- Berätta allt!
- åh- Ja.. Jag är tillsamans med Harry. Det är en lång historia mamma. Jag följde efter dom ända till London. I london låg jag sjuk i en vecka och sedan när jag skulle fortsätta leta efter killarna blev jag överfallen på gatan. Jag hamnade på sjukhus. Harrys kompis Louis låg också på samma sjukhus samtidigt. Harry fick höra om allt som hade hänt och kontakade mig på twitter. Sedan har det bara gått framåt.

. Det låter som en dröm. Mamma kollade på mig med tårar i ögonen. Jag är så glad för din skulle Sophie.
Jag kände de dumma tårarna trycka bakom ögonlocken.
- Mamma. Det är någonting jag behöver säga till dig.
Hon strök mig över håret. 
- Du kan säga allting till mig gumman. 
- Mamma.. Jag tror jag är gravid.
Hon kollade chockat på mig.
- va?! Sophie du måste kolla upp detta! 
Jag suckade.
- Ja men hur? Harry vet ingenting..
- Hur längesedan var det ni.. gjorde det?
Jag rodnade.
- 3 månader sedan. 
Hon kollade chockat på mig. 
- Sophie.. Vill du kolla nu direkt?
Jag nickade sammanbitet. Hon gick iväg till köket och kom snabbt tillbaka med en sticka.
- Varför har du sånnahär hemma? Jag kollade chockat på henne. 
- Det kan vara bra att ha. Kom igen, gå och prova nu.
Jag kollade frågande på henne.
- Hur gör jag?
Hon fnissade.
Kissa på stickan.

Jag gick in på toan och satt en stund innan jag blev kissenödig. När jag var klar gick jag ut till mamma igen.
- Mamma , det står ett plus på. Vad betyder det?
hon kollade sammanbitet på mig.
- Sophie. Du är gravid.

va? Jag kollade nervöst på henne.
- Plus betyder att du är gravid. Sophie, du måste prata med Harry om dethär, okej? Så snabbt som möjligt.
- Jag ska..
- Nu. Hon klappade mig uppmuntrande på knäet.
- Du vet att jag fick dig när jag var 17 år. Jag klandrar dig inte. Han är den rätte, eller hur?
Jag nickade sammanbitet.
- Ring honom.

Jag log snabbt mot henne innan jag gick mot mitt rum. Jag stängde ordentligt dörren om mig. 
Jag satte mig på sängen och suckade. Det skulle vara en överraskning till Harry, det var jag fortfarande beslutsam om. Han skulle bli glad. Det skulle vara en start på vårat nya liv. Ett barn skulle göra så vi kom varandra närmare.
Jag satt på mitt rum i några minuter innan jag gick ut till mamma igen. 
- Han blev jätteglad. Jag log strålande mot henne. Vi ska behålla barnet.

Sophies perspektiv.

Jag andades in luften inne på arenan med djupa andetag. Jag höll inte räkningen på hur många konserter jag hade varit på med killarna, men många var det. Denna konserten skulle vara deras comeback efter att Louis hade legat i koma. Luften vad laddad med förväntningar. 
Killarna hade fixat en plats till mig långt fram på läkaren. När jag hade gått och letat efter min plats hade många blickat landat på mig. Folk hade kollat och viskat och vissa hade kommit fram och velat ta bilder eller autografer. Jag hade glatt ställt upp på bilden och skrivit några autografer. Det var fortfarande väldigt ovant för mig att ens bli igenkänd. Men det värsta var  alla blickar fansen gav mig. De kollade på mig under lugg och viskade någonting till personen brevid. Jag kunde bara ana vad det var dom viskade om och det var inga roliga saker..

När ljusen släcktes och killarna kom ut på scenen blev arenan helt galen. Alla ställde sig upp och skrek. Killarna stod länge på scenen och bara kollade. Jag förstod att det var ett stort ögonblick för dom att få komma ut på scenen igen efter ett så långt uppehåll. Att få komma tillbaka och göra det dom älskar.Jag tänkte på det Liam hade sagt. Är deras glädje inte riktigt sann?

Harrys perspektiv.

Jag log mot Louis. Hans ögon glittrade när han kollade ut över den fullsatta arenan. 22.000 skrikande fans. Det var en fin syn. Jag fick en varm känsla i kroppen. Jag kollade mig tacksamt omkring på killarna som hade förändrat mitt liv. Niall stod och vinkade till några fans på första raden, Zayn kollade storögt på den stora arenan samtidigt som han rättade till sitt hår. Louis stod längst ifrån mig och jag kunde känna hans värme flöda ända fram till mig. Liam stod vänd mot en av de närmaste läktarna. Jag såg att han vinkade till någon. Jag scannade snabbt av läktaren och såg ett välbekant ansikte. Jag vinkade snabbt till Sophie och fansen på läktaren vinkade tillbaka. Jag flinade mot henne.

Med ett leende kickade vi igång konserten. Även fast det var flera veckor sedan vi sjöng så gick allting utan problem. 
Under mitt tal innan "more than this" slängde jag en blick på Sophie. Det var under den låten jag hade tagit upp henne på scenen första gången. Hon log mot mig. Några fans på raden längst fram sträckte ut sina händer när jag kollade på dom. Dom ville att jag skulle ta upp någon på scenen igen. Jag kollade frågande på Joe. Han skakade bekymrat på huvudet. Jag gick fram och sträckte ut min hand och fansen trängdes för att få röra mig. Jag log mot dom. Dom skrek när dom hörde att Louis började prata. Eftersom det var Louis första konsert sedan skadan hade vi förberett ett speciellt tal.

Louis pratade om att aldrig ge upp. Om att stötta varandra i dåliga och bra beslut. Om att våga stå för den man är. Han slängde en snabb blick på mig. Jag kunde se att han hade tårar i ögonen. Jag log försiktigt mot honom. När han uttalade den sista meningen i hans tal böjde han ner huvudet. Jag såg hur några tårar droppade ner på golvet. Jag tog försiktigt några steg mot honom. Joe skakade fort på huvudet nedanför scenen. Jag kollade förtvivlat på Louis. Han stod och kollade ner i marken medan fansen skrek. Jag gick snabbt fram till honom och slog armarna om honom. Kamerorna nedanför scenen blixtrade till och jag strök honom försiktigt över ryggen. Kramen varade bara i några sekunder och efteråt låtsades vi som ingenting hänt. Som vanligt. Som vi alltid har behövt göra.

Joe var besviken på oss. Han skakade bekymrat på huvudet när jag försökte förklara vad som hade hänt.
- Harry, you know the deal. Okey? I'm not going to punish you this time, but one more time.. Han avslutade inte mening. Jag nickade igen. 
- Talk about how you're going to do this, okey? You need to stop this whole Larry thing.
Han hade samlat allihopa i Nialls hotellrum. Jag slängde en mörk blick på honom innan han gick ut från hotellrummet.

Zayn kollade på oss med lysande ögon.
- I know what to do. I've found a way to get rid of Joe. I can't tell you right now, but after our little "pause" i'll tell you. Louis and Harry, be prepared to in a couple of months be a public couple. Jag kollade på honom med misstrogen blick.
- Are you sure?
- I am. Trust me, okey? I'll do it after the pause.
- Do what? Niall kollade oroligt på honom. 
- Something. Han kollade besvärat på oss. I'll tell , okey? I just need to fix some things before. I know it sounds impossible, but i'll make it. Promise.
Jag kollade spänt på Louis. Var vi redo för dethär? 
- Are you sure you want to do this Harry?
Jag nickade.
- What am i going to say to Sophie? It'll break her heart..
- If everything goes as planned, maybe you should tell her after the pause. She's going home, right? Maybe she doesn't need to come back here at all.. Tell her the truth Harry. Don't lie to her. Louis kollade på mig med ett svagt leende. You can do it Harry.
Jag nickade försiktigt. 
- I'll try. 
Liam kollade bekymrat på oss.
- What will happen to us the? Is there any chances we'll get a new manager? We can't make it on our own you know..
Vi blev tysta.
- I don't know. Zayn sänkte blicken. I'll figure it out, okey? 
Vi nickade.
- It might get better, and maybe it'll be really bad. We don't know, but we have to give it a try? Niall kollade bestämt på oss.
- Let's do this. Jag tog försiktigt Louis hand. Han log mot mig.

- You're already on twitter. Niall höll upp sin mobil. En bild där jag kramade Louis syntes under texen "Is Larry Stylinson back?!" Jag suckade. Vi hade funnits här hela tiden.
- I'm going to sleep now. Zayn kollade på oss. Are we sure, we'll do this now? We don't want Joe to be our manager anymore, right?
Vi nickade långsamt.
- Right.

Om vi bara hade vetat om vad vi skulle ställa till med..

Harrys perspektiv.

- Sophie, it's okey. You don't get pregnant on your first time, i promise. Jag strök henne lugnande över håret. Helst av allt ville jag gråta lite mycket som henne, jag var lika osäker på dethär. 
- How could you forget?! You should have known.. It was my first time Harry. My first time EVER. Hon kollade anklagande på mig. Jag suckade.
- I'm sorry, okey? If you want to we can go to the doctor tomorrow. If you want to be sure. I don't think you need to worry. Jag log när jag såg att hon slappnade av lite. 
- Are you sure? Jag nickade.
- I'll go to the doctor tomorrow. Hon log mot mig. 
- Good. Let's sleep, okey? Jag klappade brevid mig. Hon kröp försiktigt ner brevid mig.
- I love you Harry. 
Jag strök henne försiktigt över håret. Jag kände hur hon slappnade av och efter ett tag blev hennes andning tyngre. Jag vände mig med ryggen mot henne och suckade.
Jag älskade henne inte. Inte på det sättet.

Sophies perspektiv.
- Are you okey? Jag strök lätt över Liam hand som vilade på ratten.
- Yeah.. Han log sammanbitet mot mig. Vi hade suttit i bilen på hans mormors gård i nästan en halvtimme och ingen av hos hade gjort någon ansats till att gå ut från bilen. 
Liam kollade sorgset på mig.
- I think it's time. Han spände loss säkerhetsbältet. 
- It is. Jag skyndade mig att gå ut bilen för att kunna hjälpa han. Jag tog hans hand och vi började gå mot byggnaderna.

- I just want to check on the horses. Nothing else, okey? Liam kollade bestämt på mig.

- We'll do whay you want. Jag tryckte hans hand.

Stallet var som vanligt mörkt och det luktade instängt. Liam gick fram till ett av fönsterna och blåste bort lite damm innan han öppnade det. Ljuset flödade in.

- Can you take that? Liam pekade mot en hink som stod i ett hörn. Jag förstod att det var mat till hästarna. Hinken var tung och jag fick ta tag i den med båda händerna för att orka lyfta den. Liam log för första gången på ett dygn.
- I'll take it. Han tog försiktigt hinken ifrån mig och gick ut mot hagen. När jag kom ut stod han och matade Brenda. Jag tog försiktigt ett kort på dom utan att han märkte det. Jag visste inte hur det skulle bli med hans farmors hästar nu när hon inte levde längre.

Jag gick fram och strök Brenda över halsen. Hon kollade sorgset på mig. 
- Does she understand? Liam kollade på mig med sorgsna ögon.
- I think so. She's so old and wise. Han strök långsamt den gamla hästen över huvudet.
- I don't think they'll let her live.. Brenda. She's to old to move away from here. She's the oldest one here. And i can't take care of her because we'll keep our tour going soon. Han suckade. Sometimes i wish i didn't join x-factor.
- Why? Jag kollade frågande på honom.
- Because i'll never get my life back. We'll always be in this famous world, with paparazzis everywhere. Before x-factor i was just a ordinary boy, alone with my horses. With grandma. I'm really happy that i have so good friend like Harry, Niall, Zayn and Louis. But i don't think we're going to be together so long..
Jag kollade chockat på honom.
- Why?
Han skakade på huvudet.
- I can't tell you. But we're just tired of this life, and if we don't think it's funny, we don't want to put our lifes on it. Please don't tell anyone i told you, right? 
Jag kollade förtvivlat på honom.
- But you didn't told me anything.. Why are you tired of this life? 
Han ställde ner hinken och började gå mot stallet. Jag sprang efter honom. När jag lade handen på hans axel vände han sig snabbt om.
- i just can't tell you, okey? You wouldn't understand.
Jag skakade på huvudet.
- Try me. Maybe i'll understand?
Han skakade sorgset på huvudet.
- Not yet. 
Han fortsatte gå mot stallet. Jag fick springa för att kunna hålla jämna steg med honom.
- We're going home now. Han kollade sammanbitet på mig innan han satte sig i bilen. När jag satte mig brevid honom tog han försiktigt min hand.
- I wish that i could tell you. But not right now..
Jag nickade.

Vi var tysta hela vägen tillbaka till stan. Jag bad Liam släppa av mig vid vårdcentralen. Jag hade lovat Harry.
- Are you sure you'll make it home by yourself? Jag nickade. Det var bara hundra meter till hotellet. Jag vinkade åt honom när han körde iväg innan jag började gå mot ingången. Jag slog mig ner på en bänk utanför. Orden jag hade läst på internet ekade i mitt huvud.
" A child is a connection between the couple. A Child will help you to build a better relationship." 
Folk som hade haft barn innan hade skrivit på tråden. Hur deras kärleksliv hade lyfts till en ny nivå, hur deras liv hade förändras. Att de hade kommit varandra närmare.

Jag tog långsamt upp mobilen och tryckte fram min och Harrys konversation.
" I'm not pregnant Harry. It's okey. I'm at the hospital right now, they did a test and said i wasn't pregnant. Sophie" 
Innan jag hann ändra mig tryckte jag på skicka knappen. Jag fick snabbt ett medelande tillbaka.
" That wonderful. We're having our first concert tonight here in London, there's a place in the arena for you if you want to come. See you soon."
Jag log. Såklart jag ville gå på konserten. Medan jag skrev ett svar slog ett sting av dåligt samvete till mig. Det hade ju varit kul att veta om jag var gravid eller inte..
Jag kollade mot entren på vårdcentralen. Det såg inte inbjudande ut. Jag suckade. Jag fick helt enkelt vänta.

Inom en vecka. Tänkte jag. Inom en vecka ska jag gå dit. Jag måste få veta svaret. En överraskning var någonting jag velat gett till Harry länge men jag hade aldrig kommit på någon bra. Jag log medan jag började gå mot hotellet där Harry väntade.

Sophies perspektiv.

Why? Liams gråt var hjärtskärande. Hans fingrar borrade sig in i min rygg och han klamrade sig fast i min famn. Han hade gråtit konstant de tre senaste timmarna.
- She wasn't even old. How could she leave me like that? And what will happen to the horses? Who'll take care of them? Jag strök honom långsamt över ryggen.
- She was old Liam. It'll be fine, i promise. She'll always be there for you even if you can't see her.Jag kände tårar trycka på bakom ögonen. She was a lovely old lady, she really loved you. I'm sure she's up there watching you, wherever you'll go. you'll met her again.
Han kollade på mig med rödsprängda ögon.
- Are you sure? 
- Promise. 
Jag kunde känna hur hans tårar började rinna igen när han lutade sitt huvud mot min axel. Vi hade suttit på hans hotellrum i flera timmar nu. Harry hade inte kommit tillbaka än och jag visste inte vart han var. Men jag brydde mig inte heller.
- Liam , if you want to, we can go out to your grandmothers house. We can check on the horses tomorrow. I'll follow you, if you want to?
Han kollade på mig och log ett försiktigt leende. 
- Yes.. I want. Are you sure you want to follow me?
Jag nickade och strök honom över håret.
- Ofcourse, that's what friends are for. Han slog ner huvudet igen och snyftade.
- Promise me you'll never leave me? 
Jag nickade långsamt.
- Promise. Han lyfte sitt huvud och kollade mig i ögonen. Hans ögon var rödkantade och hans hår låg slarvigt över huvud. Han lutade sitt huvud långsamt mot mig och innan jag han tänka kysste han mig. Jag kollade förvånat på honom hans röda ögon kollade sorgset på mig. När han lutade sig fram andra gången hade jag inte hjärta att putta bort honom. Han var så ledsen..

Jag flög ifrån honom när dörren slogs upp. Harry kom in och stod chockat i dörröppningen i några minuter innan han gick fram till Liam.
- Liam, i'm so sorry. Harry kramade honom hårt. Liam slängde en orolig blick på mig. 
- Harry..Can i talk to you? Jag ville inte avbryta dom i kramen men jag var tvungen. Vi gick utanför Liams hotellrum.
- Harry, i'm sorry, it just kind of happened and i didn't want to make him more sad.
- Sophie, i understand. Harry kollade på mig med snälla ögon. It's okey, i promise. 
Jag log tacksamt mot honom innan vi gick in till Liam igen.

Efter några timmar somnade Liam. Jag och Harry hade suttit hos honom ända tills han hade somnat. Harry hade burit honom till sängen och vi stod länge och kollade på honom.
- He likes you. 
- I know.

Harry kollade sorgset på mig.
- What? Jag kollade oroligt på honom.
- Nothing. Let's go to bed. Han tog min hand och guidade mig ut från det mörka rummet och in på hans ljusa hotellrum. Han gick bakom mig in genom dörren och hans hand lanade omedvetet på min svank när han guidade mig fram till garderoben. Det pirrade till i mig.

Han höll fram en t-shirt mot mig. 
- You can take this today. 
Jag tog s-shirten och vände mig om. Snabbt drog jag min gamla tröja över huvudet och tog på mig t-shirten istället. När jag vände mig om kollade Harry generat på mig. Jag log osäkert på honom. Han vände sig om och började byta om. Jag gick bort och lade mig i sängen och väntade spänt på honom. ljuset släcktes och efter några minuter kände jag hans varma kropp krypa ner brevid mig. Jag flyttade mig närmre honom. Mina fingrar strök försiktigt över hans mage. Jag kände en lust i mig, en lust jag aldrig känt förut. Det skrämde mig lite. Jag lutade mig försiktigt fram och kysste honom.

Harrys perspektiv.
Jag försökte föreställa mig Louis röst i huvudet när jag kände Sophies läppar sluta sig om min kuk. " It's okey to have sex with her ".
Och jag var tvungen att erkänna att jag kände en viss njutning av hennes beröring. Jag slappnade av en aning när jag kom ihåg vad Louis hade sagt. 
It doesn't mean that you love her if you have sex with her. 
Jag flätade in mina händer i Sophies hår. Jag stönade. Det var inte långt kvar tills jag skulle komma. Hennes händer strök långsamt över mina bara ben. 
- Sophie.. Sophie i'm coming. Jag drog snabbt bort hennes huvud från min kuk. Jag vägrade komma i hennes mun. Jag flämtade av ansträngning. Hon lade sig på min mage. Jag kollade nervöst på henne.
- Do you want me to.. Jag var nervös. Jag hade aldrig gjort det på en tjej innan.
- I want to do it now. Harry. Jag såg i hennes ögon vad hon menade. Mina händer skakade nervöst när jag försiktigt vände henne så hon låg under mig. Jag lade mig över henne.
- It's my first time Harry. Hon log mot mig. Jag försökte le tillbaka. Jag vågade inte säga att det var min första gång med en tjej..

Mina händer famlade nervöst mot hennes underliv. Hon fnissade och puttade bort mina händer. Varsamt tog hon tag i min kuk och guidade mig rätt. Hon stönade av smärta när jag tryckte till. Jag gled långsamt in i henne.
- Are you okey? Jag kollade oroligt på henne.
- Yes.. Jag såg att hon fick ont. Jag strök henne långsamt över håret.
- Harry, it's okey. It really is.
Jag rörde mig sakta över henne. Det var en annorlunda känsla. Jag kunde till och med känna en viss njutning i det. Sophie flämtade under mig. Jag ökade takten lite. Hennes händer klamrade sig fast på mina axlar. Hon viskade mitt namn flera gånger.

- Sophie.. I'm coming. Jag kollade nervöst på henne. Jag hade aldrig varit med om dethär innan. Hon nickade med slutna ögon. Jag slappade av. Hon stönade när hon kände hur jag kom i henne.  Jag drog mig sakta ur henne och lade mig brevid henne. Vi båda flämtade av ansträngning. Hon log mot mig.
- Harry, it's was amazing.
Trots att jag hade haft dåligt samvete kunde jag inte låta bli att hålla med. Det var en otrolig och ny känsla jag hade upplevt.
Sophie satte sig chockat upp och stirrade på mig.
- What? Jag kollade oroligt på henne.
- Harry..We forgot to use a condom..

Harrys perspektiv.

Sophie hade varit borta i timmar och pratat i telefon. Jag gick rastlöst fram och tillbaka på hotellrummet. Varför ringde hennes mamma henne? Sophie hade sagt till mig att hennes mamma inte ville ha med henne och göra längre, men ändå hade hennes mamma hittat hennes nummer och right upp. Jag suckade frustrerat och tog upp min mobil för att skicka mitt femte sms till henne. Precis när jag skulle trycka på skicka knappen flög dörren upp.
- Hey! Hon log glädjestrålande mot mig.
- Hello. What did she say?
- Oh.. It's so much Harry. But she wants to meet me.
Jag kollade oroligt på henne.
- When? 
- When your tour will have a pause. It's three months left, right? 
Jag nickade långsamt. Det skulle funka. Joe kontrollerar oss inte lika mycket när vi har semester.
- I'm happy for you! Jag fejkade ett leende och rufsade om henne i håret.
- Oh, by the way. Liam asked me if i wanted to go shopping, i said yes. Do you want to follow to? Hon kollade bedjande på mig.
- No, i have some things i have to to today. When are you going?
- We thought we could go now. Are you sure it's alright?
Jag nickade glatt.
- Yes, go! Have a good time. Hon hämtade sin väska innan hon sprang iväg mot Liams rum. Jag suckade lättat.

Allting hade gått enligt planerna och om det var bara en timme kvar tills Louis och jag skulle åka iväg. Vi hade övertalat Joe att få åka iväg till en sjö, en sjö jag hade hittat på alla mina promenader. Det var ingen stor sjö, den var lite och låg mitt i skogen. Runtomkring tornade det upp sig stora klippor och en liten brygga gick ut ifrån en av bergen. Alla gånger jag varit där hade det inte varit en människa där. Det var perfekt.
Jag avbröts i mina tankar av att mobilen plingade till.
Louis: Joe left with Sophie and Liam. Maybe we could go earlier, like right now? Liam said they'll be gone for a couple of hours.
Jag log medans jag svarade.
Louis stod nere i receptionen och väntade på mig. Han hade en liten väska med sig. 
- What's in it? Jag pekade mot väska. 
- Just some food. And a blanket. It's getting cold in the evening you know.Louis log.

Jag slängde en blick på klockan. Vi hade bestämt att vi skulle åka klockan 7 men klockan var bara 6. 
- So, shall we go? Louis höll Nialls bilnycklar i handen. Jag försökte ta dom ifrån honom.
- No Harry, I'll drive. Jag kollade på honom med orolig blick. Louis, you don't even have a driving license!
- just kidding. Han kastade bilnycklarna till mig.
- I'm sure you didn't. Jag flinade mot honom. Han blinkade tillbaka.

Att köra till sjön tog bara tio minuter. Det var varmt ute och solen sken fint över den lilla sjön. Louis satt länge tyst i bilen och bara kollade på sjön.
- Harry, it's so beautiful.
- I know. Jag flätade in mina fingrar i hans. Come on, let's go out. Jag andades in den kalla kvällsluften.
- Can you smell that Harry? Louis log stort mot mig. Jag tog honom hårt i handen.
- Do you think we can make it there? Jag pekade på en lite klippavsats lite längre upp.
- You make everything possible. Louis kramade min hand. Let's go!

Det var svårare än vi trodde att ta oss upp, det tog nästan 20 minuter innan vi kunde sätta oss och pusta ut uppe på klippan. Louis lade sig raklång på berget. Jag flyttade mig långsamt fram till honom och lade mig brevid honom. Han tog min hand.
- Harry, how's everything going with Sophie?
Jag suckade.
- Well it's fine. We didn't have sex tonight if that's what you think. She's nice, but she still reminds me of Felice. I can't have sex with her, i would only think about you. Han ryckte till när jag sa det sista.
- Harry, You don't have to love the person you have sex with. Han kollade bekymrat på mig. 
- What do you mean? Jag kollade frågande på honom.
- Nothing, i'm just saying that..
- Did you have sex with Eleanor? Jag avbröt honom.
- Harry.. I'm sorry. It was Joe. He did the same thing he did to you, but you made it without having sex with her, right?
- Yea, and i didn't to it because of you. Jag ljög. Jag ville inte säga att jag hade varit hög igen.
Jag kollade på honom med mörk blick.
- Why didn't you tell me?
- I don't know.. I just. didn't want to hurt you. Louis kollade på mig med sorgsna ögonen. Jag försökte le tillbaka.
- Harry, if you want to, you can have sex with Sophie. I don't mind. If she want to, and if you feel for it, you can do it. Han gav min en uppmuntrande blick. Sex is a part of your relationship Harry. Even if you want to have sex with her, you'll always love me, right?
- Always. Jag tryckte hans hand.
- What if someone heard us now. Louis skrattade. They would think we're crazy.
- You are Crazy. Jag kittlade han i sidan. Han flög upp på fötterna. Stop it! Jag reste mig och försökte komma åt att kittla honom ännu. Han puttade ner mig på marken igen och lade sig på mig.
- Got you! Han flinade mot mig. Jag pussade honom lätt på munnen. Han strök mig över håret.
- You're so beautiful Harry. Han lekte retsamt med mina lockar. Jag tog tag i hans nacke och drog ner honom nämre mig. Jag kysste honom långsamt. Hans händer klamrade sig fast i mitt hår.
Vi avbröts av att min mobil plingade till. Jag suckade och sträckte mig efter den.
Joe. Only 30 minutes left. Remember the deal Harry, only 2 hours.
Jag suckade.
- Who was it? Louis kollade oroligt på mig. 
- Don't think about that.

Sophies perspektiv.

Bilen krängde till för tioende gången och jag skrattade.
- Liam , you're the worst driver i've ever seen! Han slog till mig lite lätt på låret. Den lilla skesten fick hela bilen att kränga till. 
- Just don't talk, okey? Liam försökte styra bilen rakt igen. Jag försökte hålla inne ett skratt.
Han ryckte till när hans mobil började ringa. Han svor och försökte ta upp mobilen samtidigt som han körde. Bilen vinglade till flera gånger.
- I'll take it. jag puttade bort hans händer och drog försiktigt upp hans mobil. Dolt nummer.
- Hello?
- Liam? There's been a accident..

Sophies perspektiv.

Klockan var nästan tio på kvällen och Harry hade inte kommit hem än. De andra killarna var ute på middag och Harry hade skickat ett sms och lovat att han skulle komma hem tidigt, men han var inte hemma ännu. Jag suckade medan jag kollade igenom bilderna från dagen ännu en gång. Jag hade tagit några bilder på Liam när han red och han hade tagit några bilder på mig. Efter min avramling hade vi fortsatt rida en bit till innan vi hade vänt hem mot stallet igen. Varken jag eller Liam hade tagit upp det han hade sagt. Men tanken hade funnits i mitt huvud hela dagen. Jag hade aldrig förstått att Liam gillade mig innan, jag trodde bara han var min kompis.

Jag avbröts av att dörren öppnades. Harry kom in och låste dörren efter sig.
- Where have you been? Jag kollade frågande på honom.
- Oh, i just had to fix something. Hans ögon var lite rödkantade och han rörde sig med hastiga rörelser fram till soffan där jag satt.
- Harry, are you drunk? Jag kollade oroligt på honom. Han skakade på huvudet.
- No, i'm not. Han försökte sig på ett leende innan han satte sig brevid mig. Han tog min hand och tryckte den hårt. 
- Sophie, you're looking good tonight.

Jag rodnade när han kollade på mig uppifrån och ner. Han lutade långsamt sitt ansikte närmare mitt och kysste mig långsamt. Han tog långsamt tag i min midja och lyfte mig så jag satt i hans knä. Jag satte försiktigt ner knäna på varsin sida av hans lår. Hans annars smala figur kändes ännu smalare när jag satt över honom. Jag kollade honom i ögonen. Hans ögon hade blivit ännu en nyans rödare sedan han kom in i rummet.
- Harry, are you sure you're not.. Han satte försikitigt fingret mot min mun. Hans ögon såg svarta ut i ljuset. 
- Don't worry. Han kysste mig långsamt på halsen och hans händer famlade under min tröja. Jag ryckte till. En våg av njutning for genom min kropp när han greppade om mitt bröst. Jag flätade in mina fingrar i hans mörka lockar. Harry drog långsamt i min tröjkant och jag lät min kropp slappna han. Han drog långsamt av min tröja och blottade mina bara bröst. Jag försökte dölja dom med mitt långa hår. Eftersom jag hade tänk att gå och lägga mig hade jag inte bh på mig.

Harry tog tag i min midja och ställde mig upp. Han ställde sig bakom mig och ledde mig mot sängen. Jag kände att han gick ostadigt. Han var full, inte som förra gången, men han var full. Tanken svindlade. Om det hände någonting skulle inte någon av de andra killarna kunna hjälpa mig..
Harry lade sig långsamt i sängen och pekade att jag skulle sätta mig på honom. Jag lade försiktigt mina ben på varsin sida av hans mage. Det kändes som han skulle gå sönder.
Harry drog långsamt av sig sin tröja och blottade sin bleka överkropp. Han tog tag i mina händer och började stryka dom över hans mage. Jag kunde känna några små vita ärr på hans mage. Han kollade på mig med rödspränga ögon och hans händer darrade när han förde dom upp mot min midja och puttade ner mig brevid honom. Hans ögon blev en nyans mörkare när han kollade på mig. Snabbt tog han av sig sina byxor och kalsonger och slängde ner dom på golvet. Hans han tog ett hårt tag om min hand och förde den ner till hans stora kuk. Jag flämtade till när jag kände den mot min hand. Harry tog min hand och jag greppade hans kuk. Han började långsamt föra min hand upp och ner. När han släppte fortsatte jag försöka rörelsen själv. Han flämtade.
- Faster. Jag tog ett hårdare tag och började röra min hand upp och ner så fort jag kunde. Harry borrade hårt in sina händer i mitt hår. Hans ögon var svarta och ur kontroll. Jag kollade honom skräckslaget i ögonen. Jag kunde se i hans ögonen att han var kraftigt påverkad. Jag tog fort bort handen från hans kuk och försökte kravla mig ur sängen. Han tog tag i mina höfter och och drog ner mig i sängen igen. Han satte sig på mig. Hans smala kropp avteckade sig i det svaga ljuset. Hans blick vart svart och jag förstod att han snart skulle gå in i dimman igen. Han händer famlade under mina trosor och jag flämtade till när hans fingrar strök över mitt känsliga område. Hans fingrar rörde sig hårt och snabbt mot mitt underliv. 
Han lade sig långsamt över mig. Hans gned sin kuk långsamt utanpå mina trosor. Jag försökte värja mig mot hans hårda pussar som han placerade runt på min. Hans ögon var svarta mot ljuset och hans blick var långt borta.
- Harry? Han svarade inte. Hans ögon var borta för längesen. Jag skakade hans axlar. - HARRY? jag skrek. Han kollade på mig med tom blick. Plötsligt klarnade hans blick lite. Han kollade på mig med en blick som skar i mitt hjärta. Han reste sig hastigt upp.

- I.. I'm so sorry. Han slog armarna hårt om sitt huvud. Snabbt drog han på sig sina kalsonger innan han försvann ut i den mörka korridoren. Jag kollade förvånat efter honom. Snabbt flög jag upp ur sängen och tog slarvigt på mig mina shorts och t-shirten.
- Harry?! Jag ropade ut i den tomma och mörka korridoren. Harry kunde inte springa runt själv när han var i det tillståndet. Mina händer famlade sig fram utefter väggen. Mitt hjärta bar mig beslutsamt mot trappan upp till taket. Mina fötter rörde sig snabbt upp för trappstegen. När jag kom ut på taket piskade regnet mig hårt i ansiktet. 
- Harry? Jag försökte göra min röst så hög som möjligt men den starka vinden tog tag i min röst och förde den ut i mörkret.
Jag gick långsamt mot platsen där hade hittat Harry förra gången. Jag var rädd för vilket tillstånd jag skulle hitta honom i. Jag kunde se hans bleka kropp som avtecknade sig mot den mörka staden i bakgrunden. Hans huvud var lutat ner i knäet och håret var alldelles blött av regnet.
- Harry? Jag viskade tyst hans namn. Han vände sig chockat mot mig. Hans ögon var fortfarande röda men hans blick var klarare. Jag satte mig försiktigt framför honom.
- Why'd you do that to yourself? It's not good if you're being high all the time Harry. Han kollade på mig med röda ögonen.
- I.. I just had to.
- Why? Jag tvekade innan jag försiktigt tog hans hand. Hans stora han tryckte försiktigt min hand.
- I can't tell you. Han kollade ner i sitt knä. Jag nickade långsamt. Om han inte ville skulle jag inte tvinga honom.
- What's on your stomach? Jag pekade mot de små ärren som avtecknade sig på hans bleka mage. Han tryckte snabbt händerna mot dom.
- Nothing. I just fell.
Jag drog försiktigt ner min ärm på tröjan och sträckte fram min handled. Han strök försiktigt över de små vita ärren som avteckade sig på min handled. Han kollade på mig med sorgsna ögon. Han tog försiktigt bort hans hand han hade på magen och tog min hand. Jag strök över de små vita ärren på hans mage.
- I'm sorry. Mumlade han.
- Harry, it's okey. It's over now, right? You controlled yourself, you didn't do anything stupid this time. Jag bestämde mig för att inte berätta för någon om vad som hade hänt på natten. Jag ville inte att Niall, Liam och Zayn skulle börja tycka illa om Harry igen.

- Harrys ögon var fortfarande röda och hans blick lite suddig. Jag tog försiktigt hans hand.
- Harry, please come inside. It's cold. jag strök försiktigt min hand över hans kalla rygg. Han slappnade av ochlät mig leda honom mot dörren. Jag hjälpte honom så gott jag kunde med att sötta honom nerför trappan. När vi gick förbi det stora fönstret i korridoren hörde jag några kameror blixtra till.

Harrys perspektiv.
- Well done Harry! Joe kollade på mig med uppskattande blick samtidigt som han hölll upp dagens tidning. Stora rubriker och en stor bild på mig och Sophie tagen genom fönstret i korridoren. Jag hade bar överkropp och Sophie hade sin stora t-shirt på sig som hade halkat ner över axlarna.
"Harry Styles and his girlfriend in the middle of having sex"
Jag suckade. Såklart fotograferna hade sett när vi sprang upp på taket efteråt. 

- I'll give you 2 hours with Louis tonight, okey? I'll tell Liam to take Sophie and go shopping. She still have money and she'll need some clothes. Jag nickade tyst. Joe klappade mig lite lätt på axeln innan han gick iväg mot trappan. Jag tog några djupa andetag innan jag gick in på hotellrummet igen. Sophie låg fortfarande och sov.
Jag studerade henne där hon låg i sängen. Täcket var uppdraget till hakan och hennes blonda hår bredde ut sig över kudden. Hennes hår glänste i det lilla ljuset som kom in från fönstret. Hennes mun var lite halvöppen och hon snarkade lätt. Jag strök henne långsamt över pannan och hon log i sömnen. Jag kände mig som världens elakaste person. Sophie var en sådan fin tjej, hon förtjänade någonting bättre. Jag behövde inte ens försöka få henne att älska mig, hon gjorde det ändå. Tanken fick mig att må illa.

Vi hade pratat om det flera gånger. Vi var alla trötta på Joe. Men det kändes som det var mig och Louis han var på mest av alla. Ända sedan vi började jobba med Joe har han satt ett stort blankt nej för min och Louis relation. De andra killarna hade försökt att hjälpa oss men ingen av oss hade chansen att sätta oss upp mot Joe. Jag försökte minnas Zayns ord han hade sagt på sjukhuset. Han hade lovat att försöka fixa det och när Zayn lovade någonting höll han det alltid.

Jag ryckte till när hennes mobil började vibrera brevid sängen. Ett okänt nummer kom upp på skärmen och jag lyfte långsamt upp telefonen.
- Sophies phone, it's Harry.
- Hello, This is Sophies mum. Where's Sophie?

Harrys perspektiv.

- Louis? Louis what's wrong? Jag tryckte örat mot telefonen för att komma så nära hans röst som möjligt.
- Harry.. Harry i'm coming home. Louis snyftade till i luren. I'm coming home today, i'm so much better so they decided to let me go now.
Jag kände hur tårar började rinna nerför mina kinder.
- Louis, that amazing. Where are you? 
- On my way out. I just wanted to check if you could pick me up..
- I'm coming. Jag slängde snabbt ner mobilen i fickan. 
- Sophie, come on! jag kände hennes oroliga blickar i ryggen när hon sprang efter mig. Jag hittade Liam i affären närmast dörren. Jag lutade mig snabbt mot honom.
- Liam! Jag flämtade fram orden. You need to take care of Sophie. Louis.. Jag hade inte tid att berätta mer.
- But Harry.. 
- Just do it, okey? Jag började springa mot dörren ut från köpcentrumet. Sophie ropade efter mig.

Sophies perspektiv

Jag försökte springa efter Harry men Liam hindrade mig.
- Harry was just going to check on Louis. Liam försökte le. I'm going to my grandmother, she wanted me to visit her. If you want to, you can follow?
- Maybe i should be at the hotel when Harry gets back..
- Forget about Harry! Liam skrek. He's not even.. 
Han avbröt sig plötsligt. Jag kollade chockat på honom.
- He's not even.. what? 
- He's not coming back before the evening i think. Jag såg på honom att han ljög. Please, follow me to my grandma, okey?
Jag nickade långsamt.

Liams mormor bodde en bit utanför London. Vi hade fått låna Nialls bil för att ta oss dit och Liam körde extremt långsamt. Han fick ta tag i växelspaken med båda häderna för att kunna växla och varje gång han gasade hoppade bilen fram några meter innan vi saktade in igen.
Om det inte hade varit för Harry hade jag skrattat åt honom. Men mina tankar var långt borta. Varför försvann Harry hela tiden? Vad hade hänt Louis? Folk hade skrivit på min twitter sida i flera veckor att Harry bara var tillsamans med mig för att dölja hans och Louis relation. Men Harry älskade ju mig.. Eller? 
- We're here now. Liam stannade klumpigt bilen på en liten gård. Det fanns många byggnader på gården och bakom en lång smal byggnad kunde jag skymta några hästar.
När vi klev ur bilen kom en liten tant springande mot oss. Hon var kort och hade stora bruna ögon och vitt hår.
- Oh my sweetie, my little Liam! Hennes huvud vilade mot hans bröst när hon kramade honom. Liam kollade generat på mig.
- Grandma, this is Sophie. Han pekade på mig. Hon slog glatt ihop händerna.
- Oh, my little Liam has a girlfriend! Hon gick fram till mig och skakade artigt hand.
- Nice to meet you, my name is Lola but you can call me Lo. Hon log glatt mig mig.
- Nice to meet you too. Jag log mot henne. Liam is just my friend.
Hon log finurligt och blinkade mot mig.

- The cake is not ready yet, maybe you want to take Sophie for a ride? Your old Brenda is still waiting for you. Hon knuffade till Liam och han blev ännu en nyans rödare i ansiktet.
- Do you want to? Jag knep ihop munnen för att inte börja skratta medan jag nickade.
- Lovely! I'll go inside. Come in when you're done. Hon började gå mot huset.
- So, this way. Liam sträckte fram sin hand och pekade mot stallet. Det var mörkt i stallet. Hästarna gick ute på bete. Vi hämtade sadlar och träns i sadelkammaren innan vi gick ut i hagen. Liam gick direkt fram till en liten svart häst med busiga ögon. Han strök den varsamt över huvudet.
- So, Do you like horses? Han kollade försiktigt på mig.
- I do. But i've never ride before. Han skrattade. 
- This is my horse Brenda. She was my jumping star before x-factor. Now she's too old. Han kollade sorgset på den lilla svarta hästen.
- Oh. I didn't know you were a horserider. Liam tränsade Brenda och gav henne till mig. 
- I'm too big for her. But i think you can ride her. Jag strök långsamt den lilla svarta hästen över huvudet. Efter en stund kom Liam tillbaka med en stor brun häst. Snabbt svingade han sig upp på den. Jag försökte härma honom och efter några försökt satt jag på Brendas rygg. Liam manade på hästen och vi började rida över kullarna.
- How was Harry today? Liam kollade oroligt på mig.
- Fine.. He's just acting so wierd sometimes. With Louis and everything. 
Han kollade på mig med allvarliga ögon.
- Do you like him? Jag nickade.
- A lot. I really do. But i don't know if he like me back. He doesn't want to be around so much..
Liam kollade ner i hästens man. Han mumlade någonting.
- What? Jag lutade mig mot honom för att höra vad han sa.
- I love you Sophie. Han mumlade tyst. Jag fick luta mig ännu närmare för att höra vad han sa. I don't think Harry deserves you. You're so beautiful and he's just treating you like shit. Jag såg hur hans ögon tårades. Jag skulle just sträcka mig ännu lite längre fram när jag kände hur jag började glida ner från Brendas rygg.
- Liam! Help, i'm falling! Med en lätt duns landade jag i det höga gräset. Liam kastade sig av sin häst och böjde sig över mig.
- Are you hurt? Oh my god, I'm so sorry Sophie, i'm so sorry.. Han gick nervöst fram och tillbaka. Jag satte mig upp och skrattade.
- Liam, i'm okey. Seriously. Jag reste mig upp och gick fram till Brenda.
- So, you want to ride again? Jag svarade inte utan hoppade bara upp.

Harrys perspektiv.
You did it AGAIN? Joe stod i dörröppningen och skrek på mig.
- I.. I just wanted to take Louis home. It wont happen again. Jag kollade ner på mina slitna skor. Louis satt på min säng och försökte hjälplöst att övertala Joe.
- You heard me. Louis, you'll need to sleep on the first floor beside my room. And no secret meetings, okey? 
Jag nickade försiktigt. Joe nickade åt Louis att han skulle följa efter ner.
- I'm sorry Harry. Han viskade i mitt öra när han gick förbi. Jag hann inte svara honom.
Jag stönade och sjönk ihop på golvet. Jag hade förstört det en gång till. Eleanor skulle anlända till hotellet redan om några timmar och sedan var mina chanser att träffa Louis på en vecka borta.

Jag ryckte till av att dörren öppnades igen. Joe kom in ställde sig framför.
- Harry, you understood i had to punish you, right? But we can make a deal, right. Everyone has to know that you love Sophie, right? I'll take the other boys out for dinner so there'll only be other hotel visitors here. Make love to her, Harry. People will hear it and call the paparazzis. I don't care if you're high och drunk by the time, just do it. If people hear about that, they'll believe it. And if the believe, maybe you and Louis can get an hour or two alone, deal?
Jag kollade på honom med avsmak i blicken.
- You're kidding, right? Han kollade på mig med tomma ögonen.
- Just doing my work. Han vände sig om och smällde igen dörren. Jag slog näven hårt i väggen flera gånger. Hjärtlösa människa. Joe var det elakaste människan jag hade träffat, han förstörde inte bara vårat liv, han förstörde även Sophies och Eleanors liv. Eleanor var van vid allt hat nu, hon visste dealen och hon visste att hon fick betalt för det. Men sophie var fortfarande lika sårbar som innan. Jag suckade. Jag visste vad jag var tvungen att göra. Jag skulle göra Zayn besviken igen. Men denna gången skulle jag göra rätt. Jag skulle inte skrämma Sophie. Jag reste mig beslutsamt och gick bort till garderoben.

Jag visste vad jag behövde göra.

Sophies perspektiv

- I have a sister.
Harry var den första med att bryta tystnaden. Vi satt fortfarande på taket.
- Oh. Jag visste inte vad jag skulle säga.
- She died. She killed herself. Harry kollade på mig med tårar i ögonen. You reminding me of her, she had blonde hair and brown eyes to. Han snyftade till. I miss her so much. Sometimes when i see you, it's like seeing her again. I just can't let her go..
Jag kollade förbryllat på honom.
- Harry i'm so sorry.. But. Why do you want to date a girl who looks likes your sister?
Han fingrade på sitt armband samtidigt som han ryckte på axlarna.

- Can't you tell anything about yourself? Han log svagt mot mig. I don't know so much about you yet.
- Well.. I have a mum and she have a boyfriend. My dad left a couple of years ago. And i have a dog. I never had a boyfriend or any friend at all. Or i met a boy in Norway on my way to your consert, he's kind of a friend. How was your sister like?
- Her name was Felice. Harry hade blicken långt borta. She never had any friends. I don't know, but there was always something dark about her. But something i really think she was happy. We used to have wather fights in the garden. Harry log åt minnen.
- How old was she? She was you little sister, right?
- No. Han kollade förvånat på mig. We were twins.
- Oh.. You talked about her like she was younger.
Han log snett mot mig. 
- It's kind of cold.. Han gnuggade fingrarna mot varandra. Vi hade suttit ute i regnet i timmar.
- It is. Do you want to go inside? Jag reste mig upp. 
- I'll stay here for a while.. Han kollade på mig med sorgsen blick. Jag satte mig mittemot honom.
- Harry, they're not angry at you, okey? When i'll tell them it's okey everyone will calm down. It's not a big deal, right? They told me about your problems, and i didn't know. I'm feeling safe now, it wasn't you last night, right? 
Han nickade långsamt.
- Sophie, what did i do? 
Jag skakade på huvudet.
- Don't think about it Harry. I'm fine. 
Jag reste mig och började gå mot dörren. Jag hörde snabba steg bakom mig. 
- Are you ever going to tell me? Harry tog tag i min hand.

- Yes. But not right now.

Harrys perspektiv.
Liam, Niall och Zayn kollade förvånat upp när jag och Sophie kom gåendes nerför trappan. Jag tog ett stadigare grepp om hennes hand.
- Sophie.. Niall kollade på henne med orolig blick.
- No, it's okey. It really is. Can't we just forget this, okey? 
Jag kollade på killarna med allvarlig blick.
- It won't happen again, not with her or with any of you.
- Harry, it shoulden't happen at all. Never. You know that. Zayn kollade besvärat på mig.
- Yea, but now it happened and can we just forget this now, okey? Sophie kollade på Zayn med sträng blick.
- Okeyokey, We'll forget it. But just for this time Harry, Never again with us, right? 
- Promise. Jag kollade lättat på honom. Han avfyrade ett kort leende mot mig innan han vände sig till de andra.
- So, what are we gonna do today? Go to Louis? Niall kollade sig omkring.
- I'm not allowed to see Louis today.. Jag nickade mot Joe som satt på andra sidan rummet. Sophie kollade frågande på mig men sa inget. 
- Maybe we can just go out and met some fans? It's raining outside so there shouldn't be so many outside, maybe we can to the shopping centrum too. Liam kollade förväntansfullt på oss. Det var inte ofta vi kunde gå utanför hotellet på grund av allt folk, så vi alla nickade. Sophie var inte lika förväntasfull som vi andra var, men hon följde med iallafall.

Utanför hotellet satt det ett tiotal fans som vi visste hade varit utanför i flera dagar. När vi kom ut skrek de och sträckte fram sina händer för att få röra oss.
- Easy, easy. Liam försökte lugna dem. We're going to take pictures with all of you, just take it easy.
Vi ställde upp på bilder med var och en. Sophie stod kvar vid trappan och jag såg att hon inte riktigt visste vad hon skulle göra. Vissa av fansen kastade arga blickar på henne och vissa ignorerade henne. När jag hade tagit några bilder slängde jag en till blick på henne och såg hur några tjejer hade kommit fram till henne. Jag kollade oroligt på henne men hon log mot tjejerna. De tog fram sina mobiler och tog bilder tillsamans med Sophie också. Jag log mot henne innan jag fortsatte ta bilder med fansen.

När vi var klara gick vi in igen och sedan ut bakvägen. Det var bäst så, annars skulle de följa efter oss. Vi hade alla på oss våra kläder vi brukade ha ute, svarta munkjackor och luvan uppfällda. Sophie hade ingen munkjacka men vi hade övertalat henne att hon inte behövde det.
När vi kom fram till shoppingcentret han vi gå några meter innanför innan några fotografer kom fram. Jag suckade. Men det var inte mig det ville åt, utan Sophie. Antagligen så såg dom inte ens att det var jag.
- Sophie! Where's Harry? Are you in love with him? What about Louis? Is Larry over? Sophie tell us about Harry, SOPHIE? 
Sophie kollade sig förvirrat omkring. Jag försökte ta hennes hand och dra henne med mig men fotograferna höll henne kvar.
- Harry, is that you? Harry? HARRY?
Jag suckade och vände mig om. Snabbt tog jag av mig luvtröjjan och gav den till Sophie. Hon såg så hjälplös och ledsen ut där hon stod mitt bland alla fotografer. Jag tog hennes hand och började gå mot affärerna igen. Några säkerhetsvakter tog hand om fotograferna som försökte följa efter oss.
Inne på shoppincentrummet var det inte alls lika mycket folk. Det dåliga vädret lockade inte folk att ens gå utanför dörren. Vi fick ta bilder med några fans som var där men sedan var det inte mer action.
- We're out! Liam kollade glädjestrålande på oss. We're out in the city boys, do you even remember when that happened last time? Vi skrattade.
- Is there anything you need? Jag kollade frågande på Sophie. Joe hade gett mig pengar som jag skulle försöka ge Sophie på ett smart sätt, betalningen för att täcka upp för mig. Änsålänge visste inte Sophie vad som pågick.
- Yes but i don't have any money.. Hon kollade sorgset ner i marken.
- I'll pay for it. What do you need? Hon kollade chockat på mig.
- I.. I need a cellphone. I lost mine i France. 
Jag kollade förvånat på henne. 
- But.. Haven't you called you family?
Hon skakade sorgset på huvudet.
- Harry, then don't care. My mum is really mad.

Niall lade sin arm om hennes axlar.
- It's okey. We can be your family now, if you want to?
Hon log ett sorgset leende mot honom.
- Let's go and find a phone! Jag tog henne i handen. Vi gick mot apple affären som låg bara runt hörnet.
- Harry, I don't need a iphone. Hon kollade på mig med förskräck min.
- No, but i want you to have one.
Hon fick tårar i ögonen och log glädjestrålande mot mig. Jag försökte le tillbaka. Det var inte mina pengar vi spenderade, det var hennes..
Jag lät henne gå runt i affären själv för att välja den mobilen hon helt ville ha. Tillslut valde hon en vit Iphone 4. 
- You need to have a phonecase too. Jag pekade mot hyllan med skal. Efter någon minut kom hon tillbaka med ett skal.
- Wich one did you pick? Jag tog skalet ifrån henne. Hon skrattade när hon sig mitt ansiktsuttryck.
- Isn't it lovely? Hon höll upp skalet brevid sig. Det var ett svart skal med en bild på mig.
- Are you sure? Jag blev osäker av hennes val. Ville hon verkligen ha ett skal med mig på?
- Yes! Now i'll bring the love of my life with me forever. Jag försökte le så verkligt jag kunde mot henne. om hon bara visste..
Jag gav henne pengar och hon gick för att betala. Jag studerade henne när hon räckte fram pengarna till kassörskan. Hon log glädjestrålande när kassörskan frågade någonting och pekade mot mig.
Jag avbröts av att min mobil ringde. Dolt nummer.
Jag svarade snabbt.
- Hello? Det enda jag hörde i luren var några snyftningar. Efter några sekunder hörde jag en välbekant röst.
- Louis?

Harrys perspektiv.

Min mage vände sig ut och in för tredje gången. Zayn stod och kollade på mig från andra sidan badrummet.
- Harry, talk to me? Why'd you do that to Sophie?!
Jag kollade ner i toaletten och kände hur det snurrade i huvudet. Munnen smakade äckligt av all spya och jag kunde känna min andedräkt när jag öppnade munnen.
- Zayn, i'm drunk. I'm High. Can we talk tomorrow. Jag försökte mig på ett leende. Han besvarade det inte utan gick bara ut från mitt hotellrum. Jag stönade innan jag kravlade mig tillbaka till sängen. Mitt huvud höll på att sprängas av huvudvärk och tankar. Varför? När Zayn hade ryckt tag i mig hade jag sett Sophie ligga under mig. Sedan blev det svart. Sophies rädda min när jag hade vaknat upp skar i mig. Jag hade skrämt henne. Jag hade skrämt henne så mycket att hon grät. Och jag kunde inte ens komma ihåg vad jag hade gjort.

Jag kände fortfarande alkoholen rusa omkring i mitt blod men jag tyckte att jag hade piggnat till så mycket att jag klarade att gå ut och prata med Niall. När jag reste mig upp snurrade det i huvudet. Jag gick med ostadiga steg fram till dörren och slängde upp den med en brak. Mina steg var ostadiga när jag gick emot Niall rum. Min knackning blev högre än vad jag trodde men han öppnade ändå inte. Jag knackade hårt på dörren igen. Jag hörde steg komma närmare dörren och jag backade ett steg.
Niall öppnade en liten springa i dörren. Han suckade när han såg mig.
- Harry, not right now. Sophies in there. Han pekade mot dörren. Go to bed Harry.
Jag tog några vingliga steg mot honom.
Jag försökte få rösten att låta stadig.
- Tell her i didn't want to hurt her.
Han nickade och stängde dörren. På vägen tillbaka till rummet svartnade det för ögonen flera gånger och jag slängde mig i sängen direkt när jag kom in.

Sophies perspektiv.
Niall hade suttit och hållt om mig hela tiden. Jag hade försökt berätta vad som hände men hade hela tiden avbrutits av mina hysteriska snyftningar som gjorde det svårt att andas. 
När Harry hade kommit och bankat på dörren hade jag blivit livrädd. Niall hade släppt mig och gått för att öppna. Jag försökte göra min röst stadig när jag försökte säga till honom att inte släppa in Harry men han hade inte hört. Harry fick inte komma in ändå bestämde Niall.
Niall, Zayn, Liam och Perrie försökte allihopa trösta mig. Liam hade berättat om Harrys problem han haft förr i tiden, innan x-factor och jag började känna mig lite bättre till mods. Niall lovade mig att han skulle vara samma gamla Harry imorgon och jag trodde honom. 
Även fast jag var arg på Harry och rädd kunde jag inte låta bli att vilja gå in och kolla hur han mådde. Men Zayn hindrade mig.
- Don't do it, it'll only be worse. Talk to him tomorrow, not tonight. He's not himself right now. He's really drunk and high. 
Jag kollade ner på mina händer och nickade.
- Harry's really stupid sometimes. When i heard you screaming in you room i understood that something was going on. He becomes really scary when he's drunk. We've seen it before and we'll see it again. But it's not the real Harry. You know Harry, right? Don't think about the drunk Harry, think about the right Harry.
Jag nickade och försökte le mot honom. Han var verkligen snäll. Jag visste inte vad som skulle hänt om han inte hade kommit in under tiden..
- Where am i going to sleep? Jag kollade hjälplöst på de andra.
- I'll sleep with you. Perrie log snällt mot mig. Maybe Zayn can sleep here in Nialls room so can we sleep in our room. Hon kollade frågande på Zayn som nickade. 
Vi reste oss och sa godnatt till killarna. Perrie tog min hand och vi gick in till deras rum. 
- you can sleep in that t-shirt. Hon sträckte fram en t-shirt till mig som var stor och varm.
- Thank you. Jag försökte le. 
Zayn och Perrie hade en dubbelsäng så vi fick lätt plats båda två.
- How old are you? Jag vände mig mot henne och kollade nyfiket på henne.
- nineteen. Hon skrattade. And you?
- Sixteen.. Jag kände mig som en liten barnunge jämfört med henne.
- I thought you were like nineteen! Hon skrattade. Does Harry even know your age?
- No, actually he don't.. Jag fnissade. He'll be suprised when he finds out. 
Vi avbröts av att vi hörde Harry spy i rummet brevid.

- I'm so sorry about what happened. I've known Harry for a while now and didn't think he would do it. He's a really nice guy you know, but with alcohol and drugs in his blood he becames so scary..
Jag nickade svagt. Jag ville helst inte tänka på vad som hade hänt några timmar innan.
- I'm happy i got to know you. Perrie log. It's hard to make friends here, i'm only hanging with Zayn. But sometimes you want some girl-talk, right?
Jag nickade och log mot henne. Jag var också glad att jag hade hittat en tjejkompis. Det var längesedan jag hade haft en riktig kompis.
- Sleep now. Tomorrow will be a hard day. Perrie kollade snällt på mig och vände sig mot väggen. Efter bara några minuter hörde jag små snarkningar och jag förstod att hon hade somnat.

Jag låg länge och funderade innan jag bestämde mig. Utan att väcka Perrie kravlade jag mig ur sängen och gick med lätta steg mot dörren. När jag öppnade dörren rörde hon sig lite men hon vaknade inte. Jag lämnade dörren på glänt för att slippa slå igen den.
Det var mörkt i korridoren. Mina händer famlade sig långsamt utmed väggen fram till Harrys rum. Jag öppnade försiktigt dörren. Det var tyst. Bara Harrys långsamma andhämntning hördes i rummet.
Jag gick långsamt fram till sängen. Han låg på rygg på täcket fullt påklädd. Jag hade aldrig sett honom så sårbar innan. Hans lockar låg utspridda på kudden och hans händer klamrade sig fast i filten som låg brevid.
Jag gick bort till soffan och hämtade den mjuka filten. Försiktigt lade jag den över Harry. Han famlade efter mig i sömnen.
- I'm so sorry.. Mumlade han i sömnen. Jag sträckte långsamt fram handen och strök honom över pannan innan jag skyndade mig ut från rummet. Jag ville inte vara där om han vaknade.

Harrys perspektiv.
Jag vaknade fullt påklädd liggandes i sängen med en filt på mig. Jag kollade mig förvånat omkring innan bilderna från igår ramlade över mitt huvud. Sophies skräckslagna min när jag vaknade ur transen. Zayn hårda armar som hade dragit bort mig från Sophie. Niall som inte vågade släppa in mig. Jag kände långsamt över mina byxor. Dom vara alldelles kladdiga av spya. Jag reste mig långsamt och gick in på toaletten.

I duschen strök mina händer lätt över mina höfter. Det hade blivit små blåmärken där Zayn hade tagit tag i min och dragit bort mig från Sophie.

Jag fick ta flera djupa andetag innan jag vågade gå utanför dörren. Jag väntade mig att ett helvete skulle bryta ut när jag öppnade dörren med det var helt tomt i korridoren. När jag kollade på klockan insåg jag att den bara var åtta. Alla andra var såklart nere och åt frukost som vanligt. Jag började gå nerför trappan innan jag hann ångra mig.

Sophie satt brevid Perrie och killarna vid vårat bord. De skrattade åt någonting. När jag närmade mig bordet tystnade det tvärt. Killarna kollade på mig med spänd min och Sophie petade nervös med skeden i sina flingor. Min blick gled runt bordet. Det fanns ingen plats för mig. Jag vände mig långsamt och gick mot ett bord på andra sidan rummet.

Sophie var rädd. Jag förstod henne. De andra hade varit med förut, de visste vad alkoholen kunde göra med mig. Men Sophie var så ung, hon var så sårbar. Hon visste inte, hon hade aldrig sett mig såhär. Jag visste inte vad Joe skulle göra om det blev så att Sophie inte ville va med mig längre. Hans straff var inte av den snälla sorten.  Jag kollade ner i min skål med flingor. Dom hade blivit alldelles blöta av att ligga i mjölken för länge. Jag gick snabbt bort till papperskorgen och slängde dom. Utan att ge de andra en blick gick jag mot hissen.

När jag kom upp på taket spöregnade det. Regnet piskade i mitt ansikte och det kändes som små pilar mot pannan. Jag satte mig på min och Louis plats. Jag spände mig och försökte se fler bilder från natten. Jag kom inte ihåg vad som hade hänt med Sophie. Jag var i dimman ända tills Zayn drog mig iväg från Sophie. Det var inte första gången det hände. Jag kunde inte ens räkna de gånger jag gått in i dimman och gjort dumma saker. Men varje gång hade Louis varit där och dragit ut mig. Han blev alltid arg när det hände och kunde få bort mig från dimman. Det var någonting han hade lärt sig av alla mina misstag. 
Innan vi åkte på turnen hade jag lovat Louis att aldrig göra så igen. Jag hade lovat honom att hålla mig borta från allt såndant. Han hade lovat att hjälpa mig, att distrahera mig från frestelser. Men Louis var inte här. Jag fick inte ens besöka killen jag älskade. Tanken svindlade.

Jag hoppade till när dörren öppnades. Jag kollade försiktigt bort mot dörren. Sophie kom ut och kollade sig omkring. Hon närmade sig långsamt platsen där jag satt. Jag log lite försiktigt mot henne. Hon satte sig några meter ifrån mig. Vi satt några minuter och bara kollade på varandra. Jag kunde se att hennes händer skakade när hon drog upp sin luva på tröjan för att slippa regnet. Hon såg så lite och skör ut. Hon påminde mig fortfarande väldigt mycket om Felice och jag ville bara hålla om henne och skydda henne från regnet.
Minnerna av Felice sköljde över mig och jag kände en klump i halsen. jag kunde inte hålla inne tårarna som började rinna nerför mina kinder. Jag tog händerna för ansiktet för att dölja mitt ansikte. Min rygg skakade och mina tårar blandades med regnet.

Plötsligt kände jag försiktigt små händer som tog tag i mina. Sophie slog armarna om mig och höll om mig. Jag kollade försiktigt på henne. Hennes ögon var röda av tårar.
- Sophie.. I'm so sorry. Jag grät som ett litet barn. Sophie höll om mig hårt. Hon skakade också av gråt. Sakta strök hon mig över håret och drog in mina lockar i sin hand.
-Sch. Harry.. It's alright. Hennes röst darrade.Hon lät fortfarande rädd. 
Jag tog mina armar omkring hennes sköra kropp. Hennes tårar blandades med mina och det gick inte att avgöra vad som var regn och vad som var tårar.

Harrys perspektiv.

- What?
Vi kollade frågande på Louis.
- Yea, she was here at the hospital for a week and she came up everyday to talk to me. When she got sent home, it became less times but she still came here almost everyday. She talked about you Harry.

- Louis, it's not like she's saying. Remember when Joe said i had to find i beard? I didn't do it in time so he picked Sophie. I'm just trying to do the same way you did to Eleanor, trying to making her fall for me and i don't know if i'm going to tell her or if i'm just going to let it be.
Louis kollade på mig med sorgsna ögon.
- I'm sorry Harry. 
Jag skakade på huvudet.
- I'll do it for you Louis. 
Niall stönade högt.
- i don't want this to go in. Joe is a terrible manager, he doesn't let us be ourself. Remember when you wanted to cut your hair Liam, and he said no because the fans loved your hair. And all this thing with you. Han nickade mot mig och Louis. I'm going crazy on this shit.
Zayn nickade.
- If he keep going we gonna be tired of this life and you know what'll happen. 
Det blev tyst i rummet. Jag kollade sorgset på Louis. Om vi bröt upp skulle vi kunna gå ut med de vi ville vara. Vi skulle kunna fortsätta våra liv utan allt detta, utan Joe. 
- I don't want to live without you. Liam kollade förskräckt på oss. I don't want to go back to my ordinary life, never. You're my only friends and i don't want to be alone..
- Liam! Forget it. You're one of the most popular guy in the world. Girls are going crazy for you! Your life would never be as it was before. Jag puttade till honom lite retsamt.

- Seriously guys. It's crazy that we're just talking about breaking up. We can't stop now. Zayn kollade bestämt på oss. There has to be another way, i don't know how but i'll search for it. I don't want this to go on neither, but we just have to survive for couple of weeks. And we'll cover up for you. Eleanor is'nt here so much anyway, but we can keep Sophie going for a couple of hours so you can met alone. I don't like the idea of lying to her, but there's no other way. We can do this, right?
Jag nickade långsamt.
- We can.

Sophies perspektiv.
Jag hade suttit utanför Louis rum och väntat länge. Liam och de andra hade inte bett mig följa med in och jag ville inte tränga mig på. Jag ville också träffa Louis, jag ville fråga om han hade hört vad jag sagt, jag ville fråga vad han tyckte om mig och Harry, om vad jag skulle göra för att komma Harry närmare eller..
Jag avbröts av att dörren öppnade. Harry, Liam, Niall och Zayn kom ut från Louis rum.
Jag reste mig snabbt och gick fram till Harry. Han ryckte till.
- Sophie? What are you doing here?
- Waiting. Jag försökte låta lätt på rösten fastän jag var trött och hungrig. Han nickade kort innan han började gå efter de andra. Jag sprang efter.

Ute på gatan ropade Liam in en taxi. Ingen av killarna insåg att det inte fanns en plats kvar för mig. 
När Harry skulle stänga dörren insåg han att jag var kvar utanför.
- Oh, me and Sophie will take another taxi.
Han hoppade ut och slängde igen dörren. Jag kände tårarna trycka på i ögonen. Harry kollade besvärat på mig medan han ropade in en taxi. 
- I'm sorry. Jag sa det så tyst jag kunde. Han strök mig över håret och kollade mig rätt in i ögonen.
- It's okey. It was my fault. Men hans ögon var långt borta redan. Jag visste att han snart skulle gå in i sig själv och bli sådär okontaktbar.

När vi kom fram till hotellet stod det fullt med paparazzis utanför och väntade. Harry gick ut först och sträckte sig efter min hand. När vi kom ut från bilen höll han fortfarande i min hand. Några papazzis ropade efter oss när vi gick upp för trappan. 
- Harry, is that your new girlfriend?
Jag kände hur han släppte min hand och vände sig om.
- Yes, Sophie is my girlfriend. She's amazing. Han vände sig mot mig och log med tårar i ögonen. Jag kunde inte bestämma mig för om det var glädjetårar eller sorgsna tårar. Jag bestämde mig för det första och tog ett steg emot han. Våra läppar möttes fort innan han tog min hand och gick in på hotellet.

Harrys perspektiv.
Vi hann inte mer än ta några steg inne på hotellet innan Joe kom fram till mig. Han log uppmuntrande mot mig. 
- Harry, i wanna talk to you.
Jag gav Sophie min nyckel och hon började gå mot trappan. Joe pekade mot dörren till sällskapsrummet. Vi gick in.
- I'm really impressed but how good it's going with Sophie. Everyone believes that you're really dating. I'm sure you understand that you'll get paid for this, right?
Jag nickade stelt.
- But when something comes out with "Larry" You'll get punished, right? And right now there are paparazzis outside who saw you running to Louis when he wake up. They are talking about why you was there before Eleanor even knew that Louis had woke up. Han kollade på mig med tomma ögon. So people are now talking about Larry, AGAIN! I don't know how you do this, it's crazy. Even if i get you a beard you keep destroying everything. 
So, you're not allowed to visit Louis more today or tomorrow. Understand?
Jag svarade inte utan gick bara ut från rummet. 
- Remember what i said Harry, You'll get punished.
Jag slängde igen dörren och började gå upp för trapporna. Sophie satt på mitt rum och väntade.
- I'm going out tonight. 
Hon kollade förväntansfullt på mig. 
- Can i come with you? 
Jag skakade på huvudet samtidigt som jag tog mitt kort och min jacka. Jag skyndade mig ut innan hon hann säga någonting mer. Jag gick bort till Nialls rum för att kolla om han var där. Det var han inte. Snabbt tog jag hans bilnyckel och stoppade den i fickan innan jag skyndade mig ner i garaget. Jag fick tuta flera gånger för att paparazzirna skulle akta på sig utanför innan jag kunde åka iväg. Med bestämda rörelser styrde jag bilen mot Stinford, Londonds största nattklubb.

Sophies perspektiv.
Det hade gått fyra timmar sedan Harry försvann och jag hade suttit på hans rum hela tiden. När jag hade kollat på alla filmer han hade på sitt rum bestämde jag mig för att gå och prata med de andra killarna.
Liam öppnade inte när jag knackade så jag gick vidare mot Nialls rum. Han öppnade inte dörren men jag hörde att hans tv var på därinne så jag gick in ändå. Liam och Niall kollade förskräckt upp mot mig. 
- Sophie! What are you doing? 
- Harry is gone.. He went out for a couple of hours ago and he's not back.. I'm just worried. Do you know where he is?
De kollade på varandra.
- Sophie, come and sit down.
Jag satte mig i fotöljen mittemot.
- When Harry is sad or angry he often just disapears. He'll be away for some hours but he'll come back.
Jag kollade uppgivet på dom.
- Can't we go and look for him? Please.
Niall kollade på mig med snälla ögon.
- Yea, we can go out for ride and look. It's almost midnight so there wouldn't be so many fans outside. Han började gå mot sin klädhängare för att ta sina bilnycklar.
- They're gone.. Han kollade chockat på oss.
- Did Harry took your car?! Jag kollade chockat på honom. Liam föreslog snabbt att vi skulle gå ner till garaget och kolla men när vi var påväg nerför trappan hejdade han sig.

-Sophie, go and tell Zayn. 

Jag skyndade upp för trappan och till Zayn dörr. Jag tvekade några sekunder innan jag knackade på dörren. Zayn var den av killarna jag hade lärt känna minst.. Han öppnade dörren med ett förvånat uttryck. När han såg att det var jag lös hans ansikte upp i ett leende.
- Sophie? 
- Zayn, Harry is gone.. He probably took Nialls car and Liam och Niall wanted me to tell you. They're at the garage now. Zayn kollade oroligt på mig.
- I'll go down and talk to them. Stay here.
Jag blev stående i dörren medan han skyndade sig mot trappan. I soffan i Zayns rum satt en tjej med ljust hår och mörka ögonen. Hon log försiktigt mot mig innan hon reste sig och kom fram till mig.
- I'm Perrie, Zayns girlfriend. I don't think i've met you before.
- Sophie. Jag sträckte fram handen och hälsade. Harrys girlfriend.
Hon kollade på mig med sorgsna ögon. Som om hon visste någonting jag inte visste. Hon verkade mycket äldre än mig. Vi vände oss om när vi hörde steg i trappan.
- My car is gone. Niall kollade på mig med stora ögonen. 
- What are we going to do now? Jag kollade förtvivlat på de andra. 
- I guess we have to talk to Joe.. Liam kollade besvärat på mig.
Vi hittade Joe i sällskapsrummet på hotellet. Han satt i en fotölj och spelade spel med en annan kille. Han kollade förskräck upp när vi alla dundrade nerför trappan.
- What's wrong? Liam drog snabbt historia om vad som hade hänt. Joe suckade uppgivet.
- That boy. I'm sure he'll be back later, like always. You know he likes to run away sometimes and we had a fight before.. Don't worry.
Jag kollade förtvivlat på honom.
- Harry is gone and you don't care?! And you're supposed to be his manager.. Jag avbröts av att Liam tog tag i mig och vände mig mot trappan igen. Jag följde motvilligt med honom och Niall, Zayn och Perrie följde med oss upp. 
- It's not worth it. To fight with Joe i mean. Liam kollade sorgset på mig. I'm sure Harry will be back in a hour or two. You can sleep in my room if you want?
Jag sänkte blicken och skakade på huvudet.
- Alright, call me when he gets back, right? Goodnight.
Jag sa godnatt till killarna och Perrie innan jag gick in på Harrys rum. Hans säng var fortfarande obäddad sen han hade sovit inatt så jag kröp ner mellan hans lakan och drog in doften av Harry.

Jag vaknade med ett ryck av att dörren slogs upp. En lång smal svart figur kom in genom dörren.
- H-harry? Jag viskade nervöst.
När han kom närmare lyste månen utanför fönstret upp hans ansikte. Hans ögon var röda och håret stod åt alla håll. Han kom närmare och lade sig brevid mig i sängen.
- Louis, i missed you. Where were you tonight baby?
Jag försökte krångla mig undan hans grepp han tagit om mig.
- Harry? Jag stammade. It's me.. Sophie.
Han tryckte hårt sina läppar mot mina.
- Louis i love you. You're so hot.
När hans händer rörde sig ner mot min mage skrek jag rätt ut. Han tog handen över min mun.
- Louis, stop it. We can't wake the other people in the hotel. 
Hans hand rörde sig snabbt över min mage och över min rygg. När hans hans nådde min rumpa ryckte jag till. 
- Oh you like that Louis? 
Harrys kollade på mig med rödsprängda ögon. Långsamt och vingligt satte han sig upp och lade sig över mig. Hans kropp som annars såg så lätt var tung över min mage.
Han började kyssa mig snabbt och okontrollerad.
- Harry.. Please. Wake up. Jag slog på hans kinder. It's me, Sophie. I don't know what you're talking about , I'm not Louis. HARRY!
Jag skrek. Harry pressade sina läppar emot mig för att få mig att vara tyst. Hans hand rörde sig ner mot min byxkant. Jag blundade och spände mig kropp.

Plötsligt kände jag Harrys kropp dras bort ifrån mig. Jag slog chockat upp ögonen och såg Harry ligga på golvet. Zayn stod brevid honom och kollade chockat på mig. Jag började gråta.
- Sophie? What happened? Did he hurt you?! Zayn höll om mig. Jag kunde inte svara utan klamrade mig bara fast om hans mage. Vi hörde Harry röra på sig borta på golvet. Han kollade på mig med lite klarare blick än innan. Han reste sig och gick långsamt fram mot sängen där jag satt med Zayn. 
Jag backade tills min rygg slog i väggen.

- Sophie.. Sophie i'm so sorry. Han vinglade till några gånger innan han ramlade ihop på golvet.

Sophies perspektiv.

- Harry will be sleeping at the hospital. He told me Louis woke up but then he fell into coma again. Liam kollade bekymrat på mig. Are you sure you can sleep alone in Harrys room tonight?
- Yes.. I think so. But i'm not tired yet.
- Haha, not me either. Liam kollade roat på mig. wanna watch a movie or something?
Jag nickade och följde efter honom in på rummet.
- So, what do you wanna se?
Efter mycket diskuterande om vad vi skulle se kom vi tillslut fram till en romantiskt komedi som jag sett flera gånger innan.
Det var mysigt att sitta i soffan med Liam, vi åt popcorn och skrattade gott åt skämten i filmen. Liam satt nära mig och jag kunde känna att hans hår doftade starkt av schampoo.

Dagen efter vaknade jag upp i Liams säng. Jag måste ha somnat i soffan och han måste ha burit mig till sängen. Jag kollade mig omkring i rummet. Liam låg och sov på soffan med en filt omkring sig. Han hade gett sin säng till mig för att sova på soffan. 
Jag gick fram till soffan och satte mig vid fotändan. Liam kollade nyvaket på mig.
- Hey! Hans ansikte brast upp i ett leende. You feel asleep here last night, so i'd let you sleep in my bed.
- you're so sweet! Jag kramade honom. Thank you. Vi flög ifrån varandra när dörren flög upp och Harry kom in. Han tvärstannade i dörröppningen och kollade på oss.

- Hey Harry.. How's Louis? Jag försökte att inte darra på rösten.

- Fine. Liam i need to talk to you.
Harry vinkade åt Liam att följa efter honom och lämnade mig ensam kvar i rummet.
Jag suckade argt. Harry borde veta vid dethär laget att han var den enda för mig.

Harrys perspektiv.

Jag suckade när jag kom utanför dörren. Jag tog med Liam in på mitt rum för att få prata ostört.
- Harry, she's so beautiful. And i thought that if you don't like her, maybe i was allowed to talk to her and ..
Jag avbröt honom.
- Liam. She's my beard. Or she don't know it yet, but she'll be my beard after all. Joe told me a few weeks ago that i had to find a beard, or he'll do it. And after everything that happened with Louis, i didn't thought about finding a beard. So Joe told me i had to make Sophie fall for me so we could use her as a beard..
Liam kollade på mig med tårar i ögonen.
- You're going to tell her, right? 
- I don't know Liam.
Han vände sig om och började gå ner för trapporna.
- Liam, please. Don't tell her. You know what Joe can do if anyone finds out about me and Louis..
Men han vände sig inte om. Han bara fortsatte gå ner för trapporna.
- oh fuck it! Jag slog näven i väggen hårt flera gånger.
Min mobil började ringa. Jag övervägde om jag skulle svara eller inte, men tillslut plockade jag upp mobilen. 
- Harry it's over. 
- Who is this? Jag kände ett obehag i magen.
- It's me, Dr.Green. Louis doctor. It's over..
Jag avbröt honom med ett skrik.
- Over?! What do you mean?
- He woke up. Han skrattade. Harry, Louis woke up, he's sitting here right next to me.
- I'm coming. 
Jag kastade ner mobilen i fickan och började springa nerför trappan. När jag kom ut på gatan kastade jag mig in i en taxi för att slippa alla fotografer.
- To the hospital.
Jag fick nypa mig i armen för att se om jag inte drömde denhär gången också. Men det gjorde jag inte.

Framme på sjukhuset var det fullt liv som vanligt. Jag brydde mig inte om att hälsa på någon utan jag bara sprang ner för korridoren till Louis rum. Det var bara Louis och doktorn där inne. Louis låg och blundade och doktorn kom fram till mig.
- He's just a little bit tired.
Jag gick långsamt fram till Louis och tog hans hand. 
- Harry? Han viskade utan att öppna ögonen.
- Louis. Jag kände hur tårarna började rinna nerför mina kinder. 
Han slog långsamt upp ögonen och kollade på mig med trötta ögon.
- You're so beautiful Harry.
Jag kramade honom länge och försiktigt.
- I can't believe it. Min röst stakade sig i halsen. Louis strök mig långsamt över håret.
- It 's okey Harry.
- Don't ever leave me like that again Louis. 
- I never really left you Harry. I was there all the time, i heard all the words you said, i heard everything.
- Louis.. i don't know what to say.
- It's okey. Louis kramade mig hårdare. I'm here now.
Doktorn harklade sig i bakgrunden.
- Louis, you'll have to stay here for a week. You're too weak to go back to your tour life right now, but in a few weeks you'll be able to keep your tour going. I'm just going to get your medicine. Harry, you'll stay here with Louis right?
Jag nickade. När doktorn hade gått ut från Louis rum kröp jag ner brevid han i sängen. 
- Louis.. There's so much i need to tell you. Joe found a beard and we..
Jag avbröts av att dörren flög upp och Niall, Liam och Zayn flög in i rummet.

De kollade chockat på oss där vi låg i sängen och vi kollade tillbaka. Plötsligt började Louis skratta hysteriskt. Jag kände hur mina mungipor drogs uppåt och jag såg att Niall hade svårt att hålla sig för skratt.
- What? Liam kollade frågande på oss där vi låg och försökte hålla oss för skratt. 
- Liam, you only have one shoe.. Liam kollade chockat ner på sina fötter. Zayn började skratta och det hela slutade med att vi alla låg i Louis säng och grät av skratt även fast det inte ens var speciellt roligt.

- Oh how we missed you Louis! Liam kollade på Louis med tårar i ögonen.
- I was here all the time boys. Louis fnissade till. I heard everything. I remeber when you fell right infront of the doctor Niall, i was laughing inside even if i didn't see it with my own eyes. Niall blev lite röd om kinderna medan vi andra skrattade.
- Why did you never tell us that?! Liam puttade till Niall vänskapligt.
- I don't know.. Niall kollade generat ner i marken.
- So, how's everything going? Is there something you didn't told me on your "little talks"? Louis kollade spänt på killarna.
- Did anyone tell you about Sophie? Zayn kollade sig omkring. She's staying at our hotel now because..
Louis avbröt honom.
- I already know everything. She's been here everyday.

Sophies perspektiv.

Nästa dag vaknade jag liggandes i Harrys famn.
Jag hade somnat direkt igår och inte märkt att han hade vänt sig tillbaka mot mig. Eller så kanske han hade gjort det i sömnen.
Jag låg några minuter och bara kollade på hans ansikte. Hans fina stora ögon och hans fina mörka lockar. Jag strök över hans hår och flyttade mig lite närmare honom.

Jag hade redan börjat planera våran framtid. Lite tidigt nu kanske men jag visste att det skulle bli vi två länge. Jag visste att det skulle bli svårt, alla tjejer som dejtar killarna får alltid väldigt mycket hat. Men bara jag hade Harry vid min sida så..
Jag ryckte till när han började röra på sig.
- Louis.. Han kramade mig hårdare. Jag puttade till honom lite lätt.
-Harry?
Han kollade förvånat på mig när han slog upp ögonen. 
- Goodmorning. Han kravlade ur sängen och gick in i badrummet. Jag hörde hur duschen slogs på. Jag gick upp ur sängen och började klä på mig kläderna från igår. Jag hade bara haft på mig mjukisbyxor och ett linne när allt hände på hotellet, så det var det enda jag hade med mig. Jag hann sminka mig och sätta upp håret innan Harry kom ut med handuken runt höfterna. Hans kropp såg blek och sårbar ut jämfört med den svarta handduken. Snabbt rotade han fram en tröja och ett par byxor i byrån och började klä på sig.
Jag vände mig snabbt bort och rodnade. Harry skrattade.
Vi gick tillsamans till frukosten där Liam, Zayn och Niall satt. Joe stod i ett hörn och tog ögonkontakt med Harry. Harry nickade och Joe gjorde tummen upp. Jag kollade frågande på Harry.
- Don't worry. Han kollade sorgset på mig.
- We're going to the gym today. You'll follow, right? Zayn kollade frågande på Harry som kollade på mig.
- Wanna go to the gym? Jag nickade. Harry log lättat.
När vi hade ätit våran frukost tog Joe med oss till baksidan av hotellet där Niall hade sin bil. Harry kollade frågande på oss.
- So, if wer're six people and the car only takes five.. 
- Harry. Louis not here. Niall kollade besvärat på honom. Harry ryckte till och kollade bort med tårar i ögonen. 
Det tog bara några minuter att ta sig till gymmet. Utanför satt några paparazzis och väntade på oss.

Harrys perspektiv.
Utanför gymmet satt några paprazzis och väntade. Jag tänkte på vad Joe hade sagt och mötte Nialls blick i backspegeln. Han nickade och han och de andra gick ur bilen före oss och in på gymmet. När jag kom ur bilen reste sig paparazzirna sig fort. Jag tog Sophies hand och gick förbi dom upp på trappan.
- Harry, is that your girlfriend?! When did you meet?!
Jag tog ett litet hårdare tag om Sophies hand.
För Louis. tänkte jag innan jag vände henne mot mig.
- Kiss me. Jag tryckte mina läppar mot hennes. Hon besvarade förvånat kyssen och jag hörde massa klick från kamerorna nedanför. Jag slöt ögonen och låtsades att det var Louis.
Efter ett tag drog jag mig undan och tog med henne in på gymmet. Innanför dörren släppte jag hennes hand för att gå till omklädningsrummet. Hon väntade på mig utanför och flög upp när jag kom ut. Hon lade sig hand i min men jag drog bort den direkt.
Mitt hjärta sjönk när jag kollade på hennes besvikna min så jag tog hennes hand trots att jag inte ville.
Jag spenderade dagen med att försöka lära henne hur man tränade på ett gym. Hon hade aldrig varit på ett gym innan. När vi stod vid cykeln och vi skrattade åt hur hennes fötter trasslade in sig i tramporna, kom Joe in. När han såg oss stå så nära log han uppfodrande mot mig och pekade mot fönstret där några paparazzis stod och klickade bilder för allt de var värda.
Mitt skratt fastnade i halsen. Jag gick in i omklädningsrummet igen. Liam kom springande efter mig.
- What's wrong Harry? 
- I wanna see Louis. Can you take sophie to the hotel and be with her for some hours?
Han kollade tveksamt på mig.
- Do you love her?
- No. can you do it?
Han nickade och försvann ut i gymmet igen för att leta reda på Sophie. 
Jag skyndade mig med att byta om och sedan tog jag en taxi till sjukhuset.
I Louis rum var allt som vanligt. Som alla andra gånger jag har varit där.
Jag torkade av mina svettiga händer innan jag kröp ner brevid Louis i hans säng. Jag sa inget på en lång stund utan bara låg där. När jag kände hur min andning började jag nynna på en låt jag skrivit till Louis för några veckor sedan

 I promised one day that I'd bring you back a star
I caught one and it burned a hole in my hand oh
Seems like these days I watch you from afar
Just trying to make you understand
I'll keep my eyes wide open 
Don't let me go
'Cause I'm tired of feeling alone

Louis perspektiv.

När jag hörde Harry börja sjunga på våran låt kände jag hur någonting ryckte till inom mig. Jag slog förvånat upp ögonen och blinkade in i de starka lamporna som lyste över mig.
Harry kollade förvånat på mig. I flera sekunder låg vi bara och kollade förvånade på varandra. Harrys mun var lite halvöppen och hans ögon stora.
Jag försökte ta min hand emot hans ansikte men den ville inte fungera.
Jag öppnade försiktigt munnen och hörde att min röst var hes.
- Harry?
Harry låg fortfarande och kollade på mig. Plötslig sprack hans ansikte upp i ett leende. Han lutade sig fram och flätade in sina händer i mitt hår.
- Louis. Han log strålande mot mig. Jag hade ingen ork att göra någonting, men jag såg honom och jag kände hans händer fläta in sig i mitt hår som om han inte ville släppa taget om mig.
- Harry.. I can hear you .. all the time. when you speak to me and..
Han lade sitt finger över mina läppar.
- Schh, it's okey. I knew you could. Han log sorgset mot mig och flyttade sig närmare mig. Han lade sitt huvud på mitt bröst och höll om mig. Efter ett tag kände jag hur hans andning blev tyngre. Han hade somnat. Efter alla sömnlösa nätter han haft ville jag inte störa honom.
Jag kände hur min kropp började falla igen..
- Harry... Harry.. I'm falling. Harry.. keep me alive. Harry. I don't want to leave you..
Det blev svart. Igen. Jag kunde inte öppna min mun.
Efter några minuter hörde jag att Harry började röra på sig brevid mig. Han satte sig förvånat upp.
- Louis? LOUIS?
Han kramade min hand snabbt innan han sprang ut från rummet igen. Han var tillbaka några minuter senare med vad jag hörde lät som min doktor.
- He woke up and then i fell asleep and then he was gone! Can you please do something, PLEASE. 
- I'm sorry Harry. I guess it was just a dream. He'll wake up later Harry, but not right now. 
Jag hörde hur doktorn gick ut från rummet.
Harry kom till sängen igen och jag kände hur han skakade när han tog min hand.
- Louis.. don't leave. Please. I need you so much, Louis. Han skrek fram mitt namn flera gånger samtidigt som han grät hysteriskt. 
Mitt hjärta gick i tusen bitar.
- Louis.. It was real right?
Jag hörde hur han gick fram och tillbaka.
Harry, it was real. I'm here. 
men han hörde mig inte.

Harrys perspektiv.

Jag stod på balkongen och kollade när Sophie skuttade iväg från hotellet. Hon hade stannat i några timmar och vi hade umgåts med de andra killarna och spelat spel. Liam och hon hade kommit bra överrens och han hade fått henne att skratta. Men hennes blick var alltid mest vänd mot mig och det gjorde ont att se hennes lysande blick. Jag visste att i slutändan skulle hon bli sårad och jag visste att Liam också skulle bli sårad.
Varför fixade jag inte en beard under de få veckorna jag hade? Det hade kunnat vara vem som helst, men inte Sophie. Hon påminde mig fortfarande väldigt mycket och Felice, även om hon inte var lika lik på nära håll. 
Jag suckade och drog undan blicken från Sophie. Vi skulle träffas imorgon igen och jag skulle få fortsätta ljuga om att jag gillade henne. Jag visste inte vad som skulle hända annars. Joe skulle bli rasande om jag vägrade och vi hade vårat avtal om att skaffa en beard. Killen jag älskade mest i hela världen låg i koma och ingen visste om han skulle vakna upp. 
Eftersom klockan bara var fyra på eftermiddagen bestämde jag mig för att gå till sjukhuset. Jag hade inte varit där på tre dagar. Jag behöver inte vara på sjukhuset för att känna Louis, jag känner han i mig hela tiden. Vart jag än går känns det som han är med mig, det känns som han ligger brevid mig på natten och det känns som han sitter och kollar på utsikten med mig varje dag.
På sjukhuset var allt som vanligt. Alla jag gick förbi hälsade på mig och log. Jag försökte vara trevlig och hälsa tillbaka när jag gick genom korridoren med alla dörrar.
Jag möttes av samma syn som alltid. Louis liggande i sängen och alla maskiner som pep. 
Jag kollade över alla kort och blommor folk hade lämnat. Mina blommor stod närmast Louis säng. Jag hade plockat dom på stranden jag och Louis var på i Tyskland.
Jag suckade och satte mig brevid honom och började berätta om allting som hade hänt. Om Sophie, om alla saker Niall hade kommit på, hur det gick för Zayn och Perrie och att Liam inte kunde sluta prata om Sophie. När mina ord tog slut satt jag bara med min hand i hans i några minuter innan jag reste mig och gick ut från rummet.
Mitt hopp började ta slut. Skulle han någonsin vakna?

Sophies perspektiv.
Jag skuttade hem i ren glädje. Jag hade träffat killen i mitt liv. Harry Styles. Jag rös när jag hörde hans namn. 
Han hade kysst mig. Han hade suttit där och kollat på mig med sina sorgsna ögon och sedan kysst mig. Det var ingen lång stund men han kysste mig. Sedan hade vi spenderat tid med de andra killarna och spelat spel och lekt. 
När jag kom hem till hotellet loggade jag direkt in på twitter för att kolla om Harry hade skrivit någonting. Det hade han inte.
Jag suckade besviket. Men det fick mig bara att se fram mer emot morgondagen och vad som skulle hända.

På kvällen gick jag iväg för att köpa mig någonting gott att äta. Eftersom jag hade fått kontakt med Harry behövde jag inte sitta hela kvällarna och leta efter vart de befann sig.
Jag hann bara komma tillbaka och packa upp på hotellrummet innan jag hörde något kastas mot fönstret. Jag kollade ut. Ingen där.
Jag vände mig om för att fortsätta när jag hörde någonting mot fönstret. Igen och igen. Jag tog skydd bakom sängen och tog snabbt upp datorn för att se om någon hade twittrat någonting. Det hade dom.
Larryshipper97 "We need to stop Stalker Sophie before she takes Harry away from Louis." 
I konversationen nedan såg jag hur de bestämde tid och plats. Jag svor och gick fram till fönstret för att kolla ut. ca 50 personer stod nedanför mitt fönster med stenar i händerna. Jag duckade snabbt när den första stenen träffade rutan.
Snabbt slog jag Liams nummer som var det enda jag hade på mobilen.
- LIAM? I need help.. Jag drog snabbt historian för honom om fansen utanför och vad de hade planerat på twitter.
- Don't worry, Sophie, we're coming. You can stay at our hotel. 
Jag suckade lättat. Plötsligt hörde jag hur det började rycka i dörrhantaget. Jag kikade ut genom nyckelhålet och såg några svartklädda personer stå utanför. Hur hade de tagit sig in på hotellet?

När liam och Niall och kom hämtade mig var det kaos utanför. Det hade dykt upp fler folk och massa paparazziz utanför. När vi skulle gå ut genom dörren tog Liam av sig sin luvtröja som jag fick ha över mitt huvud.
Utanför började alla skrika när vi kom ut. Liam höll om mig och vi började gå mot bilen. några paparazziz försökte stänga av vägen för oss och ställde hundratals frågor på vägen.
- What's up with you and Harry? Where are you going Sophie? SOPHIE?!
Jag flämtade när jag kom in i bilen. Niall och Liam log förstående mot mig.
- Welcome to our life. 
Liam startade bilen och började köra iväg. Vilket gick väldigt långsamt eftersom det stod folk över hela gatan som försökte blockera våran väg.

När vi äntligen kom till hotellet tog de mig till Joe.
Han tog mig och sidan och viskade.
- Harry really likes you. Go find him. i think he's on the rooftop. 
Mitt hjärta slog fort.
- Are you okey? Niall kollade oroligt på mig.
- Umh yes, i'm just going to talk to Harry. I catch up with you later.
Jag skyndade mig mot hissen och tryckte snabbt på tioende våningen som var den högsta våningen. 
Det gick långsamt upp vilket gav mig tid att fundera på vad Joe sa. Harry gillar mig? Jag kunde knappt tro att det var sant.
när jag kom upp till tioende våningen fortsatte jag upp för den sista trappan som ledde upp på taket.
Jag fick gå runt och leta en stund innan jag hittade Harry. 
När jag satte mig brevid honom ryckte han till.
- Sophie? han kollade på mig med röda ögon.
- Harry! Are you sad?
Han torkade snabbt ögonen.
- No i'm just allergic.
Jag bestämde mig för att tro honom.
- What are you doing here?
- Umh some fans started throwing stones on my window.. They wrote on twitter that you and i you know.. were dating and that they wanted me to stop because they only belived in Larry Stylinson.
Han ryckte till när jag nämnde det sista. Jag kollade frågande på honom.
- Oh, that's sad.. Han kollade ner i sitt knä. They're just jealous i guess.
Jag nickade samtidigt som jag flyttade mig lite närmare honom.
Jag tog snabbt hans hand innan jag ångrade mig. Han ryckte till igen.
- What's wrong Harry? Jag kollade oroligt på honom.
- Nothing. I'm just tired. Maybe we should go down to see if you can get a room.
Jag nickade och reste mig. Harry tog trapporna ner istället för hissen.
När vi kom ner gick han i förväg för att prata med Joe medans jag satte mig i en fotölj. efter några minuter kom Harry ut med ett bekymrat uttryck i ansiktet.
- Umh there's no rooms left. So you'll sleep with me.
Han kollade ner i golvet.
- Okey.. svarade jag nervöst. Han började gå uppför trappan och jag fick springa för att kunna hålla jämna steg.
När vi kom in hans rum ställde jag ner min väska brevid sängen. 
- Do you want a shirt to sleep in? Jag nickade.
Han pekade mot byrån och jag gick dit och började kolla i lådorna. tillslut hittade jag en t-shirt som nog skulle passa mig någorlunda. Jag vände mig om mot Harry och höll upp den.
Han kollade förfärat på mig.
- NOT THAT! skrek han. Put i back. You can't take it. It's Louis shirt.
Jag skyndade att lägga tillbaka den medan jag tog fram en annan. Jag vände mig om för att visa den och han nickade utan att kolla mig i ögonen.

Harrys perspektiv.
Jag skämdes för att jag had skrikit på henne. Men ingen annan är Louis fick bära hans sovtröja. Den skulle ligga och vänta i byrån ända tills han kom tillbaka.
- I'm kind of tired.. Sophie kom ut från badrummet och gäspade. Jag kollade på klockan. Tio i ett. Inte ens i närheten av när jag brukade lägga mig men jag kröp ner i sängen och pekade andra halvan av sängen där hon skulle sova.
Hon skyndade sig att krypa ner och vände sig emot mig. Jag vände mig mot väggen.
Plötsligt kom jag ihåg vad Joe hade sagt på dagen. Vi hade haft ett långt samtal om Sophie om hur jag skulle göra. Han hade inte sagt bokstavligen vad som skulle hända om jag inte fick över henne på min sida, men det var inte någonting bra förstod jag.
Jag suckade och vände mig mot henne igen och tog henne i min famn.

 

 

Sophies perspektiv.

Efter en vecka på sjukhuset fick jag äntligen åka hem till hotellet.
De sista dagarna på sjukhuset hade gått fort. Jag hade lärt känna en tjej på samma våning som mig och vi hade spelat spel och pratat hela dagarna. Varje dag hade jag även varit inne och pratat med Louis. Det var ingen förändring med honom men det kändes ändå som han kunde höra vad jag sa, så jag hade pratat på om allt möjligt. 
Men jag stötte aldrig på Harry. Ibland när jag kom in i rummet kunde jag ana Harrys doft där inne, men han var aldrig där. 
Sjukhuset hade väntat på att de som slagit mig skulle bli tagna, efter det skulle jag kunna återgå till mitt liv hade de sagt.
Och nu hade tjejen som lett det hela kommit in till polisen och erkänt. Lisa Starck hette hon, ingen visste vem hon var men i rätten sa hon att hon hade blivit avundsjuk för att jag hade fått träffa killarna mer än henne.
Jag hade inte klandrat henne. Hon var inte den enda som var avundsjuk.

Jag avbröts i mina tankar av att datorn plingade till. Jag hade bara hunnit hem till hotellet och öppnat datorn innan ett helvete bröt ut. Min twitter hade blivit överfull av alla tweets och medelanden som folk hade skickat. Rykten hade spridits över hela twitter att jag hade blivit nedslagen och folk disskuterade hurvida jag förtjänade det eller om det var fel av killarna. Det skulle ta flera timmar att bläddra igenom alla tweets.

Efter två timmar hade jag nästan kommit halvvägs i att radera elaka tweets och anmäla bilder som kommit ut. 
Plötsligt fick jag syn på en välbekant bild och namn. Jag flämtade till och öppnade tweeten.
"Harry_Styles: Hey Sophie! Can you follow me back so i can send you a message?"
Mina fingrar skakade när jag gick in på hans profil och började följa honom.
Snabbt fick jag ett direktmedelande:
Harry_Styles: We want to talk to you. When do you have time?
Jag skrek rätt ut i förvåning och skrev snabbt ett svar tillbaka
Me: Anytime.. tomorrow?
Harry_styles: Okey. Come to the hotel around twelve and our mangament will lead you in to us.
Me: Okey.. thank you
Jag dansade runt en liten segerdans i rummet. Efter allt mitt slit med att få kontakt med Harry hade jag äntligen lyckats.
Snabbt tog jag mig ner till staden och centrum för att köpa nya kläder och färga håret. Det var svårt att hitta några fina kläder som dög för min första träff med Harry, men efter ett tag hittade jag en vit klänning och ett fint halsband. Hos frisören färgade jag håret några nyanser ljusare precis som jag hade haft den dagen Harry hade tagit upp mig på scenen.

Nästa dag flög jag ur sängen. Det var längensen jag hade vaknat så fort utan att ligga kvar i sängen och dra mig i några timmar.
Klockan segade sig fram hela dagen. Jag hann med att ta en springtur på morgonen, duscha och sminka mig och äta en snabb lunch innan jag begav mig mot killarnas hotell. Det pirrade i magen när jag tänkte på att jag äntligen skulle få träffa Harry.
När jag kom fram till hotellet var det nästan tomt. Bara några tappra fans satt utanför och väntade på killarna.
Jag ställde mig vid dörren och spejade efter en kille med svart hår som jag hade sett var deras mangament. När klockan var tio över tolv öppnades dörren och han kom ut. Han kollade sig omkring innan han fick syn på mig.
- Are you Sophie?
- Yes. Jag log försiktigt.
- Come with me.
Fansen började skrika utanför när dörren öppnades och jag fick följa med in. Deras mangament som hette Joe ledde mig till en dörr på andra våningen.
Han lämnade mig utanför dörren. Jag stod ett tag och undrade om jag skulle öppna eller om jag skulle stå utanför och vänta. Jag bestämde mig för att öppna dörren.
Fyra blickr vändes mot mig när jag kom in. Killarna kollade förvånat på mig.
- You changed your hair again?! Niall skrattade medan han vinkade till mig att sätta mig. Jag kände mig fånig och uppklädd när jag såg hur vanliga kläder killarna hade.
- How are you doing? Zayn vände sig mot mig.
- I'm fine, thanks.. And you?
- We're good. Alla skrattade utom Harry. Min blick mötte snabbt hans blick innan han tittade bort.
- So umh, we want to give you something. Liam sträckte fram min ring som hade varit borta i ända sedan första konserten.
- Thank you.. Jag upptäckte att jag darrade på rösten.
- Did the fans hurt you much? I heard you were at the hospital. Liam kollade oroligt på mig.
- Kind of. But i'm okey now, just some bruises.
Killarna kollade lättat på mig.
- They'd hit you because you were stalking us, right? Jag ryckte till när jag hörde Harrys röst. 
- Yes.. I just wanted to talk to you Harry. Because i have been thinking about you so much and i waited and you never came outside and ..
Niall avbröt mig.
- I think the rest of us maybe should leave you alone.
Zayn och Liam reste sig och följde efter honom ut.
Harry och jag blev ensamma kvar i rummet.

Harrys perspektiv.
Med Joe's röst ringande i öronen flyttade jag mig från fotöljen och satte mig brevid Sophie. Det hade gått 7 veckor sedan jag lovade Joe att fixa en beard, annars skulle han fixa en. Och nu hade han bestämt att vi skulle försöka med Sophie. "flörta med henne. försök få henne att tro att du är serriös" hade han sagt innan jag gick in. Jag kollade på Sophie med sorgsen blick.

- I think i love you Harry. I really do. Or maybe i just like you very very much. Because i've been thinking about you every minute since the consert in Norway. I've spent all my money on finding you and i've spent every hour of the last weeks just waiting outside the hotel. I don't know why you never came..
Hon snyftade till. Jag lade armen om henne och torkade tårarna som rann ner för hennes kinder.
- It's okey. Jag försökte låta lugnt på rösten. Hon fingrade nervöst på ringen Liam hade gett henne.

- Do you think i'm scary? I mean for stalking you.. I just wanted to talk to you. Why did you bring me on stage?

Jag log lite mot henne.

- Because you were so beautiful. Det tog emot att säga det. För Louis. Tänkte jag innan jag fortsatte  You really are. your eyes are gorgeous and your smile is kind of killing me inside.

Innan jag hann ångra mig lutade jag mig fram och kysste henne. Jag blundade och föreställde mig att det var Louis.

Harrys perspektiv.

Louis vaknade inte. Varje dag jag kom till sjukhuset möttes jag av samma syn. Louis liggande i sängen lika blek och hjälplös. Maskinerna runtomkring honom var det enda bevis på att han var vaken. Bevis på att han hjärta slog och att han andades normalt. 
Det började bli jobbigt att besöka honom. Jag visste inte ens om han hörde mig och jag hade börjat tappa orden. Det var svårt att prata med någon som inte svarade eller ens kollade på mig. Ibland kunde jag nästan känna att han förstod vad jag sa, men doktorn sa att det bara var inbillning. 
De andra killarna hade nästan gett upp. Eller iallafall tappat hoppet. Deras liv fortsatte med att träffa fans, gå på möten och hänga med våra kompisar. Nu när Louis låg i koma var alla konserter inställda. Vi kunde inte göra det utan honom. Hans existens betydde mycket på konserterna för oss. Så vi hade bestämt oss för att skjuta upp allting.
Så jag gick på långa promenader. För att slippa gå till sjukhuset och bli besviken. För att slippa alla fans som stod och skrek utanför hotellet. Joe tyckte jag var galen som gjorde den risken, eftersom våra fans är väldigt bra på att hitta oss vart vi än befinner oss. Men jag höll på att bli galen av att bara sitta på hotellet. 
Jag brukade ta en taxi upp på berget. Där kunde man gå några kilometer innan man kom till toppen av berget. Där kunde man se hela staden. 
Jag hade som vanligt gått upp på berget och satt och kollade när jag för försöka gången kände att det var någon med mig där. Jag spejade in i skogen. Någon med en svart munkjacka och jeans kom gående. Jag ställde mig snabbt upp.
- Hey buddy! Joe said you would be here.
Liam fällde ner sin luva och skrattade. Did i just scared Harry Styles?
jag skrattade och kasta några löv på honom.
- Bastard! What're doing up here? 
Liam kom fram och satte sig brevid mig.
- I found her. viskade han.
- Found who? 
Jag lutade mig fram för att höra bättre.
- Sophie. Han rodnade när han uttalade hennes namn. I read about her in the newspaper. Som people beat here because she was following us. They're probably fans. I called to newspaper to find out her real name, and then i was searcing on twitter and i found her. I started following her but she hasn't written anything yet. Do you think she's hurt?
Jag suckade. Typiskt att hon till råga på allt skulle råka illa ut nu med, så mycket skit hon har fått ta från alla.
- Well i don't know. Jag kollade honom i ögonen. Niall told me she wants to talk to me, so maybe we should just invite her or something so she can tell me what she want, and then she can stop stalking us, right?
- I think it's a good idea. And then maybe she can give me her number or something.. 
Jag skrattade och puttade lite på honom. Det var härligt att skratta. Jag kom inte ens ihåg när jag hade skrattat senast..
Liam boxade till mig lite på armen.
- So, wanna go to the gym? I think you might have lost some muscles in the last weeks.. 
Jag nickade för att göra honom glad. 
På gymmet var redan Niall och Zayn i full färd med att träna.
- Heey Harry! Niall slog en svettig hand i min.
Jag hälsa på honom och Zayn innan jag satte igång att gymma direkt. 
Vi spenderade hela kvällen på gymmet med att träna på olika saker. Vi avslutade med lite fotboll på skoj där jag och Niall vann. Det var den första roliga kvällen jag haft på länge. Jag kunde nästan glömma allting som hade hänt.
När matchen var slut tog jag och Liam sällskap upp på rummet.
- So, you'll try to text Sophie, righ? Liam kollade nervöst på mig.
- I'll do my best Liam. 
Vi skiljdes åt i korridoren och jag gick in på mitt hotellrum. Mitt rum kändes väldigt tomt efter allt som brukade vara. All lukt av Louis var borta och min säng var nybäddad utan ett enda veck på.
Jag suckade och startade datorn och loggade in på twitter. Liam hade skrivit hennes namn på en lapp så jag sökte på henne. Det fanns många trådar om henne och tillslut hittade rätt på hennes twitter. Jag kollade på hennes profilbild. Hon hade svart hår nu och inte blont hår som hon hade haft första gången. Jag log. Det var därför de inte har känt igen henne på några av konserterna.
Jag scrollade snabbt igenom hennes sida. Det mesta bestod av svar på komentarer där folk skrev elaka saker. Men under alla dessa svar fanns hundratals med bilder på henne och oss. Eller på henne och Niall, henne och Liam, Henne och Zayn och några få på henne och Louis. 
Jag skrev snabbt en tweet till henne där jag bad henne börja följa mig så vi kunde skicka direktmedelanden till varandra för att prata. Jag antog att det skulle bildas massa drama runt det jag skrev men jag orkade inte bry mig. Jag tog av mig mina svettiga kläder och kröp ner under täcket och startade mig favoritfilm. Jag kände hur ögonlocken blev tyngre och tyngre för varje minut som gick.

- Harry, it's over. 
Jag tryckte telefonen hårt mot örat för att höra rösten som talade. 
- what?
- Harry, Louis passed away. He's gone.
Jag kastade iväg telefonen och slängde mig upp ur sängen. Golvet gungade och det kändes som väggarna kröp ihop och stängde in mig i ett litet rum. Snabbt öppnade jag dörren och sprang ut från hotellet.
- TAXI?? Jag viftade med båda händerna för att stanna en taxi. När jag kom in i taxin vände sig chaufören om för att fråga vart jag ville åka.
- Louis? Jag skrek.
Louis skrattade.
- I'm not dead Harry! i'm here and nog we're going for a ride. Han startade bilen och gjorde en rivstart. Jag flämtade till. Louis körde rätt upp på berget och igenom skogen.
- Isn't this funny Harry?! Louis skrattade medans han gasade på ännu mer.
- Louis? What's going on? Jag skrek fram mina ord samtidigt som jag höll mig fast för allt jag var värd.

- I'm not Louis? En man med svart hår vände sig om och kollade på mig. 
- You fell asleep. we're almost there. 
Mitt hjärta slog i hundra tjugo när jag gick ur bilen vid sjukhuset och började gå uppför de långa trapporna samtidigt som rösten i telefonen ekade i mitt huvud.
Men trapporna tog aldrig slut. Jag sprang och sprang tills jag ramlade ihop i trappan.

Jag vaknade upp med ett skrik. Hela sängen var blöt av svett och när jag kollade till vänster satt Niall brevid mig och kollade oroligt på mig.
- Harry, what's going on? 
- Louis... Louis. LOUIS IS DEAD! 
Niall satte sig brevid mig och höll om mig. 
- It's okey Harry. It's just a nightmare. 
Niall stannade hos mig hela natten. När jag hade lugnat ner mig lite ringde jag till sjukhuset för att vara säker på att allting var okej. Det var det.
Niall försvann efter ett tag och kom tillbaka med varsin läsk och popcorn. Sedan kollade vi på några avsnitt av Family Guy innan vi lade oss för att sova. Niall somnade direkt och jag låg och kollade på honom ett tag.
Även fast han var barnslig och retade skiten ur mig ibland så betydde han jättemycket för mig.
När jag blundade kändes det nästan som det var Louis som låg där brevid mig. Men det var det inte. Jag suckade innan jag vände mig om.

Sophies perspektiv.

Jag vaknade upp av att jag hörde röster.
Samma doktor som hade tagit hand om mig igår kom in i mitt rum.
- Good morning. Are you hungry?
-Yes. svarade jag samtidigt som min mage kurrade. Han skrattade och vinkade åt mig att följa efter honom. Vi gick genom den långa korridoren till en dörr som jag förstod ledde in till matsalen. Till min förvåning följde doktorn med mig in i matsalen.
- I just thought that we could talk about what's happened last night.
Jag nickade sammanbitet.
I matsalen fanns det inte så mycket att kalla frukost. Några torra mackor och lite flingor och mjölk. Men jag var så hungrig så jag tog åt mig av allting.
Vi valde ett bort långt in vid ett fönster. Han slog sig ner mittemot mig. Mina ögon fastnade på en bricka som satt på hans skjorta. "Dr. Green" Jag log lite när jag läste. 
- So. Sophie, can you tell me what happened.Who broke your nose och who hit you in your stomach?
Jag tvekade lite innan jag började berätta. 
- I don't know. I was out for a walk and some people came at me. They wanted me to stop stalking the boys and leave the boys alone. Then they started to hit me.
- Who called the ambulance? Dr. Green ställde frågan samtidigt som han fortsatte skriva i sin anteckningsbok.
- There's was a man.. John i think. He was out with his dog and found me.

- Do you have any idea of who the people was?

Jag tänkte efter.

- I guess they're fans.

Dr. Green nickade att han hade förstått. Jag högg in på min klena frukost men han kladdade ner någonting mer i sitt anteckningsblock.
- I'm done now, i'll catch up with you later, okey? Han kollade på mig där jag satt med munnen full avflingor. Jag nickade och vinkade lite som svar.
När han hade gått kollade jag nyfiket ut i matsalen. Det satt alla möjliga människor överallt, gamla , sjuka eller med brutna ben. Men min blick sökte efter en kille med svart hår och mörka lockar.
Jag hajjade till när jag såg en svart kalufs svepa förbi utanför dörren. Jag kastade mig upp och gick så fort jag kunde mot dörren. När jag kom ut i korridoren fanns det ingen där. 
Jag suckade innan jag gick in igen. Några blickar drog till mig när jag gick tillbaka till min plats. Jag tog min tallrik och lämnade den till disken innan jag började gå mot mitt rum igen. När jag kom ner till min korridor igen svepte det en doft över mig. En doft jag känt en gång förut. En doft av Harry.
Jag kollade mig omkring. Vad hade Harry gjort här nere?

Louis perspektiv
Jag hörde dörren öppnas. Jag hoppades att det var Harry men på lukten kunde jag känna att det var en tjej. Eleanor?
Harry hade åkt hem tidigare på dagen.Doktorn hade sagt att jag behövde vila och att Harry också behövde vila. 
- H-hello Louis. En ljus tjejröst stammade fram orden. Jag undrade om det var ett fan som hade smitit in.
Hon fortsatte.
- The doctor told me you were able to hear what i i'm saying. So umh. Hon tystnade. I'm the girl who fainted on stage.And yes i'm "stalker sophie". I just need to talk to Harry. i've been thinking of him everyday since i was on stage. Hon svalde. I just need to talk to him, one more time. But he doesn't show up outside the hotels. Yesterday some Fans hurted me. They hit me in the face. Louis, please help me. I need to talk to Harry. 
Hon tog försiktigt min hand och förde den till ett sår. Jag kände några tårar rinna ner för hennes kind.
Hon snyftade några gånger innan jag hörde dörren gå igen.
Hon lämnade mig med några frågor i mitt huvud. Min Harry. Tanken på att någon annan just nu gjorde allt för att få prata med honom gjorde ont inom mig. Hon älskade honom. Jag hörde det på hennes röst. På sättet hon försökte förklara varför hon ville träffa honom.

Men jag kan inte. Jag bara ligger här i min säng och kan inte göra någonting. Alla killarna har varit inne och pratat med mig hela förmiddagen. Eller jag tror iallafall att det är förmiddag eftersom Niall berättade om sin frukost. Harry bara låg brevid mig och sjöng i mitt öra.Alla mina favoritlåtar och några av hans egna. Det var bara jag som visste om hans låtar han skrev och spelade på sin gitarr. Hans låtar som ibland handlade om mig. Om mina kyssar. Om mitt vackra hår. Jag grät alltid när han spelade dom för mig. Jag önskade att han kunde veta vad jag tänker. Jag önskade att han kunde se hur jag grät i hjärtat.
Jag önskade att jag kunde vakna. Den tanken flög genom mitt huvud varje minut. Jag önskar att jag kunde vara vaken när Liam och Zayn satt och berättade om ett galet på fans utanför hotellet. Jag önskar jag kunde sett är Niall ramlade när han skulle gå ut genom dörren. Jag önskar jag kunde se Harrys ögonen när han berättade dedär sakerna för mig. När han öppnade sig om det mörka.

Men jag kan inte.

Harrys perspektiv.

När ambulansmännen kom springande uppför trappan satt jag med hans huvud i min famn. Utan att säga ett ord började de försöka få ner honom från den höga plattformen vi var på. Jag hjälpte till även fast det var svårt. Jag höll fortfarande mitt grepp i Louis hand medan vi gick ner för trapporna. Det enda jag kunde fokusera på var mina egna fotsteg. Jag märkte inte ens när Niall, Liam och Zayn kom utspringande från sina rum.
När vi kom fram till sjukhuset hände allt så fort. Flera doktorer kom springande mot ambulansen och hjälpte till med båren ut. De lade över honom på en bår med hjul innan de började springa i den långa vita gången. Jag sprang efter. Ljuset flimmrade för mina ögonen. Plötsligt fick jag syn på ett välbekant ansikte i ett av fönsterna. Jag var nära på att tappa balansen när jag saktade in på farten lite. Jag vände mig om och kollade på henne igen. Felice? 
Nej, denna tjejen hade långt svart hår. Jag vet inte varför jag trodde det var Felice. kanske var det den kalla sjukhus känslan eller doften som påminde mig av henne. Jag kände hur mina ögonen tårades och tog upp handen för att torka mina tårar. Den lilla skesten gjorde så jag tappade all min balans och föll handlöst frammåt.

När jag vaknade upp låg jag i ett ljust rum i en hård säng. Jag kollade mig sömnigt omkring medan jag försökte komma ihåg vad som hade hänt. Plötsligt kom bilderna över mig. Louis, Sjukhuset och Felice. Jag kastade mig ur sängen och ut ur rummet. När jag kom ut blev jag chockad av alla människor som skyndade runt. Jag drog tag i en kille med vita kläder.
När han vände sig om sken hans ansikte upp i ett leende.
- Harry! i'm glad you're awake again. It was a really bad fall you did yesterday.
Jag gick rakt på sak. 
- Where's Louis? 
Han kollade på mig med beklagande blick.
- Your friend is in room 27. You can go in if you want, his doctor is there right now to check him.
Jag tackade inte ens utan började springa nerför raden av rum. Jag förbannade mig över mina tighta svarta byxor jag hade satt på mig igår. 
När jag hittade rum 27 slet jag upp dörren. En doktor kollade förvånat upp på mig. Brevid honom låg Louis i en säng. Jag gick med tveksamma steg fram till honom.
- I-is he dead? Jag flämtade medan jag uttalade orden jag hade på tungan.
Doktorn log mot mig.
- No, he's not. He's just in a coma. He had a stroke yesterday. It's almost sure that he'll wake up, but we haven't figured out how yet. We're taking him for an operation in 5 minutes, but after that you'll be able to visit him when you want. Han pausade samtidigt som han tog min hand. I know you like him very much. Sing to him Harry. Make him remember you. Those things can make him wake up.
Jag kollade han i ögonen.
- Thank you. Stammade jag fram innan jag backade ut från dörren. Jag var inte säker på hur lång tid en operation tog, men jag visste at jag skulle stanna på sjukhuset ända tills den var klar iallafall.
Jag började gå nerför den långa raden av rum och sjuka människor. Plötsligt kom jag ihåg tjejen som jag sett igår. Jag tvekade lite innan jag började gå nerför trappan. Hennes rum låg  nära där ambulanserna åkte in,det kom jag ihåg. Jag visste bara en tjej som såg ut som Felice. 
När jag kom fram till rummet var det tomt. Jag tittade mig frågande omkring för att se om hon satt utanför nånstanns. Men ingen tjej där. Inte ens någon sjuksköterska var på bottenvåningen. Jag kollade en sista gång i rummet. Fortfarande lika tomt. Jag suckade innan jag började gå upp för trappan igen. Jag måste ha sett fel. Eller drömt allting.

När jag kom upp såg jag de andra killarna sitta i väntrummet. De reste sig när jag kom upp. 
- Harry. Liam kramade mig. I'm so sorry. 
Jag backade några steg.
- Don't feel bad for me. Jag kollade anklagande på honom. I'm not the one who's hurt, i'm not in coma and i'm not in a operation right now! Jag skrek fram det sista orden. Jag sjönk ner på golvet. Jag kände några starka armar omkring mig. Niall höll om mig medan jag kände hans tårar ramla ner i mitt hår. 
- Harry, it's okey. We'll make Louis wake up, promise.
Jag svarade inte utan satt bara kvar på golvet. Jag ville förklara för Niall att jag verkligen uppskattade att han höll om mig, men inga ord kunde komma från mina läppar. Liam kom fram och klappade mig på axeln.
- Harry. Han lade sina armar om både mig och Niall. Zayn kom fram och sedan satt vi på golvet och kramades i flera minuter. Vi avbröts av en harkling.
- You can go in now. Louis doktor kollade på oss. We're done with the operation.
Jag reste mig hastigt. Niall tog tag i min arm och höll mig tillbaka.
- Together. Viskade han medan vi började gå. 
När vi kom in till Louis satte vi oss på varsin stol omkring honom. Jag tog hans hand. Den var iskall.

Louis perspektiv.
Jag kände hur Harry skakade när han tog min hand. Jag undrade hur hans ansikte såg ut och om de andra killarna var där också. Jag hade bara hört massa stolar dras fram till sängen.
Det enda jag ville var att fläta in mina fingrar i Harrys. Jag ville sträcka upp händerna och känna på hans hår. 
Jag var fångad i min egen kropp. Koma hette det, det hade jag hört doktorn säga. Jag visste inte vad det var för något. Det skrämde mig lite,jag ville alltid ha kontroll på vad som hände i mitt liv. 
- What shall we do? Niall mörka röst kunde jag inte ta miste på. Jag kunde föreställa mig hur han fingrade på sitt halsband som han alltid gjorde när han var nervös. Jag hörde att de viskade någonting till varandra. 
Jag funderade på var killarna satt. Harry satt på min vänstra sida, det kände jag. Niall satt säkert brevid honom för att hålla honom lugn och Liam och Zayn satt säkert på andra sidan. Jag blev varm inombords när undrade om de förstod att jag kunde höra dom. 
Jag avbröts av att jag hörde några stolar dras ut igen. 
- we'll be back soon. Nialls röst ekade genom rummet. Jag förstod att de hade lämnat Harry ensam med mig. Jag kunde känna några droppar landa på min haka. Harry grät.
Jag blev kall inombords. allt jag ville var att trösta honom.
- Louis, i love you. Jag sände alla mina tankar tillbaka till honom. Harry i love you. Han ryckte till. Jag vet inte om det var mina tankar eller om det var någonting annat. 
Jag hörde hur han började nynna på moments. 
I wanna lay beside you
I cannot hide this
Even though I try
Min favoritlåt. Plötsligt kände jag hur något varmt lade sig brevid mig. Jag log inombords medan jag kände hur han höll om mig.
If we could only have this life
For one more day
If we could only turn back time
Jag kände hur hans tårar landade på mitt bröst. Jag lade all min kraft på att kunna få honom att sluta. Men min kraft ersattes av någonting annat. En bild. En bild av mig och Harry som stod på taket.

FLASHBACK.
4:e december 2007 kl. 12.45
Felices perspektiv.

Jag läste en sista gång brevet jag hade skrivit till mamma och Harry. Jag suckade innan jag vek ihop det. Jag kunde inte förklara mina känslor på rätt sätt. Men detta brevet kanske fick dom att förstå varför jag var tvungen att göra det.
Jag gick ut i hallen och in på Harrys rum. Långsamt lade lappen under hans kudde innan jag kröp ner i hans säng. Min fina tvillingbror, som alltid gjort allt för att skydda mig. Men han kunde inte skydda mig från mig själv och mörkret inom mig.
Några tårar rann ner för min kind samtidigt som jag gosade in mig i hans kudde. Hans lukt fanns fortfarande fastän det var flera timmar sedan han gick upp. Det var flera timmar tills han skulle komma hem igen efter skolan. Undrar om han skulle sova här inatt eller vad som skulle hända efter allt. Det gjorde ont inom mig när jag insåg att jag inte skulle kunna trösta honom. Att jag skulle vara anledningen till hans tårar. För han skulle gråta, det visste jag. Harry gråter alltid. Varje gång vi kollar på sorgliga filmer rinner det tårar ner för hans kinder, det spelar inte roll om filmen slutar lyckligt eller sorgligt, när det blir känslosamt gråter han alltid.
Jag drog motvilligt bort mitt huvud från hans kudde. Jag hoppades att det inte var för sista gången, för jag vill vaka över honom. Jag ville inte att hans liv skulle fyllas med mörker som mitt har gjort de senaste åren. Men Harry skulle lyckas, det har jag alltid vetat. Men sina lockar och mörka ögon skulle han ta hela världen med storm en dag, det visste jag.
Jag kollade ut i hans mörka rum. Han hade inte dragit bort gardinerna, som vanligt. Jag gick fram till fönstret och drog undan gardinerna. Ljus flödade in i rummet och avslöjade hans stökiga rum. Jag undrade hur det skulle se ut här efter en vecka. Ibland när Harry sörjde fick han för sig att städa bort alla minnen som fanns i hans rum. 
Innan jag gick ut igen drog jag in luften av Harrys parfym som låg som en hinna över hela rummet.
jag suckade och stängde dörren. En sista gång.
Jag fortsatte min vandring in i mammas sovrum. Lappen som låg på Harrys rum var till både han och mamma. Jag hoppades att hon skulle fortsätta leva sitt liv. Min mamma var reporter på den lokala tidningen i våran stad. Till skillnad från Harrys rum var hennes rum ljust och välstädat som vanligt. 
Jag suckade innan jag lät mitt öga vila en sista gång på hennes rum. Älskade mamma. Jag skulle sakna henne och Harry fruktansvärt mycket, men jag var tvungen att få ett slut på allting. Innan mina demoner åt upp mig på insidan. 
Igår hade vi haft en mysig kväll. Jag, mamma och Harry hade kollat på film och ätit god mat hela kvällen. Jag hade skrattat och varit glad. Mamma hade sett lättad ut. Jag ville inte att dom skulle ana någonting eller vara oroliga. Harrys ögon hade glittrat när han berättade om en tjej i skolan han umgicks med. Mamma och jag hade nästan gråtit av skratt när han berättade om alla roliga saker de hittade på.
Jag avbröt mina tankar med att jag hörde några droppar på fönstret. 
Det var dags.
Jag gick in på mitt rum och kollade så allt var i ordning. Jag tog min mobil från skrivbordet och lade den i fickan innan jag gick ner för trapporna och ut genom ytterdörren. För sista gången.
Mina steg var målmedvetna mot det stora köpcentret i staden. Man kunde ta sig ända upp på taket om man visste rätt väg. Harry hade visat mig uppför trapporna en gång och vi hade suttit där och kollat på utsikten. Han hade något speciellt med höga höjder, Harry.
Fortare än jag hade tänkt kom jag upp på taket. Regnet piskade där uppe och det blåste rejält. Jag bestämde mig för att inte dra ut på det.
Med målmedvetna steg gick jag fram till kanten. Det var verkligen högt. Bilarna såg ut som små leksasbilar och människorna såg ut som små myror som sprang runt där nere. 
Ett steg till. Vinden var så stark så jag vinglade. Jag tog fram mobilen ut fickan. Medelandet jag hade förberett till Harry och mamma låg redan färdigt. Det var ett kort medelande.
Jag sträckte ut armarna och lät vinden ta tag i min kropp.

Harrys perspektiv.

4:e december 2007 kl. 14.20
Jag ryckte till av att min mobil hoppade till. Jag tryckte fram medelandet jag fått.
Från Felice.
Harry, i love you. You're the best brother in the world. Promse me you'll never let anyone hurt you.
Jag log medans jag läste medelandet. Felice ville antagligen att jag skulle göra någonting, som köra henne till affären eller hjälpa henne med läxorna.
Jag struntade i att svara på smset eftersom min lektion var slut om 10 minuter. Jag skulle gå direkt hem och kolla vad det var hon behövde hjälp med.
Våran lärare kollade trött ut i klassen.
- Well, if you're done with the work you can leave. Have a good day.
Jag log mot honom och slog ihop mina böcker. När jag reste mig upp svartnade det lite för ögonen, sådär som det gör när man har suttit ner för länge. Jag gick snabbt mot dörren. Det regnade ute men jag hade ingen jacka med mig. 
Jag svor lite medans jag började jogga hemmåt. Jag förberedde mig på att se gatorna tomma i stan men det var fullt med folk överallt. Jag saknade in farten lite, synen av alla människor som sprang fram och tillbaka chockade mig lite.
- Harry! Min kompis Tomas kom springade mot mig. They're looking for you. Han tog tag i min arm och drog sig med mig. Jag förstod ingenting.
När vi kom fram till polisen kollade han på mig en en tom blick. 
- Is it him? Han slängde en blick på tomas.
- Yes, this is Harry.
Polisen tog mig kring axlarna och ledde bort mig.
Det kändes som hela min värld rasade.
Ambulansmännen stod lutade över en tjej med blont hår. En tjej med mörka ögon och likadan näsa som mig. En tjej med stora händer jämfört med sin kropp. En tjej som var min syster. En syster som inte fanns längre.

Harrys perspektiv. 
Efter all kabalik jag hade skapat igår var Joe rasande på mig. Det var inte så att han skällde på mig, utan han vara tyst och ignorerade mig. Det var nästan värre för mig när han ignorerade, jag vet inte vad jag ska göra när han ignorerar mig.
Tur att jag har min älskade Louis. Igår när vi satt vid frukosten hade Joe kommit med ett förslag på en bra beard. Han visade några bilder på henne. Ett fan såklart. Men jag hade sagt nej. Jag vill inte uttnytja våra fans till att dölja hur jag känner. Igentligen vill jag inte dölja alls, men jag måste för Louis skull. Jag kan inte lämna honom ensam i dethär.
Ända sedan vi hittade upp på taket första gången har det blivit fler gånger. Men endast på natten. Vi brukar gå upp när alla sover och sedan sitta och kolla när solen går upp över London. Det är en väldigt vacker syn, men det som är allra vackrast för mig är att få vara med Louis. Jag kunde inte vänta tills inatt då vi skulle gå upp på taket igen.
Jag avbröst i mina tankar av att Liam kom in i mitt rum.
- Harry! Sa han och log överdrivet. I hoped you were here. I need to talk to you.
Jag vinkade till han att komma in.
- How are you feeling? Liam kollade på mig med försiktig blick.
- I'll survive. What do you want to talk about? Jag försökte att inte bita av så hårt men det bara blev så. Jag förståd ju att han bara ville mitt bästa men jag hade lovat mig själv att inte öppna mig.
- Umh i was thinking of that girl.. You know Sophie. You still got the ring, right?
Jag svarade med att öppna min plånbok och ta fram ringen.
- You can have it, if you want. Jag lade ringen i hans hand. Liam flackade med blicken.
- Do you think she'll come back to our conserts? I can't stop thinking about her.. And the only thing i know is her name.
Jag kollade roat på Liam.
- You kind of have a crush on her, am i right? 
Liam rodnade lite innan han sänkte blicken.
- I don't know, i just think she looks good and she seems really nice..
Jag boxade till honom lite i sidan. 
-Go out and find her then, if you feel like that.
Liam skrattade samtidigt som han reste sig. Thanks for letting me have the ring. 
Jag höjde handen som svar. Dörren hann vara stängd i 5 sekunder innan den drogs upp igen. Louis kastade sig in och låste dörren efter sig.
- Well that was nice show. Jag flinade. What makes you wanna come here to me and how did you get out?
Louis kom fram och satte sig brevid mig.
- Well i was just thinking that while Eleanor was out, we could go up och the roof and se the sunset insted of the sunrise today. 
- i think we should do both of them. Jag log medans jag tog hans hand i min. Han flätade in sina fingrar i min hand och strök över min tumme. 
- I have missed you the whole day. Even if we see eachother sometimes. It just doesn't feel real with people around. Louis kollade in i mina ögon.
Jag strök med tummen över hans läppar för att tysta honom.
- I know, but right now i'm here, right? I'm real. 
Louis kollade på mig med busig blick.
- What? Jag hann knappt uttala orden innan han puttade ner mig i sängen. 
- Well you WAS here, but now you're there! 
- And you're here to. Jag svarade med att dra ner honom brevid mig i sängen. Han låg så nära att jag kunde känna hans underbara doft. Louis strök sin hand över min kind och kollade mig i ögonen.
- i love you Harry. Ingen kunde uttala orden så fint som Louis gjorde. När han säger det känns det så verkligt, som jag verkligen är där.
- I love you to Louis. More than everything. Jag gosade in min näsa i hans hals. Hans lilla skäggstubb stack mig lite, men jag ville stanna i hans famn föralltid. Louis pussade mig på pannan. 
- I think the sunset will begin soon. Jag svarade inte utan gosade bara in i hans hals.
- So, if you don't wanna go i'll make you go! Louis lyfte upp mig i sina armar. Harry! you're so thin! 
Louis lyfte mig ut genom dörren och uppför trappan. Vi skrattade hela vägen.
- I'm feeling like a girl right now. Jag log och putade med läpparna.
Han skrattade medans han släppte ner mig på taket. Vi satte oss på det vanliga ställe, där man såg ut över hela staden. Jag satte mig så nära att våra lår pressades mot varandra. 
- I wish the time could just stop and never move when i'm with you. Louis fingrade på sitt armband. Ilove you so much Harry, i really mean. I don't know what it is, there's just something with you that makes me wanna stay in your arma forever..
Jag avbröt honom med en snabb puss på munnen.
-Sch, it's okey. Don't worry, i understand. Jag strök med fingret över hans näsa och försökte få bort hans oroliga rynkor i pannan. När det inte hjälpte började jag mig fram och började pussa honom lätt på halsen.
- HARRY! Stop it. Louis försökte värja sig mot min attack. Han är så himla kittlig över hela kroppen.
- Harry, please. My stomach can't take more. You're killing me. 
Jag drog skrattande upp honom på benen. 
- Close your eyes. Utan att protestera stängde han ögonen och lät mig leda honom. Uppför den sista trappan som fanns i hela byggnaden, till den sista plattformen. När vi stod allra längst upp tog jag mina armar runt honom. Utan att säga åt honom att öppna ögonen började jag kyssa honom över hela ansiktet. Små, blöta och mysiga pussar, precis som han älskade. 
När jag var klar lutade jag min panna mot hans.
- Open your eyes now. Han öppnade långsamt ögonen och kollade på mig med tom blick. 
Jag backade nervös ett steg, utan att lätta på mina armar runt honom.
Louis? What's wrong? Han kollade på mig fortfarande med sin tomma blick. Jag slog till han lite lätt på kinden.
- Earth to Louis, are you there? Jag kittlade honom lite i magen. Louis it's not funny!

Plötsligt kände jag hur mitt grepp om honom lossnade. Jag försökte desperat att hålla honom uppe men han föll. 
Jag kastade mig ner till honom. Jag började slå honom på kinderna.
- Louis? LOUIS? Please wake up. Jag fortsatte mina försök att väcka honom samtidigt som jag drog upp mobilen och ringde ambulansen. Jag tog Louis i min famn och höll om honom försiktigt. 
-Louis? Louis please, don't leave me. I need you more than everything.
Mina tårar droppade ner i hans hår till ljudet av sirener.

Sophies perspektiv.

"Hej simon. Jag har legat sjuk i en vecka nu. När jag kom fram till London drog jag på mig en rejäl förkylning. Jag har legat i sängen i en vecka. Det suger. Killarna ska stanna i london i tre veckor och ha semester, så jag har fortfarande en vecka på mig i London att få kontakt med dom. Nästa vecka ska jag färga tillbaka mitt hår till blont. Då kanske de kommer ihåg mig. 

/Sophie. 
Ps: varför svarar du inte på mina medelanden?"

Jag övervägde lite att trycka på skicka-knappen. Simon hade inte svarat på flera veckor och ändå hade jag skrivit ett medelande varje vecka. Jag suckade innan jag stängde av datorn. Medelandet fick vänta.
Med nya krafter och vilja att få träffa Harry igen tog jag en snabb dusch, tog min kamera och började gå ner mot receptionen. 
- Hello miss. Can i help you with something? 
Killen i receptionen rabblade mekaniskt upp sin inövade meningar.
- No, i'm fine. Or do you know where One Direction stays?
- I'm sorry i don't know. Han kollade på mig med ett leende. Are you the girl everyone talks about? Who follows the boys everywhere?
Jag kollade förvånat på honom.
- How do you know that? 
Han flinade samtidgt som han pekade på datorskärmen. Min twitter var framme och alla bilder på mig och killarna.
Jag orkade inte byta fler ord med honom så jag bara gick ut genom glasdörrarna. Innan de slog igen hörde jag honom ropa.
- Hope you'll find the boys today!
När jag kom ut på gatan stannade jag och drog in den friska luften. En vecka inomhus hade fått mig att känna mig äcklig.
Men under den tiden hade jag gjort upp en plan. En plan på hur jag skulle gå till väga de senaste veckorna.
Jag började med att kolla vid alla hotell i staden. Killarna skulle inte ha sin konsert förrens imorgon vilket betydde att de förmodligen var på hotellet idag och vilade upp sig.
Som jag trodde satt det fullt med folk utanför ett stort hotell mitt i staden. Jag gick fram och knackade en av tjejerna som stod längst bak på axeln.
-Excuse me, Are you waiting for One Direction?
Hon vände sig om och spärrade upp ögonen.
- Oh my god, it's you, Sophie right? The stalker?
Jag suckade. Jag funderade på om jag skulle försöka förklara för henne eller om jag bara skulle hålla med.
- Kind of. I don't follow them to be famous, i just want to talk to Harry. Are the boys in here? Sa jag samtidigt som jag pekade på hotellet. Hon log och nickade. 
- But they haven't been outside yet. We have been outside for two days waiting.
Jag svarade med att slå mig ner brevid henne. 
- I'm Josefine, by the way. Sa hon samtidigt som hon sträckte fram handen. I already know your name. Hon skrattade. How may times have you met the boys now?
- Honestly, i don't know. Not enough i guess. I haven't seen Harry yet. 
Hon kollade på mig med beklagande blick. Plötsligt ställde hon sig upp och spejade in mot hotell-dörrarna. Alla började skrika när Zayn och Liam kikade ut med ett leende. 
-We're sorry we can't come out and take a picture with all of you. But we want to take a photo together with you. So if you just stand where you are and look beautiful. Zayn log. And we will stand in front of you. Family photo, right? Alla skrek.
Zayn och Liam gick ut och ställde sig framför oss. Niall kom tätt efter och efter några sekunde kom Louis ut. Strax efter honom kom Harry. När Harry tog första steget utanför blev alla helt galna. Jag trängde mig fram längst fram till staketet. En kille kom ut och hjälpte dom att ta bilden. Jag stod så nära Harry att jag kunde sträcka ut handen och röra honom, och det var precis vad jag gjorde. 
-Harry! flämtade jag men mina ord försvann i alla andras skrik. Alla drog i killarna och ville komma så nära som möjligt.

Harrys perspektiv.
Jag kände hur folk började slita i mig. Alla skrek och var helt galna. När jag kände en hand på min axel tog jag några steg frammåt. Louis nuddade min hand för en sekund och viskade. 
- it's okey Harry. Men det var inte okej. Jag kände hur paniken började bubbla i min mage och tillråga på allt kom några paparazzis springade.
-HARRY! How does it feel to be outside again? What happended to you? Harry? HARRY?
Jag började backa mot staketet igen. Där var alla människor som försökte ta tag i mig. Jag kände mig fångad. Dörren öppnades och Joe kom ut. 
- What's going on? morrade han med en arg stämma. Paparazzirna som var kvar backade några meter innan de fortsatte ställa sin frågor. Det enda jag hörde var deras skrik.
- harry? Harry? HARRY?
Tillslut knuffade jag bort Louis som stod framför mig och trängde mig förbi paparazzirna. Ut på gatan sprang jag och fortsatte min flykt uppför backen till berget. Jag hörde hur vakterna började arbetet att försöka få fansen att inte springa efter.

När jag var uppe på krönet av backen slängde jag en snabb blick bakåt och såg hur en tjej med svart hår jagade efter mig.

Sophies perspektiv.
När Harry började springa mot gatan var jag snabb med att tränga mig ur folkmassan. Innan vakterna hann reagera tog jag upp jakten på Harry. Jag hörde bakom mig hur alla drog efter andan när jag vacklade till. Men jag återfick balansen och fortsatte. Harry hade på den tiden hunnit få ett ordentligt försprång.
Mina skor flög fram över gatan. Kicken jag hade fått när jag såg Harry gjorde sitt. Harry var inte många meter framför mig nu. Plötsligt kände jag hur jag trampade på en sten. Jag famlade efter något att ta tag i men det fanns bara luft omkring mig. Handlöst föll jag ner i den hårda asfalten. Jag försökte ta mig upp direkt men när jag såg hur långt Harry hade kommit lät jag min kropp sjunka till gatan igen.

Jag väntade inte mer på killarna utanför hotellet den kvällen. När jag gick till en kiosk för att köpa något att dricka fastnade mina ögon på en av löpsedlarna.
En bild där Harry springer upp för backen. Några meter bakom ser man mig ligga på gatan.
Jag köpte tidningen och skyndade mig tillbaka till hotellet.

.Snabbt skummade jag igenom texten på sidorna. Det enda som stod var att Harry hade blivit galen och sprungit ifrån fansen. Ingen visste vart han befann sig just nu men de andra bandmedlemmarna var lugna, Harry brukade alltid komma tillbaka. Jag loggade in på twitter för att se om killarna hade twittrat nåt. Direkt när jag loggade in började det plinga i inboxen.

Hela min sida fylldes med bilder av mig bakom killarna på gruppfotot, när jag springer efter Harry uppför backen och några bilder på mig och killarna. Alla diskuterar och spekulerar "who is she" "fucking stalker" "she only wants to be famous, stupid whore."
Snabbt stänger jag igen datorn. Jag hoppar till när telefonen ringer brevid mig.
-H-hello? Stammar jag fram i luren.
Först hör jag bara brus men sedan hör jag en klingande norsk stämma.
- Sophie? Det är jag Simon. Det står om dig på löpsedlarna. Alla pratar om dig Sophie. Vad har hänt?
Jag fick svälja för att inte börja gråta.
- Simon, varför har du inte svarat på mina medelanden?
- Jag har ingen datorn, Pelle råkade ladda ner ett virus till den så jag har inte kunnat använda den.
Jag skrattade till.
- Men hur visste du vart jag var?
- Jag tog reda på vart killarna var, för jag antog att du befann dig i samma stad. sedan ringde jag runt till några hotell innan jag hittade rätt och dom kopplade mig hit. Jag har inte så mycket tid kvar att prata det, men hur går det? Har du fått kontakt med Harry än?
- Jag har fått kontakt med killarna men inte med Harry, idag var jag jättenära men..Mer han jag inte säga innan samtalet bröts. Arg slängde jag på luren medans jag svor för mig själv.
Jag bestämde mig för att ta en promead för att slippa läsa alla komentarer på twitter.
jag gick ner för trapporna och förbi den flinande killen utan att bemöta honom med en blick.
När jag hade gått några hundra meter på gatan svängde jag in på en mindre väg. Plötsligt hörde jag någonting prassla bakom mig. Jag vände mig om och såg ett gäng med umgdommar komma emot mig. Jag backade tills jag stötte in i en vägg.

Harrys perspektiv.

-Harry. Viskade Louis och tryckte sin panna mot min. Vi hade inte fått vara ensamma på 3 veckor, ända sedan vi hade kommit hem från kvällen på stranden. Joe hade blivit rasande och försökt avstyra all kontakt jag och Louis fick ha under de tre kommade veckorna. Eleanor hade varit hos Louis hela tiden men nu hade Louis smygit ut från deras rum.
Klockan var två på natten och vi stod innanför min dörr och höll om varandra. 
- I want to show you someting. Viskade jag och tog hans hand. Close your eyes and i'll show you. Louis tryckte min hand och följde efter. 
-Okey, here comes the stairs, one step in a time. Jag tog hans båda händer och ledde honom upp. När vi hade kommit upp på taket sa jag åt honom att lägga sig ner på rygg. Jag lade mig ner brevid honom.
- Open your eyes now. Louis öppnade ögonen och jag kunde se att han bländades av alla tusentals stjärnor som var på himmlen. 
- Oh Harry. Han tog min hand. It's wonderful.
- Just like you, Louis. Jag lutade mitt huvud mot hans axel.
Vi låg tysta i några minuter innan han avbröt tystnanden.
- Harry, do you remember that girl who fainted on stage with you?
- Yes i do. Jag fick tänka lite innan jag fick fram hennes utseende. Blont hår och stora bruna ögon.
- Niall told me she have been to so many conserts for the last time. What do you think she wants? Or do you think she's just a really big fan.
Jag svarade med eftertryck.
- I think she's just a big fan. I still got her ring, maybe she just want's it back? i can send it with Niall.
- Niall told me he haven't seen her for the last week. Can't you just give it to her? Louis kollade in i mina ögon. Why are you so afraid of get outside, Harry? 
Jag sänkte min blick. 
-I don't want the fans to se me like this. They notice everything and..
Louis kollade oroligt på mig. 
- Notice what? Han blåste på sina frusna fingrar innan han stoppade dem upp innanför armen på min kavaj.
- I don't wanna talk about it. Sa jag snabbt innan jag ryckte undan min hand.
Louis kollade in i mina ögon för några sekunder innan han tog armarna om sig.
Jag log lite innan jag tog av mig min kavaj och lade den över oss. Louis kröp ihop nära mig och strök mig över armarna. Jag visste att han kände mina sår och jag visste att han förstod utan att säga ett ord.

Helt plösligt kände jag hur mitt grepp om Louis lossnade. Jag öppnade ögonen och möttes av en röd lysande sol som lyste på oss. 
- Harry, we fell asleep! It's 4 pm in the morning. Louis kollade på mig full i skratt.
Jag bara skrattade och lade armarna runt hans axlar. 
- Well, it's a few hours before anyone else wakes up, so we can spend some more hours up here. 
Louis lutade sig mot min axel och jag drog in luften av hans hår. 
-Do you think we can live like this forever? Louis kollade på mig med granskande ögon. You know, hide our love like this?
- I don't know Louis. Do you really think people would freak out if they knew about us? Jag kände att Louis kramade min hand lite extra. 
- I don't think so. The only thing i know is that i love you.
Jag tog tag i hans haka och vände honom mot mig. Innan jag hann tänka lutade jag mig fram och pussade honom på munnen. 
- Oh that wasn't expected. Louis log mot mig med sina fina ögon innan han böjde sig fram och kysste mig långsamt. Jag tog tag i hans fina hår och drog honom så nära mig jag kunde. Varenda milimeter av min kropp pressades mot hans kropp. Det kändes som våra kroppar växte ihop som två bitar som gått isär.
Plötsligt hörde vi en harkling framför oss. Joe stod framför oss med en rynka i pannan. 
- So, you didn't listen to me, right? That's why you sneak out in the morning to spend some "time alone" on the rooftop? Am i right? 
Louis flyttade sig några centimeter ifrån mig. Jag famlade efter ord att säga men hann inte förrens Joe tog tag i min arm.
- I want you to find a girl to you'll want to have as your beard. Or i'll do it. In seven weeks i want you to find her. Whatever you say. And after that can you have your litte "secret meetings" in places where the paparazzis can't find you. Han avslutade med att slänga igen dörren till trapporna. 
Louis kollade mig i ögonen.
-Harry you need to do it, for me. I think it's hard to fake love Eleanor but i'll do it for you.
Jag kollade på honom och bestämde mig. Han förstod.
- Do you want to have some breakfast? Sa jag samtidigt som jag tog hans hand.
- Oh, i thought you had stopped eating breakfast. Louis kollade retsamt på mig.
- I'll do it today just for you. Sa jag och skrattade.
Så vi tog varandras händer och gick ner för trapporna. Niall, Zayn och Liam satt redan vid bordet och lös upp när jag satte mig mittemot dom.
-Harry! I'm so glad to see you outside the room. Niall log retsamt mot mig. 
- Yeah we thought you've decided to stay there forever. Zayn flinade samtidigt som han bredde smör på sin macka.
Medans vi åt frukost pratade vi om alla fans vi hade träffat den senaste tiden.
Jag vände mig mot Niall .
- Have you seen the girl who fainted on stage around?
Niall kollade bekymrat på mig.
- No, i haven't seen her around in a week or something. But i read about her on twitter, people tweeted me about her, she's called "stalker-Sophie" and everyone is wondering if we're afraid of her.
-Oh, maybe she's decided to take a break for a couple of weeks. Or maybe she started to get tired of the hate. Jag hoppades på det jag själv sa.
- Yea, but there's another girl in black hair who's been to many conserts too. She's always asking about you, almost like the one in blonde hair. Zayn flinade. Why are you so popular Styles, when i'm the hottest one in the band.
Jag svarade med att kasta en gurka på honom.
- Okey easy easy. Vi skrattade. 
Medans vi fortsatte äta våran frukost kunde jag inte sluta tänka på den lilla tjejen som hade svimmat i mina armar. Folk var avundsjuka på henne såklart. Jag försökte att inte tänka på henne så mycket, men innerst inne visste jag att det var för hon påminde så mycket om Felice. När hon ramlade ihop i min famn på scenen kändes hon så skör som en porslinsdocka. Men om hon hade åkt till konserterna själv måste hon vara i 17 års-åldern iallafall..
Jag avbröts av att Louis viskade i mitt öra. 
- what are you thinking about ? The beard?
Jag svalde och ljög.
- Yes.
Han kramade min hand under bordet. 
- Don't worry, we'll find someone. 
Vi avbröts av en harkling bakom oss. 

Harrys Perspektiv.

- You have to stop. You know what we've said. You can't let the people know, it could break the whole tour. People will go crazy. You can't show them the real side of "Larry Stylinson". Joe sa det sista med en ironisk röst. Louis satt bara där på sängen och kollade på. han hade gett upp förlängesen. Det var bara jag som orkade kämpa för oss fortfarande. Men som vanligt gick alla emot oss. Vi gick aldrig dendär promenaden som vi bestämde. Joe kom på oss just när vi skulle gå ut och tvingade oss att gå in igen. Detta var det enda tillfället vi fått att vara ensama, men då kom Joe in och störde. Och nu var vi igång med bråkandet igen.

- Can you go out from my room please? You have no right to be here right now, we want to be alone. Jag kollade på Joe med mörk blick.
- If you want it so, but remenber what i've said. You can't let people know about you.
Jag gick bakom honom och puttade honom ut genom dörren. När dörren gått igen sjönk jag ihop på golvet.
Louis kom fram och la armarna om mig.
- It's alright Harry, don't worry.
- I can't do this anymore... Jag kände hur tårarna började rinna. 
- I know. Nu grät Louis också. Inga ord behövdes för att trösta varandra. Vi bara satt där och höll om varandra. 
- Can't we get out from here? Just to be alone somewhere in this city?Just for one night? Louis kollade på mig med rödsprängda ögon. 
- I'll go and ask someone who works here. 
Jag reste mig från golvet och öppnade dörren. Genast var några paparazzis där med sina kameror och frågor.
- Why are you crying Harry? Why don't you go out and talk you your fans, the neeeed you, Harry? Harry? HARRY?
Jag bara tryckte undan dom och gick ner för trappan till receptionen.
- Mr. Styles. How are you? do you need anything? 
Jag kollade på killen i receptionen. Han var inte mycket yngre än mig.
- I was just wondering.. is there any way we can get out from here? Just for one night? Like to a lake or something..
Han kollade på mig och flinade.
- You and Louis i guess? Actually there is a way out from the hotel and i can show you. If you really really want to. And i can drive you in my car to a lake, but to get home you need to order a cab.
Jag log stort mot honom. 
- Thank you so much. When? 
- Well my time is out in 10 minutes. So like 20 minutes, if that will be okey. 
Jag nickade och vi bestämde vart vi skulle mötas. På vägen ut gick jag förbi alla fans och bestämde mig för att säga hej Iallafall. Men jag orkade inte gå ut så jag stod innanför glasdörrarna och vinkade. Fansen tryckte sig mot dörrarna och grät.
Jag vände mig om och gick upp för trappan igen. Louis satt fortfarande på mitt rum.
- Louis, we're going out! The boy who works here are going to help us and drive to a lake. We can stay there for some hour. 
- Oh Harry that's amazing. Tomorrow Eleanor will arrive here so we won't be able to spend so much time together this week. 
Jag gick fram och slog armarna om honom. Han borrade in sin näsa i mitt hår medans vi trycke oss mot varandra.
Plötsligt öppnades dörren. Niall kom in med händerna fulla med kartonger med mat. 
- Hellooo guys, i was just wondering.. Sedan fick han syn på oss. Oups, my fault, sorry. Sedan smällde han igen dörren.
Louis började skratta. Hans skratt är så smittsamt så tillslut låg vi på sängen och grät av skratt.
- Louis it's time to go now. He's waiting for us downstair. 
Vi tog på oss våra jackor och tog med lite godis innan vi gick ner för att möta killen på hotellet. Han tog oss ut genom garaget till sin bil. 
- Okey, so if you sit here, i don't think people will see you outside.
Vi hoppade in i bilens baksäte. 
Efter bara 10 minuter var vi framme. 
- Do you have the number to a Cab? 
Vi nickade.
- Have a great night, see you later.
Vi vinkade till honom. Idag var sista kvällen i Tyskland och imorgon skulle vi bege oss till Frankrike. 
Vi började gå mot sjön. Det var helt tomt på stranden så vi slog oss ner på några gungor på lekparken. 
- I'm sure i can fly higher than you! Louis kollade på mig med en busig blick.
- Show it! Vi började ta fart på gungorna och när vi hade som högst fart räknade vi till tre innan vi hoppade. Vi landade liggandes brevid varandra och flämtade efter luft. 
Jag kollade in i Louis ögon.
- Louis can you see the stars? 
- Harry it's not dark yet.. Louis kollade på mig med förbryllad blick.
- I know, but i can see them in yours eyes.
Louis fick tårar i ögonen och lutade sig panna emot min. Utan några ord ställde vi oss upp och gick ut på bryggan.
- So, do you wanna go for a swim? Louis kollade frågande på mig.
- If you want? Jag hann inte ens säga klart meningen innan Louis puttade i mig i vattnet.
- That's not fair! Skrattade jag innan jag drog i hans ben så han också ramlade i vattnet. 
- Oh my god, it's so cold. Louis flämtade medans han tog tag i min hand. 
-I'll keep you warm. Jag drog honom nära mig och höll om honom.

När våra fingrar blev skrynkliga av allt vatten gick vi upp. Vi låg på brygga och lät vinden torka våra kläder medans vi kollade på stjärnorna. Louis hår blev alldelles lockigt av vattnet och jag kunde inte sluta känna på det. Och just för tillfället kändes det som jag var lyckligast i hela världen.

Sophies perspektiv.
- Hej, är du vaken nu? 
Jag öppnar sakta ögonen och ser in i ett par gröna ögon.
- Harry? 
- Nej, mitt namn är karin och jag är din läkare. Minns du vad som hände igår? Karin pratar långsamt och överdrivet tydligt.
Jag blinkar några gånger och spänner mig innan jag börjar prata.
- Jag var på konserten och Harry tog upp mig på scenen. Sedan minns jag inget mer.
- Du har rätt, du var på konserten och Harry tog upp dig på scenen. Men du svimmade på scenen. Gjorde Harry någonting som fick dig att svimma? Karin kollar på mig med allvarligt blick.
- Jag vet inte. Svimmade jag brevid honom så han såg mig? vad hände sen?
Karin ler lite medans hon berättar
- Min dotter var på konserten och hon berättar att du svimmade i Harrys armar så ni båda ramlade ner på golvet. Harry satt själv med dig en stund innan någon förstod vad som hade hänt och vakterna ringde ambulansen. Killarna fortsatte konserten efter det.
- Men frågade dom inte någonting om mig? Gav du mig deras namn eller nummer ? 
Karin ler.
-Harry frågade om du var okej men inget mer. Jag är ledsen.
Jag vände mig om mot väggen igår. 
- Du får åka hem redan idag. Jag tror att din mamma är påväg med bil hit. Du har bara svimmat och är inte skadad. Karin klappade mig lite lätt på ryggen. Hoppas du får se killarna någon mer gång.

3 dagar senare.
Jag har spenderat alla de senaste dagarna inomhus. Det enda jag gör är att sitta på twitter och försöker få kontakt med killarna. Men jag försvinner bara i mängden bland alla andra fanmejl. Någon har lagt upp filmen på youtube där man kan se hur jag svimmar i Harrys armar. Harrys bekymrade min och hur de andra killarna springer runt på scenen skär i mig. 
Plötsligt plingar det till på min mobil. 
"Simonandersen started following you!" 
Simon? En av de killarna jag träffade i Norge. Hur har han hittat mig på twitter?.
Jag börjar följa honom och får direkt ett medelande från honom.
"Hej Sophie! Hann du till konserten och hotellet?"
Jag tänker några sekunder innan jag skriver ett svar.
"Jag hann till konserten och Harry tog upp mig på scenen under en låt."
Simon svarar nästan direkt 
" Jag vet inte vem Harry är en jag förstår att du måste vara överlycklig. Sjöng han till dig eller vad gjorde han?"
Sanningen eller ljuga? Jag hinner knappt tänka innan jag skriver sanningen " jag svimmade i hans armar så jag minns inte. Och han lägger inte märke till mig när jag skriver till honom på twitter. Hur ska dom någonsin lägga märke till mig?"
Simon: "Shit! det lät inte så kul hörru.. Jag vet inte riktigt vad du kan göra men kan du inte gå på någon mer konsert så kanske han lägger märke till dig igen? Om du nu gillar honom så mycket.."
Ideén slår mig direkt. Varför har jag inte tänkt på det innan? Det finns en hemsida där man kan kolla vart killarna befinner sig för tillfället. Sedan är det bara att kolla vart alla fans är för att ta reda på vilket hotell de bor på.
"SIMON! Du är en stjärna. Såklart jag måste leta efter dem. Tack för hjälpen.. Sophie."

Jag går direkt in på hemsidan där det står deras tour-datum. Tyskland befinner de sig i. 
Jag går in på banken och kollar hur mycket pengar jag har kvar från pappa. 14.000 kommer man ganska långt på om man väljer ett billigt altenativ.

En vecka senare.

"Hej Simon. Just nu sitter jag på tåget påväg till Tyskland där killarna är nu. Jag har rymt hemifrån. Mamma förstod inte mina planer när jag berättade vad jag var tvungen att göra. Så nu har jag packat min väska och rest iväg. Jag har med mig 18.000 och jag tror att jag kan klara mig rätt långt på dem. Jag ska försöka hitta någon som säljer en biljett utanför arenan billigt. Jag hör av mig. Sophie."
Jag lutade mig tillbaka i tåget. Bara 10 minuter tills tåget var framme i tyskland. Då skulle jag försöka hitta ett hotell eller vandrarhem att sova i innan jag begav mig till Killarnas hotell. Konserten skulle inte vara förrens imorgon så jag hade gott om tid på mig.
- Nu anländer tåget till sin slutdestination som är Berlin. Vi på tåget hoppas att ni haft en trevlig resa.
Jag kom av tåget först av alla. När jag kom ut på perrongen stanadde jag och drog in luften av Tyskland. Så det var alltså här jag skulle spendera några dagar framöver, tills killarna åkte till ett annat land. Innan jag började gå mot stationen kontrollerade jag en sista gång att jag hade mitt bank-kort med mig. 
- Excuse me, do you want any help? En vakt kollade på mig med snäll blick. 
- Um yes, i want to know a cheap hotel around the arena? Jag försökte uttala orden vuxet så hon skulle ta mig serriöst. 
- Yes, we have this hotel and it's really good and cheap. Hon gav mig en broshyr med en bild på ett hotell på.
- Thank you so much. Jag log överdrivet mot henne. Do you know where the boys in One Direction stays?
- Oh they're at the arena-hotel. There's a lots of girls outside so they don't go outside right now. Hope you'll enjoy you time here in Berlin!

Jag tackade och började gå mot hotellet hon hade pekat på. När jag hade checkat in och lämnat min packning började jag gå mot killarnas hotell. När jag kommer så nära att jag ser alla fans som står utanför hotellet stannar jag. Det var tusentals av skrikade tjejer som stod och väntade på killarna. Hur skulle jag märkas bland alla dessa?
Plötsligt började några skrika och peka på mig. Eller rättaresagt bakom mig. Jag vände mig snabbt om. Bara några meter ifrån mig kom Liam gående. Han vinkade till fansen och alla började springa. Eftersom jag redan var nära honom sprang jag också. Jag kom fram först av alla. 
- Liam, please. Jag flämtade. I need to talk to Harry. Can i have his number or something, please?
Liam skrattade och kollade på mig.
- Everyone want his number sweetie, but it can't come out. His phone would break of all the calls from fans. Do you want a photo or anything with me? I'm not Harry but..
De andra fansen var nästan framme vid oss. Jag tog snart ett kort tillsamans med Liam innan jag gick mot hotellet. Eftersom alla var vid Liam så var det tomt vid platserna så det var fritt fram och sätta sig längst fram. Plötsligt öppnades hotelldörren. Men det var inte Harry som kom ut. Han kom inte ut på hela kvällen.

Harrys perspektiv.

Norge. Det var där allting började. 
Innan vi skulle gå in på scenen och ha våran konsert för 19.000 skrikande fans tog Louis mig åt sidan.
- We need to talk. Can we go for a walk? tonight, when they're sleeping. 
Jag såg i Louis ögon att han ville berätta något allvarligt. Jag famlade fram ett nervöst 
- Ofcourse we can.
Louis gick förbi mig och nuddade snabbt min hand. En sådan lätt beröring av honom har alltid fått mig att känna som att hela världen är min. Jag förstod väll vad han ville prata om, det gamla vanliga om att han älskade mig igentligen, men att mangament bestämde tillslut och att vi fick hålla det som det var. 
När vi gick ut på scenen och fylldes av ljudet, ljuset och alla tusentals människor kände jag att det var verkligen här jag hörde hemma. 
Och vi var igång. Låtar spelades och allt flöt på. Louis höll sitt tal som fick mig att vilja gå fram och ta honom i min famn, men jag visste att jag inte kunde.
Sedan var det dags för mitt tal. Ljusen släcktes och strålkastarna tändes på mig. Eftersom jag kunde talet utantill så rabblade jag upp det jag skulle säga samtidigt som jag kollade ut över publiken. När jag avslutade mitt tal med tårar i ögonen sänkte jag blicken för att kunna blinka undan tårarna.
När jag kollade ner såg jag första raden av tjejerna som stod längst fram. Precis under mig stod tjejen jag hade träffat i kön, tjejen som hade varit så nervös och som hade stått alldelles själv i kön. Hon stod och kollade rätt upp i mina ögon. Inte som de andra tjejerna som stod brevid och knuffades och skrek. Hon bara stod där och kollade på mig med lysnade ögon.
Jag bestämde mig fort. Jag vinkade till Liam att köra igång "more than this". Sedan gick jag bort till vakten och böjde mig ner.
- I want that girl on stage. now.
vakten kollade konstigt på mig.
- Why? 
Jag slängde en blick på henne där hon stod.
- I wanna sing to her.

Jag gick in mot scenen igen och såg vakten lyfta upp tjejen. Niall gick bort för att hjälpa henne upp på scenen och leda henne bort till mig. Hennes händer skakade när jag tog dom i mina. 
-Don't worry honey . Viskade jag men jag tror inte hon hörde det.
Jag sjöng mitt solo till henne och försökte få henne lugn. När det var klart vände jag mig mot pubilken med henne.
- What's your name sweetie? viskade jag i hennes öra.
- Sophie. Hennes andedräkt var varm mot mitt öra. 
- Can everybody give a hand for Sophie? 
När publiken började applådera kände jag hur hon sjönk ihop i mina händer. Jag försökte desperat hålle henne uppe men hon drog med sig mig ner på golvet. Alla såg vad som hände men ingen hann reagera. Jag slog lite lätt på hennes kinder innan jag ropade på de andra 
- Can i get a little help here?! She fainted. We need to get her to the hospital.
Niall kom springade samtidigt som han tog fram sin mobil. 
- I don't know the number to a ambulance here in norway? 
- We have already called. En vakt kom upp på scenen.
Jag, Niall och vakten böjde oss över henne.
Niall strök henne över håret och viskade 
- Did you do something? That made her faint i mean? 
Jag kollade på honom med förbryllad blick.
- NO. What makes you think that? 
- I don't know. It's just so wierd. Niall kollade på mig med granskade blick. Jag suckade och tog hennes hand. Den var iskall så jag försökte värma den.
- The ambulance is here now. 
Tre ambulansmän kom upp på scenen. De la över henne på en bår och tog in henne i ambulansen. Jag följde efter dom in i ambulansen.
- No Harry you can't go. Liam kom springade emot ambulansen. Wee need to keep the consert going, mangament want us to.
Jag vände mig mot en av ambulansmännen.
- She's going to be okey, right? 
Han kollade på mig och log. 
- Yes, she just fainted. But i feel bad for her who misses the whole consert. She'll be so sad when she'll wakes up and we tell her what happened.
Jag ger henne ett sista blick innan jag går ur ambulansen.
När ambulansen åkt förbereder de andra sig för att fortsätta konserten. Jag vänder mig om mot ljuset och alla fans igen och börjar sjunga. Hela konserten flyter på utan fler olyckor.

När konserten är slut och vi går av scenen tar Louis mig åt sidan.
- Why did you do it? 
Jag hinner inte svara förrens Joe ur mangament ställer sig emellan oss. 
- Did you take her name? Maybe we can use her as your beard?
Jag stelnar till när jag hör orden. Jag kollar på Joe med mörk blick.
- No i didn't take her name and i don't want to use her as a beard. I don't know if i can do this anymore. Avslutade jag med innan jag gick förbi Joe och Louis. Jag gick ut på scenen igen där jag hade suttit med henne i mina armar. Några paprazzi's började direkt fota och ställa massa frågar.
- Why did you take her on stage? Did you fell for her? 
- Are you going to take up a girl on every consert or was it just today? 
Jag kollade på dem med trött blick innan jag gick tillbaka in bakom scenen. Direkt när jag kom in bakom scenen kollade Niall, Liam, Louis och Zayn på mig. 
-what are you holding in you hand? Niall kollade på mig med nyfiken blick.
Jag gick bara förbi dom. När taxin släppte av mig vid hotellet möttes jag av tusentals skrikande fans. Men jag gick bara rätt in på hotellet och in på mitt rum.
När jag hade öppnat twitter och svarat på några frågor om jag hade tagit upp tjejen på scenen för att hon var snygg, eller för jag tyckte synd om henne vågade jag öppna handen. Ringen som låg i min hand hade gjort stora märken i handflatan. Det var en liten ring där det stod "niall" på ena sidan och "Sophie" på andra. Så hon var en Nialltjej alltså. Jag log lite medans jag tänkte på Niall och hans problem med att hitta den rätta. Jag lade ner ringen i min plånbok medan jag tänkte på mitt och Louis nattsamtal vi skulle ha. Som varje gång vi skulle ha ett samtal hoppades jag att han hade bestämt sig för att han ville gå ut med våra känslor.
Det sista jag gjorde innan jag stängde av datorn var att skriva ett direktmedelande till Louis. 
"when do you want to go? Can't stop thinking about that little girl, do you think she is hurt or anything?"
Det hann bara gå några sekunder innan Louis svarade "When the fans outside are gone. No i don't think she is hurt. Forget her, Harry. Or do you like her? "
Jag skrev snabbt ett svar tillbaka.
" The only one i like in this world is you."

När Sophie kom fram till arenan kollade hon sig storögt omkring. Överallt kryllade av tjejer och killar som letade efter sin rätta kö eller för att hitta sina kompisar. Nästan alla av de som var där hade "one direction" skriver i pannan eller tröjor, armband och halsband med killarna på.

Sophie tackade chaufören för skjutsen till arenan och började sedan gå mot kön där det stod att hennes sektion var. Eftersom det var två timmar kvar tills de började släppa in så var det inte jättemycket folk där än, men det satt redan ett tiotal ungdomar som köade.
Sophie gick dit, hälsade på de som satt närmast och slog sig ner. Hon tog fram sin tidning hon hade med sig för att läsa men avbröt sig när hon hörde en harkling framför sig.
- Hej, jag heter Clara och jag är ordningsvakt här i kön. Om du behöver en paus eller gå på toa så får du 1 timmes fri pass. Du får skriva upp på en bricka när du går och sedan måste du visa upp den igen för att få komma in i kön igen.
Sophie tackade och tog emot brickan. Eftersom hon inte hade några pengar kvar så hade hon inga planer på att gå ut från kön ändå.

Efter en och enhalv timme i kön var Sophie rejält törstig och uttorkad. Men hon vågade inte fråga någon annan i kön om hon kunde få någonting att dricka så hon höll tyst. Det hann bara gå några minuter innan hon hörde massa skrik från slutet av kön. Alla reste sig och kollade bakåt och där kom Niall och Harry gående utanför stängslet. De var på väg fram emot de som var längst fram i kön, med massa kartonger i händerna. Alla i kön skrek och grät. Sophie bara stod helt förstelnad och stirrade på Niall. Så detta var killen i hennes drömmar? Var det verkligen såhär han ser ut?
Niall och Harry stannade några meter innan henne och började dela ut varsin dricka och en macka till tjejerna brevid henne. När de kom fram till henne log Niall mot henne.
- Do you want cheese on your sandwish? Niall log så hela kön suckade.
- umh yes please.
Harry tog en ostmacka och en cola och räckte fram till henne. Sophie skakade lite när hon tog emot den och Harry log mot henne.
- Don't worry. I hope you'll have a great time. See you inside! Sa han och log med sina fina ögon innan de gick vidare.
Sophie sjönk på marken igen. Det tog lång tid innan hon tog sitt första bett av smörgåsen. Den var fortfarande formad efter Harrys fingrar.
När hon hade ätit upp började de släppa in. När hon väl var inne i arenan kollade hon sig storögt omkring. Stolarna, golvet, scenen och alla ljus. Hon andades in lukten av allting innan hon gick och satte sig. 
Efter bara en timme släcktes alla ljus och alla började skrika. 
En ensam strålkastare tändes på scenen och där stod killarna. Sophie stod så när att hon nästan kunde sträcka ut handen och ta på killarna. Sedan drog allting igång. Låtar efter låtar spelades och Sophie bara stod helt förstelnad. Hon kunde inte slita blicken från killarna.
Sedan lugnade allting ner sig.
Ljuset dämpades en aning och en ensam strålkastare tändes och Harry stod där. Han kollade ut över arenan och började prata. Sophie stod så nära att hon kunde se hur han skakade. Scenen såg så stor ut jämfört med Harrys smala figur. Harry pratade om att älska någon påriktigt, om att aldrig låta någon annan bestämma över hur man känner. När han sa sin sista mening kollade han ner i marken och Sophie såg tårar i hans ögon. När han kollade ner såg han rätt in i Sophies ögonen. Han kollade bara i några sekunder, innan han förbryllat kollade bort mot en av vakterna. Han viskade och pekade mot Sophie och hennes hjärta slog så hårt att hon trodde att det skulle synas utanpå.
När Liam drog igång första solot i "more than this" så kom en av vakterna gående mot Sophie. 
- Du ska upp på scenen. Sa han samtidigt som han tog tag i hennes armar för att hjälpa henne över.

Sophie skakade när hon tog tag i scenkanten för att häva sig upp på scenen. Niall kom gående mot henne för att hjälpa henne upp. När hon ställde sig upp och såg ut över arenan blev hon alldells yr. Alla skrek och grät. Niall tog hennes hand och leddde henne in mot scenen där Harry stod och tog emot henne. Sophie kände att hon gick som i sömnen, hon visste inte om hon drömde eller om det var verklighet.

Harry tog med henne till kanten av scenen. Han ställde sig mitt emot henne och tog tag i hennes händer medans han sjöng sitt sista solo. Hon hoppades att han inte skulle känna hur mycket hon skakade i händerna. Sophie hörde ingenting av vad han sjöng men eftersom hon kunde låten utantill så kunde hon förstå ungefär vart de var i låten.

När låten var slut lutade han sig fram emot henne och sa.

- What's your name sweetie?
Sophie darrade på rösten när hon svarade.
-Sophie.
Harry tog tag i hennes hand och vände sig mot publiken. 
- Everyone, give a hand for Sophie!
Sophie såg hur Harrys ansikte försvann och hon kände hur hon föll och föll.
Sedan blev allting svart.

- Har du fixat allting med packning och biljett? Vi vill inte att du ringer och klagar för att du har glömt någonting. 
Sophie suckade och öppnade sin dörr. Utanför stod mamma med sin nya klänning på sig. Den satt tight över brösten så Sophie förstod att hon skulle ut med Tony idag igen.
Sophie stönade och förklarade för mamma för tionde gången idag att hennes packning hade varit klar i en vecka och att hon hade kollat en gång i timmen att hon hade allting med sig.

Det var nästan ett år sedan Sophie hade suttit och gråtit utanför Ticnet. Hon hade köat i 7 timmar men biljetterna tog slut direkt. Då trodde Sophie att hela livet var slut, att hon aldrig skulle bli lycklig igen , men en dag kom hennes mamma hem med en biljett till konserten i Norge. Detta betydde att Sophie själv skulle ta tåget ifrån stockholm över till norge, checka in på hotellet själv och gå på konserten själv. Ingen trodde att hon skulle klara det, men hon hade bestämt sig för att visa dom. Allt för att få se Niall och de andra killarna i bandet. 
Det bästa var att hon hade så bra platser också, längst fram vid scenen. Sophie har aldrig förstått hur mamma kunde få tag i biljetterna, men hon vågar inte fråga. Det viktigaste är att hon får gå på konserten och att hon skulle få sitta så långt fram att hon skulle kunna se Niall i ögonen. Så långt fram att om hon hade tur, kanske få röra Nialls hand..

Hon avbröts i sitt tänkande av att mamma skrattade åt henne.

- Vad sitter du och tänker på Sophie? 
- Hur lycklig jag är över att jag åker imorgon. Sophie kom på sig själv med att svara med lite suckande romantisk. 
- Du är rolig du gumman, skrattade mamma innan hon rufsade om Sophie i håret och gick ut

.

Det sista Sophie gjorde innan hon skulle sova var att kolla packningen en sista gång. Hon hade redan förberett sig på att inte få någon sömn på natten, därför hade hon förberett sig med att ladda ner massa filmer. Men det blev inte av att hon kollade på dem, utan hon satt hela natten och lyssnade på Niall och de andra killarnas fina röster.
När solen gick upp hade hon fortfarande Nialls solo i "Little thing" i huvudet och hon visste, fastän dagen inte ens hade börjat, att hon började leva den bästa dagen i hennes liv.

Efter en natt utan sömn och en dålig morgon satt Sophie äntligen på tåget mot Norge. Morgonen hade börjat med att Sophies mamma hade kommit in och skrikit på henne för att hon skulle åka och lämna mamma själv. Sophie hade försökt förklara för mamma att hon skulle kommma hem redan dagen efter och att mamma kunde ringa på hennes mobil om det krisade. Men Sophies mamma hade inte förstått och gått in på sitt rum för att sova vidare istället. Sophie hade lättat skyndat sig att ta med sig sin väska, packa ner lite frukost och börjat gå mot tåget. När Sophies mamma har druckit så är det bäst att hålla sig undan har Sophie lärt sig.

 Ibland önskar Sophie att hon hade en pappa, en pappa som kunde hjälpa henne med läxorna, fixa i hennes rum, köra henne till kompisar och ha en trygghet i huset. Minnet av hennes pappa som lämnade henne finns fortfarande kvar inom henne.

Det var en helt vanlig julafton 2005. Sophie hade precis öppnat det stora paketet som hon hade väntat på så länge, och ut hade det skuttat den finaste hundvalpen hon hade sett. Hon hade blivit så glad att ögonen hade tårats och kramat om pappa med lysande ögon. 
Av mamma hade hon fått en ny väska som hon var jätteglad för också, men fanns det någonting i världen som slår en hundvalp?
Den kvällen hade hon legat vaken länge brevid sin nya hund, som hon hade döpt till Bruno. Hon hade legat och tänkt på hur bra livet skulle bli nu, att hon inte skulle vara ensam mer utan hon hade sin älskade Bruno.
En vecka senare gav sig pappa av. Mamma berättade aldrig varför men Sophie vet att mamma trodde att Sophie gillade pappa mer än mamma. Sophie önskar av hela sitt hjärta att pappa skulle komma tillbaka och ta med sig henne tillbaka..

Sophie vaknade upp av sitt tänkande av att konduktören knackade henne på axeln. 
- Din biljett tack!
Sophie hade haft biljetten i handen hela tiden för att hålla koll på den så det var inga problem med att visa fram biljetten. När konduktören gått så kollade hon sig omkring och insåg att flera runtomkring henne kollade lite konstigt på henne. Men hon slöt bara ögonen och satte på sin favoritlåt igen. När Nialls solo började spelas i öronen log hon lite för sig själv, tänk att idag skulle hon få se killarna som har räddat hennes liv i så många år...

- Tåget anländer snart till oslo och vi som har jobbat ombord hoppas att ni haft en trevlig resa.. Ropade de ut i högtalarna. Men Sophie var redan inne i drömmen då och inget skrik i hela världen kunde få henne att vakna från sina drömmar..