morethanonedirection.blogg.se

3 månader senare.
Harrys perspektiv.

- I'm going to miss you Harry. Sophie kramade mig.

Jag kollade besvärat på Louis.

It's only two months Sophie. We'll be coming back soon. The time will go fast, i promise. Hon kramade mig en sista gång innan hon gick mot Liam bil. Han skulle köra henne till flygplatsen. 
- Bye Harry. I love you.
- I love you too! Jag hoppades det var sista gången jag behövde ljuga om de orden. Louis log mot mig. 
- She's nice. 
Jag nickade. Jag skulle sakna henne. Jag hoppades att vi kunde fortsätta vara vänner även om allting gick som planerat.
- I think it's time for us to go now. Louis kollade sig omkring innan han tog min hand. Jag skulle få följa med honom hem i en månad och sedan skulle vi hem till mig. Hem till våra föräldrar. Hem till våra barndomshem. Jag suckade lyckligt. 
- What? Louis härmade min suck.
- I'm just so happy Louis. 
- Me too Harry. 
Jag log stort mot honom innan vi började gå mot tåget. Det skulle bli kul att få spendera tid med Harry utan Joe. Utan Sophie och Eleanor.

Sophies perspektiv. 
- Goodbye Sophie. Liam kollade på mig med sorgsen min.
- Goodbye Liam. Jag gav honom en snabb kram. I'll see you soon again. Han kollade på mig med spänd min.
- Yea, i guess so.
- what? 
- Nothing Sophie. Just have a good time home, okey?
Jag hann inte svara innan han började gå mot bilen igen. Han tog upp handen mot ansiktet och strök handen över sina ögon. 
- Liam? Jag sprang snabbt fram till honom och gav honom en kort kram.
- I'll miss you Liam.
Han log försiktigt mot mig med tårar i ögonen. 
- I'll miss you too Sophie, everyday.
- I'll see you soon, okey? Only two months. Jag log försiktigt mot honom. 
- Goodbye. Jag vinkade samtidigt som jag började springa mot flygplanet. Jag kände hans blickar i ryggen.

Jag kom på sist av alla på flygplatsen. Liam hade hjälpt mig att boka en fönsterplats. När planet startade höll jag mig hårt i handstöden som fanns på sätet. Jag var inte rädd för höjden, men någonting inom mig hade övertalat mig att jag kunde dö av att flyga. Planet kunde krasha förstås. Mitt liv var så underbart, jag ville inte dö än. Jag kollade ut på molnen som svävade förbi. Jag skulle sakna killarna. Jag skulle sakna Harry och jag skulle sakna Liam. Jag skulle tillochmed sakna Joe, han hade varit så trevlig mot mig när vi var och shoppade, som om han verkligen brydde sig om mitt och Harrys relation och hur han verkligen försökte få mig att passa in i den nya världen jag levde i.

Resan hem till sverige gick fort. När jag kom ur flygplanet stod jag andades i flera minuter. Svensk luft. Fanns det något bättre? Luften i London hade känts som att andas in avgaser och man var hela tiden omringad av stora höghus och tutande bilar. Jag kollade mig omkring. Gräs och träd så långt ögat kunde nå. Jag log när jag gick i gången som ledde till flygplatsen.
När de automatiskta dörrarna öppnades hörde jag massa skrik. Jag kollade förvånat ut. Några kameror blixtrade snabbt till. Flygplatsen var helt full av folk som stod och trängdes och kollade på mig. Jag kollade mig storögt omkring. Fotograferna var snabbt framme vid mig.
- Sophie! Hur är det att vara hemma i sverige igen? Hur går det med Harry? Det går rykten om att du är gravid, stämmer det? Det tog en stund innan jag lät orden sjunka in. Jag fick samla mig lite innan jag kunde svara. Här var det svenska som gällde.
- Det är bra. Jag log lite snabbt innan jag började gå mot utgången. Folk skrek och tryckte sig mot staketet.
- Bitch! Du är bara Harrys Beard! Harry är bög. Larry är föralltid, DU FÖRSTÖR ALLTING!
Jag fällde snabbt upp luvan över huvudet för att slippa allas blickar. Jag var chockad. Jag trodde inte det hade blivit så stort i sverige än? Plötsligt såg jag ett välbekant ansikte i folkmassan. Mamma. Hon kollade länge på mig innan hon kom fram till mig.
- Sophie? Vad händer?
Jag suckade.
- Jag berättar när vi kommer hem mamma. Jag vinkade till några säkerhets vakter att dom skulle hjälpa mig att komma fram. Den skrek på tjejerna som stod bakom stakeket att backa några steg. Jag och mamma tog oss snabbt förbi folkmassan och ut till taxin som väntade utanför. Mamma pustade ut när vi kom in i bilen.

- Vad i hela friden var dethär? 
- Jag vet inte mamma. Det finns många one direction fans här hemma i sverige med. Jag försökte le mot henne.
- Jag kan inte förstå att min lilla älskling är en kändis. Hon klappade mig försiktigt på kinden. Jag log sammanbitet. Jag kände tårarna trycka på i ögonen. Jag var tvungen att fråga.
Vi satt tyst hela resan hem. När vi kom hem till det gamla huset där jag spenderat 16 år av mitt liv stod det folk ute på gatan och kollade nyfiket. Jag suckade innan jag klev ur bilen. 
- Hej! Jag vinkade och log mot dom. Dom granskade mig med sina hårda ögon innan de viskade till varandra. Jag suckade och tog min väska och gick in i huset. Mamma kom tätt efter mig.
- Sophie. Kom så sätter vi oss i soffan lite. Jag slängde in väskan på mitt rum och gick ut till mamma igen. Hon lade armen om mig.
- Berätta allt!
- åh- Ja.. Jag är tillsamans med Harry. Det är en lång historia mamma. Jag följde efter dom ända till London. I london låg jag sjuk i en vecka och sedan när jag skulle fortsätta leta efter killarna blev jag överfallen på gatan. Jag hamnade på sjukhus. Harrys kompis Louis låg också på samma sjukhus samtidigt. Harry fick höra om allt som hade hänt och kontakade mig på twitter. Sedan har det bara gått framåt.

. Det låter som en dröm. Mamma kollade på mig med tårar i ögonen. Jag är så glad för din skulle Sophie.
Jag kände de dumma tårarna trycka bakom ögonlocken.
- Mamma. Det är någonting jag behöver säga till dig.
Hon strök mig över håret. 
- Du kan säga allting till mig gumman. 
- Mamma.. Jag tror jag är gravid.
Hon kollade chockat på mig.
- va?! Sophie du måste kolla upp detta! 
Jag suckade.
- Ja men hur? Harry vet ingenting..
- Hur längesedan var det ni.. gjorde det?
Jag rodnade.
- 3 månader sedan. 
Hon kollade chockat på mig. 
- Sophie.. Vill du kolla nu direkt?
Jag nickade sammanbitet. Hon gick iväg till köket och kom snabbt tillbaka med en sticka.
- Varför har du sånnahär hemma? Jag kollade chockat på henne. 
- Det kan vara bra att ha. Kom igen, gå och prova nu.
Jag kollade frågande på henne.
- Hur gör jag?
Hon fnissade.
Kissa på stickan.

Jag gick in på toan och satt en stund innan jag blev kissenödig. När jag var klar gick jag ut till mamma igen.
- Mamma , det står ett plus på. Vad betyder det?
hon kollade sammanbitet på mig.
- Sophie. Du är gravid.

va? Jag kollade nervöst på henne.
- Plus betyder att du är gravid. Sophie, du måste prata med Harry om dethär, okej? Så snabbt som möjligt.
- Jag ska..
- Nu. Hon klappade mig uppmuntrande på knäet.
- Du vet att jag fick dig när jag var 17 år. Jag klandrar dig inte. Han är den rätte, eller hur?
Jag nickade sammanbitet.
- Ring honom.

Jag log snabbt mot henne innan jag gick mot mitt rum. Jag stängde ordentligt dörren om mig. 
Jag satte mig på sängen och suckade. Det skulle vara en överraskning till Harry, det var jag fortfarande beslutsam om. Han skulle bli glad. Det skulle vara en start på vårat nya liv. Ett barn skulle göra så vi kom varandra närmare.
Jag satt på mitt rum i några minuter innan jag gick ut till mamma igen. 
- Han blev jätteglad. Jag log strålande mot henne. Vi ska behålla barnet.