Claras perspektiv.
Harry kollade på mig med bedjande ögon. Hans händer famlade efter någonting att hålla sig i och innan jag hann tänka sträckte jag fram händerna och tog ett stadigt tag om hans handleder. Hans tunna kropp föll handlöst mot taket och jag försökte hindra honom från att inte krasha ner på taket men han ramlade ihop i en liten hög vid mina fötter. Jag släppte snabbt hans händer.

Harry lutade ansiktet i händerna och hans rygg skakade. Hans andhämtning var hög och de små lockarna på hans huvud stod åt alla håll. Mitt hjärta värkte av att se hand lilla figur krypa ihop ännu mer men jag försökte intala mig själv att han förtjänade det. Han förtjänade att känna räddsla och smärta, precis som Louis hade gjort.
- You were afraid Harry. Jag försökte låta stadig på rösten.
Hans rödsprängda ögon borrade sig in i mina ögon och jag försökte att inte flacka med blicken.
- Yea, i were fucking afraid. I can't believe how mean you really are to me, i tried be nice to you in the begining but you only hates me. I didn't kill Louis okey?! I liked you in the begining, i thought we could have been friend, and then maybe i could have told you. Han snyftade. But that's so damn over. Do you want to know why i moved here? I'm dying. They're trying to do everything to make me live this year out, but this is killing me. You're killing me more than the brain tumour. But you win, hope you'll be happy when i'm dead. Harry reste sig hastigt upp. Mitt hjärta värkte samtidigt som jag försökte intala mig själv att det var sant att han hade dödat Louis.

- Harry. Jag famlade för att hitta någonting att säga.
- No, don't say anything. You've already ruined everything, don't tell me about Louis again. Don't tell me about how much you hate, tell me you want me to die. Because that's what you want, right? It wasn't so smart to save me over there. Han nickade emot stången.
- Harry, i'm.. Han avbröt mig igen. Hans ögon skiftade till en ljusare nyans och han såg liten och sårbar ut där han stod rätt framför mig.
- Leave me alone, okey? Han vände sig snabbt om och började gå mot korridoren som ledde tillbaka in till sjukhuset.
- Harry, wait!
- What?! Han vände sig om och stirrade på mig med trött blick.
- I'm dying to. Mina händer skakade när jag försiktigt rättade till min tröja som hade hamnat på snedden.
- Oh, but i'm going to hell. And you're going to heaven, if you could say it by yourself.
- I didn't mean it like that.
- So, how'd you mean it then? Harrys ögon borrade sig i mina. Det gick runt i mitt huvud samtidigt som jag försökte komma på någonting att säga.
- You see. It was exactlly how you meant it.
- You can't make it back. Min röst låt hårdare än den skulle.
- So what? Harry vände sig om och började gå snabbt nerför den långa korridoren.
- You're going to fall Harry.
- No.
- Harry, wait for me. It's dark.
- Why do you even care? Harrys ögon glimmade till i mörkret.
- I.. Jag försökte komma på en förklaring. Jag visste inte ens själv varför jag brydde mig om killen som mördade Louis.
Harry tog ett steg emot mig.
- I can see what you're thinking.
- Yea, right. Jag försökte flina mot honom men det blev endast en grimas.
- You're trying to figure out a way to explain why you care. You're trying to understand it by yourself, why would you care about a fucking murder? But you're not fiding a reason. You know what, i think you know deep inside that i didn't kill Louis.
- I know it Harry. Jag försökte låta säker på rösten men den svek mig.
- Be proud to call yourself a murder. Because you killed me, after one day here. I'm already dead.
- Harry stop.
- Leave me alone now, please.
- Wait.. Harry vände sig snabbt om igen och började gå nerför den långa korridoren. Jag sprang snabbt efter honom.
- Harry, i didn't mean to kill you.
Harry skrattade tomt.
- Too late.
- I'm sorry.
- You're sorry? For what?
- I don't know. Jag förbarmade mig över mitt hjärta. Varför sprang jag efter honom?
- Don't say you're sorry if you don't know why you're sorry. And i know you're not sorry.
- Oh! Jag svor irriterat. You'll never listen to me.
- You had your chance.
- Well, go back there, do it. But you won't make it back without me. Jag stannade i korridoren.
- So what. Harry suckade.
Jag kollade mig uppgivet omkring i den mörka korridoren. Harrys steg hördes allt längre bort. Mina händer famlade utefter väggen för att känna vart jag befann mig i korridoren. Mina fingrar stötte in i den lilla skylten som satt under fönstret. Jag flämtade till. Innan jag hann tänka mig för ropade jag till Harry.
- Harry, the stair.. Jag visste att trappan bara var ett tiotal meter från där jag befann mig.
- Why do you even.. Några höga dunsar hördes bortifrån trappan.
- Harry? Min röst darrade.

Harrys perspektiv.

Jag kollade på den stora folkmassan som var samlad utanför parken. Folk hade köat ända sedan klockan nio på morgonen inför våran show. Louis tog försiktigt min hand.
- I can't believe it.
- Not me either. Niall ställde sig brevid oss och kollade ut genom det stora fönstret. Vårat hotell sträckte sig högt över marken och man kunde ha utsikt över hela parken där vi skulle uppträda.
- Look, they're crying. Niall pekade på några fans som satt längst fram i kön och höll om varandra.
- It's our faults. Jag suckade.
- No, it's my fault. Niall kollade ner i marken.
- Niall, we don't want to do it either.. With the baby and everything. And Zayn.
- But it was my decision. How could everthing go so fast? It was only a week since Sophies funeral and when i told you about it. I was thinking that we could have had this consert in a month or something.
- It's for the best Niall. Jag lade försiktigt armen om honom. 
- Yes, you're going to do well without us. Louis log försiktigt mot Niall.
- But i'll miss you. Niall hade tårar i ögonen.
- Send us ticets to your consert. Jag puttade till honom. If they're not sold out already. 
- They wont be. Niall log försiktigt.

- Zayn will be here in five minutes. Louis vände sig från fönstret och gick bort till garderoben.
- It's time. Jag nickade sammanbitet. 
Niall kollade ut över fansen som stod och köade.
- Do you think any of theese will follow me? Niall kollade oroligt på mig.
- Niall, everyone will. They love you, with or without us. I promise. Niall kollade tacksamt på mig innan han gick mot garderoben. Jag studerade de gråtande fansen en gång till. Jag undrade hur mycket det skulle gråta på konserten.

Dörren slogs upp och Zayn kom in. Hans ring runt foten skymtade under de svarta jeansen han hade på sig.
- The taxi is here. Han pekade ut mot gatan.
- Are we ready? Jag kollade mot Niall och Louis som nickade.
Det pirrade nervöst i min mage när vi satte oss på bilen. Det var den största konserten någonsin, fansen skulle ta upp en hel park och det var första utomhuskonserten. Vi åkte förbi raden av fans som stod och köadet. Det kollade frågande efter taxin men eftersom den hade svarta rutor såg de ingenting. Jag studerade raden av tjejer och killar som stod och tryckte sig mot staketet för att komma in på parken. De hade precis börjat släppa in och bakom stängslet var det redan hundratals med fans som stod och väntade. Taxin svängde av vägen och in på parkeringen bakom scenen. Vi gick snabbt ur bilen och skyndade oss bort till scenen innan någon av fansen skuller se oss. Bakom scenen fanns det ett litet rum med några soffor.

- It's fifteen minutes until it starts. Should we go inside? Niall pekade mot rummet bakom scenen. Vi nickade.
- I can't believe in. Zayn kollade på oss med tårar i ögonen. 
- Not me either. Louis kollade chockat på Zayn. Det var som att allt hade sjungt in nu

. 
Vi sa inte mycket. Vi satt bara tysta i tio minuter och väntade på att det skulle bli dags. Det fanns inga ord att beskriva hur mycket känslor som fanns inom oss. Rummet vibrerade av gråt och nervositet.
- It's time. Niall reste sig försiktigt upp.
- it is. Jag suckade och reste mig snabbt upp. 
- Come here. Louis höll ut armarna och vi alla gick in i våran gruppkram som vanligt innan konserterna. Vi klamrade oss fast vid varandra som om vi inte ville släppa taget. 
- Come on. Let's do this to the best consert ever. Niall försökte le genom tårarna.

Vi steg upp på scenen en efter en och blickade ut över det stora publikhavet. Fansen skrek och starka ljustrålar riktades mot oss. Det höll på att bli mörkt ute men scenen lyste ut över hela publikhavet. Jag gick försiktigt fram till mikrofonen.
- We're so happy that you wanted to join us for this consert. As you already know, this will be our last consert. Fansen skrek och jag kunde höra snyftningar över hela parken.
Louis gick fram till mikrofonen brevid. 
- We'll never forget you. You changed our lifes and you made us believe in our dream. This was a big dream coming true for all of us, but this lifestyle isn't made for everyone. Fansen skrek.
- Let's make the best show ever. Zayn höll upp händerna och fansen skrek.

Vi starade våran sista konsert någonsin. Som alla andra gånger vi hade sjungt sedan Liams bortgång så var vi tysta på hans solon. Fansen sjöng försiktigt med på Liams solon, det kunde hela texterna utantill. Jag kollade ut på den stora folkmassan. Så många olika människor som hade följt oss genom alla dessa åren, så många tjejer och killar som hade kommit fram till oss och berättat att vi hade räddat dom från dåliga vanor, så många som har köpt vårat låtar, skivor, tröjor, tidningar och lagt ner hela sitt liv i oss. Niall, Zayn och Louis stod tysta på scenen. Det var under denna pausen som Liam skulle ha sagt någonting igentligen. Jag kollade mig förvirrat omkring. Vi hade inte förberett någonting. Fansen stod tysta och kollade på oss med rödgråtna ögon. Dom flesta kunde schemat för konserten utantill.

Innan jag hann ångra mig hoppade jag ner från scenen och gick fram till stakeket. Fansen skrek och jag gick långsamt framför raden av fans. Jag stannade till framför en tjej som stod och grät. På hennes tröja hade hon en stor bild av Liam. Jag sträckte mig försiktigt fram och kramade henne. Hon kramade mig chockat tillbaka.

- Liam loved you. Jag tog försiktigt upp mikrofonen. He loved everyone of you. He never wanted this to happen, but sometimes you just got to follow your heart. Maybe one day you'll se us out here again. Maybe one day you'll read in the newspaper about us. Maybe you'll read how we'll coming back to you, maybe you'll read about how happy we are without this tour. But whatever you'll going to read, i want you to know that we'll always miss you. All of you, and everyone who couldn't make it here today, everyone has helped us to come this far. We couldn't make it without you, you are the best fans in the world. Några fans grät och sträckte sig emot mig. Jag tog en tjej försiktigt i handen. If i could, i would hug all of you. Fansen skrek. We're going to perform a song Liam wrote for us, a long time ago. He never had the chance to sing it with us, but we want to sing it for him. And yea, he's gone. But he'll always be here, in our hearts, remember? Because as long as you don't forget him, he won't forget you. Always remeber that.

Jag tog mig snabbt upp på scenen igen och vinkade att vi var klara att köra igång. Vi sjöng långsamt låten som Liam hade skrivit till oss. Men denna gången sjöng vill tillsamans på Liams solo. Parken var helt tyst förutom våra röster som flöt ihop i mörkret. Jag kände hur tårarna började trycka på den sista versen. Jag satte mig försiktigt på scenkanten och sträckte fram händerna mot några fans. När låten var slut var det tyst i några sekunder innan fansen började skrika. Jag såg hur några tjejer grät några meter ifrån mig och jag vinkade försiktigt till dom. Jag kollade ut över den stora publiken. En tjej som stod på andra raden vinkade och försökte komunicera med mig. Hennes tårar rann ner för kinderna och jag vinkade försiktigt till henne. Hon fortsatte att ropa och jag lutade mig fram och försökte höra vad hon sa. Hon viskade någonting i mitt öra men jag hörde inte vad hon sa. Jag sträckte tveksamt fram mikrofonen mot henne och hon kollade oroligt på mig innan hon försiktigt tog mikrofonen.

- Can you hear the Liam? Hon skakade av gråt och jag såg hur hon försökte få fram ord. Jag sträckte mig fram mot henne och mikrofonen.
- They're screaming for you. Jag snyftade till och kände hur tårarna började komma. Jag kramade försiktigt om henne och satte mig på scenkanten igen. Niall, Louis och Zayn kom försiktigt fram och satte sig brevid mig. Fansen grät och vi grät. Jag tog försiktigt Louis hand och kramade den hårt. Det var för mycket känslor som slogs inom mig.

- We're going to miss you. Min röst darrade. Fansen skrek. Zayn kollade på mig med tårdränkta ögon och jag försökte le mot honom. Några fans slängde upp presenter och plakat på scenen och jag plockade försiktigt upp ett plakat som hade landat brevid mig. Jag läste högt från plakatet.
- "We're screaming for you to. Can you hear us?" Fansen började skrika och jag såg hur Louis lutade ansiktet i händerna. Hans rygg skakade och jag lade försiktigt min arm runt hans axlar. Zayn plockade upp ett papper som hade landat brevid honom. 
- "thank you for saving our lifes" Fansen skrek när han läste upp lappen. Jag kollade mer tårar i ögonen ut över alla fans. Något smalt och oranget flög förbi mitt huvud och jag kollade förvånat åt det hållet. Jag log när jag såg vad det var. Jag tog upp moroten och stack den i sidan på Louis. Han kollade chockat på mig.
- Harry! That hurts. Jag log försiktigt genom tårarna. Louis kollade sig omkring över den stora parken.
- It's time. 
- We've said that many times today. Jag reste mig försiktigt upp. Fansen grät hysteriskt.

- It's not a goodbye. Niall försökte le genom tårarna. It's just a new beginig. 
- You'll se our bad dances someday again. Zayn torkade sig över ögonen. Jag nickade försiktigt. 
Fansen stod helt tysta och kollade på oss med rödspränga ögon. 
- We'll see you again. Thank you for everything. We'll always love you, don't let anyone let you down. Always follow your dreams and be how crazy you want. Jag vinkade försiktigt ut genom folkmassan innan jag tog ett djupt andetag och vände mig ifrån scenen. Niall, Louis och Zayn vände också ryggen mot publiken och vi började gå mot dörren. Fansen skrek och jag kände hur jag började gråta.

För sista gången vände jag mig om och kollade ut över den stora folkmassan innan jag vände ryggen åt det som hade varit mitt liv i så många år.

Harrys perspektiv.

När bilen stannade kollade jag försiktigt på den stora vita kyrkan. Det var fullt med fans utanför på gräsmattan igen. De ställde sig försiktigt upp och vinkade till oss när vi klev ur bilen. Det var en helt annan stämmning än på Liams begravning, nu var det som vanligt. Folk grät och försökte ta sig fram till oss för att ta bilder. Jag suckade. Inga öppna dörrar på denhär begravningen iallafall.

Zayns ring runt foten pep tyst och långsamt i bilen. Jag tog försiktigt Louis i handen och öppnade dörren. Skriket var öronbedövande. Jag började snabbt gå nerför raden fans och fotografer. Kamerorna blixtrade och fansen kollade förväntasfullt på mig och Louis där vi gick hand i hand. Jag försökte le lite lätt mot dom men det blev mest en grimas. Louis slängde en blick bakåt och tryckte min hand lite. Jag saktade in. Zayn gick fort med blicken i marken. Fansen skrek som galningar och fotograferna knäppte hudratals bilder medan de ropade ut sina frågor.
- Are you out of jail now, Zayn? How's life in jail? Do you miss your fans?
Zayn ökade takten ännu lite mer och jag tog honom under armen när han kom fram till oss. Snabbt började vi gå mot dörren med Zayn längst in mot staket, så långt ifrån fotograferna det gick. Niall kom några meter bakom och försökte hälsa på så många fans som möjligt. Jag log lite när jag såg honom, han ville alltid hälsa på alla vart vi än var.

Vi hade fått platser näst längst fram i kyrkan. Sophies mamma satt framför oss med vad jag förstod vad Sophies låtsaspappa. Hon vände sig försiktigt om och log mot oss. Sophies låtsaspappa kollade på mig med höjda ögonbryn. Jag försökte le mot honom men han vände sig om igen och viskade någonting till Sophies mamma. Hon nickade. Jag fixerade blicken på kistan som stod längst fram. Den var vit med guldiga detaljer på locken. Framför den stod ett foto av Sophie. Hennes blonda hår stod åt alla håll i vinden. Hennes leende var stort och hennes ögon lyste. Sophies mamma såg min blick och vände sig om och viskade till mig.
- It was the first day of your holiday. She was so happy. Hon strök mig försiktigt över handen och jag försökte fästa mig blick någonannanstanns än i hennes ögon.

När prästen började prata vände hon sig snabbt fråmmåt igen. Hon hade frågat om vi ville sjunga på begravningen och vi hade motvilligt sagt ja. Det hade varit svårt nog att sjunga utan Liam på hans begravning också var vi oroliga för att Zayn inte skulle få komma på begravningen, men när fängelset hade get honom permission i några timmar så hade vi bestämt oss för att sjunga.

- . I never met Sophie personally, but we're going to listen to her friend, Harry. After that are we going to listen a song performed by Harry, Niall, Zayn, Louis and Liam. Jag ryckte till när han nämnde Liams namn. Louis kollade förbryllat på mig och tog min försiktigt i handen.
- Together. Han reste sig och ledde upp mig på altaret brevid kistan. Jag gick försiktigt fram till mikrofonen. Hundratals ögon vändes mot mig och jag kunde inte känna igen ett enda ansikte.

- When i first met Sophie. Jag harklade mig. It was in february this year in Norway. I took her up on stage and she fainted in my arms. I couldn't stop thinking about her after that, and neither could she. So she followed her dreams and went after us. I never noticed her, but my friend Liam did. sophie was beaten by some fans and had to go to the hospital, that was when we got to know her. She was so nice to us, and she changed our lifes. She was like our little sister, always nice and kind. Even if she don't know it, but she changed everyone of us. Liam met his first live, me and Louis got together and started fighthing for what we believed in and what we wanted. Liam is not here with us today, he and Sophie were in the accident. Jag kände tårarna trycka på och jag fick svälja några gånger innan jag kunde fortsätta. I think that sometimes, life isn't made for some people. They didn't die for nothing. They're up there, watching us and will always be there for us. Sophie left a wonderful little son, and we're going to keep him save, for her. She'll always be up there watching us and the baby. 
I'm sorry for thoose people who never got to know Sophie. There's millions of people out there waiting to change someones life. You could met the person right now, today or tomorrow. We met Sophie. She was just a fan from the begining, it's so hard to think that there's milions of fans outside, wanting to do what she did. Maybe someday, we're going to met a fan again who changes our lifes. 
We'll sing this song for you Sophie, and for Liam. Because it was her favourite song, and Liam once told me that song reminded him of her.

Jag backade några steg och Niall, Zayn och Louis kom fram till mikrofonerna brevid mig. Den femte mikrofonen stod tom brevid oss.

Can we take the same road two days in the same clothes
And I know just what she’ll say if I make all this pain go
Can we stop this for a minute
You know, I can tell that your heart isn’t in it or with it
Jag kände tårarna trycka på när jag sjöng mitt solo. And I know just what she’ll say if I make all this pain go. När sången var slut hördes det några snyftningar i kyrkan. Jag tog snabbt tag i Louis hand och gick ner för trappan mot våra platser igen.

När Sophies mamma hade hållt tal så började första raden gå framåt mot kistan. Jag tog försiktigt upp den lilla asken med Liams halsband han hade lämnat ur väskan. 
- Listen. Niall pekade upp mot de stora högtalarna som satt på sidan av kyrkan.

Lean in when you laugh,
We take photographs
There’s no music on
But we dance along
Never felt like this before-ore
Are we friends or are we more?
As I’m walking towards the door
I’m not sure.

But baby if you say you want me to stay
I’ll change my mind
Cause I don’t wanna know I’m walking away
If you’ll be mine
- It's Liams song. Louis kollade på mig med tårar i ögonen.
- I know. I asked if they could play it. Jag log försiktigt mot honom. Han kramade min hand

. Den första raden hade satt sig igen och vi började gå fram mot altaret. Vi ställde oss omkring kistan.
- Here we are again. Louis försökte le men det blev mest en sorgsen grimas. Jag strök försiktigt över den vita kistan. Niall tog upp halsbandet och lade det på kistan. Det flöt ihop med guld detaljerna på kistans lock. Jag kände hur tårarna började trycka på igen.
- I'm going to miss her. Jag snyftade till. Louis tryckte försiktigt till min hand. 
- Harry, we'll miss her to. Zayn såg liten och smal ut i sin stora kavaj. Jag torkade tårarna och strök över kistan.
- Goodbye Sophie. Jag vände mig snabbt och började gå mot min plats igen. De andra följde tätt efter mig. Sophies mamma kollade på oss med tårar i ögonen när vi gick förbi henne.
- Thank you. Hon viskade tyst när vi gick förbi henne till våra platser. Jag försökte le mot henne. När begravningen var slut följde vi försiktigt strömmen mot dörren. Utanför väntade taxin som skulle ta oss till hotellet och Zayn till fängelset. Jag suckade.

- Back to normal again. Zayn försökte le.
- I guess. Louis suckade. 
- Guys.. i need to talk to you. I've decied something. Niall kollade på oss med sorgsna ögon.

Harrys perspektiv.

- Look, it's you baby. Jag tog försiktigt bebisens hand och lät den vila på Sophies kind. han kollade på oss med stora ögon. Vi hade suttit hos Sophie i snart en timme och inget av det jag ville säga hade kommit över mina läppar.
- It's you mum. Jag strök försiktigt bebisen över huvudet. And we're your dads. Louis satt på Sophies andra sida och log försiktigt mot mig.
- She's already gone Harry. She's already with Liam. It's hard to say something, isn't it? 
- It's like she's not here at all. Jag sänkte blicken. She can't hear us, it's not like Liam. Her hearts doesn't beat anymore.
-She's not here Harry. She's gone. 

But it feels like i need to say something but i don't know what. She was so nice to me and a made her sad. Jag strök snabbt bort de dumma tårarna som pressade på. Bebisen lutade sig tungt mot mig och slöt ögonen. Jag strök honom försiktigt över håret. 

- You don't have to say anything Harry. She'll understand.
- What if she's not? What if she's up there, watching me and thinking about how mean i was to her? I lied to her Louis. 
- I know Harry. I wish i could turn back time and make everything right again. But we can't Harry, it's over. We can't do anything about this.
- But i loved her, i really did. But i was never in love with her. She was like Felice, like a little sister. I can't forget her eyes when i let her down, i can't forget her smile, her voice, her little body holding on to me. I can't forget what i did to her, i'm feeling so guilty. How am i going to live with this? It's so much pain. I've been avoiding seeing her because i don't want to be reminded. I don't want to live with this pain, it's like i killed her. 
- But you didn't kill her Harry. 
- But i let her die sad.
- But you also made her happy. Theese last months when she was in love with you, don't you think she was happy? Ofcourse she was. Because you changed her life Harry, she became a part of this big world and she even got some fans. Things go wrong Harry, but that's life. It's hard, but it's true. 
- But what am i going to say her? Goodbye? Because we've been here for two days Louis. The visitor time was out yesterday but here we are again. Because i can't say goodbye, i can't say anything.
- You don't have to say anything Harry. She'll understand. She'll be with you everywhere, with Liam.

Jag nickade försiktigt. Jag förstod vad han sa men jag kunde inte ta in det. Jag kunde inte släppa känslorna som slogs inom mig, tankarna om vad jag hade gjort mot Sophie och tankarna på hennes sorgsna ögon varje gång jag hade varit elak mot henne. Jag suckade.
- We'll make your funeral beautiful, promise. Jag lutade mig försiktigt fram för att inte putta till bebisen. Jag strök Sophie över det lilla hår hon hade kvar. Jag kunde inte ens gråta.
- It's okey Harry. Det var som att Louis kunde läsa mina tankar. You'll get over it. Not her, but what you did. You couldn't save her. 
Jag reste mig försiktigt upp med bebisen i famnen.
- Goodbye Sophie. Min röst darrade. Jag vände mig snabbt om. Louis lade försiktigt sin hand mot min rygg och började gå mot dörren. I dörröppningen vände jag mig försiktigt om. Jag blinkade några gånger för att försöka få bort synen av Sophie i sjukhussängen. Jag förställde mig hennes blonda hår och hennes leende. En levande Sophie. Jag vände mig om och gick ut snabbt genom dörren. Jag visste att det var sista gången jag skulle se henne och jag försökte radera mitt sista minne av henne. Jag ville minnas henne som levande, inte död.

- Are you okey Harry? Louis kollade på mig med oroliga ögon. Jag nickade sammanbitet. 
- You'll be able to say goodbye at the funeral too Harry. 

Vi gick försiktigt in i det lilla rummet med kuvösen. Jag lade försiktigt ner den sovande bebisen igen. Louis strök honom försiktigt över det lilla huvudet.
- We'll have to now. Jag ville ut från sjukhuset så fort som möjligt. Vi skulle upp till fängelset och träffa Zayn och läsa Liams brev. Det pirrade i magen när jag tänkte på det. 
Nialls bil stod parkerad utanför och han stod och pratade med några fans en bit bort. När han fick syn på oss lös han upp och kom gående emot oss. Fansen följde efter. Vi fick ta några bilder med dom och dela ut några autografer.
- Can you give this to Zayn? En av fansen sträckte fram ett litet kuvert. Jag log. 
- Ofcourse. We're going to him right now actually. 
- Oh. Hope he's fine. Fansen log med förstående ögon. Det var svårt för dom också att förlora Zayn. Vi hoppade snabbt in i bilen och vinkade till fansen.

Utanför fängelsedörren var det fullt med fans. De hade stora plakat där det stod "let zayn out" "don't take zayn away from us". Jag suckade. 
- We'll need to find another way in. Niall nickade och vände snabbt bilen. Vi körde till baksidan av fängelset där några vakter stod.

- We can't get in. Jag kollade hjälplöst på vakterna.
- We can take you in this was. De pekade på en dörr på hörnet av byggnaden. Niall stängde av bilen och vi följde tacksamt efter. 
- If you go up here and enter the door on the left, you'll come to the visitors room. Vakten pekade uppför en liten mörk trappa. Vi började försiktigt ta oss upp för den mörka trappan. Ovanför trappan var det en lång ljus korridor. Vi började gå nerför de oändligt många dörrarna ner till sista dörren där det stod "visitors room".

Precis när vi skulle öppna dörren slogs den upp och Perrie kom ut. Hennes ögon var röda och hon kollade snabbt ner i marken innan hon började gå nerför den långa korridoren. Vi kollade chockat efter henne. 
- She broke up. Zayn kollade chockat på oss. Hans ögon var stora och håret stod och alla håll. Jag kramade honom försiktigt.
- Why? Niall kollade förbryllat på Zayn.
- Because.. She don't want to be together with a murder.
- You're not a murder Zayn.
- I am. I killed him, remember? Zayn suckade. 
- It was for the best. Jag försökte le mot honom.
- Things have only been worse. Zayn suckade medan han satte sig ner i soffan. Vi satte oss försiktigt i soffan mittemot.
- So, we're going to read Liams letter, right? Zayn kollade frågande på oss. Jag nickade och tog försiktigt upp Liams brev som låg i tryckt förvar i min ficka.
- Who's going to read? Jag höll fram brevet mot Louis. Han tog försiktigt brevet och harklade sig.
- From the begining? Han kollade frågande på oss.
- From the begining.

"Hey boys. I don't know if you're going to read this, but i just want you to know. First of all, in this box there's a CD. It's a song. A song i made long time ago, but i never wanted to show it for you. But there's no reason to take it in the grave, so i've decided that you'll have it. I want you to take the song and make it your. It's like i'm still a part of the band then. I really hope you'll do that, cause that would mean so much to me.

I want you to know something, it's really hard to tell you. I don't know if you already know about it, but i've told Sophie. I can't write so long, i'm so tired. But i'm going to try to write this down short.
I told Sophie about everything. It's so hard to say this, but her feelings were fading for you Harry, even before i told her. She was going to tell you about it, but then the accident happened. I loved her Harry, i never wanted to do this but i had to. I couldn't see her face when you was going to tell her the truth. I'm so sorry but, but this is how it is. I know she's going to die. I know we'll be up there together, in heaven. She was my first big love, it was so hard to see her with you. She was just a fan in the begining, think about how much she changed our lifes? What if we never met her, what would happen to us the? What if there's another fan out there, waiting to change our lifes. I'm never going to see that. I'm dying, i'm never going to met a fan again. There's milions of them out there. We're just lucky to met her.

And i'm so happy that i met you. Before you, as you know, i was bullied. I was depressed, but you helped me up. You really did, i can't explain how happy i am. And now i'm going to leave you. Are you going to cry? Are you going to listen to my music and then talk about me? Because i don't want you to cry. I want you to move on. Get your own lives or keep the tour going, i don't know. But just move on. Don't cry for me. Harry, don't go into bad habits again. Louis, don't let anyone ruin you humor, always be yourself. Niall, keep smiling. Be a fucking little kid, because that's how we love you. Zayn, don't be to serious. Life is made for you, not for me. Smile, for me, please. I'll always be up there waiting for you and checking on you.

I'm so scared, i don't know what's going to happen. Am i going to be alone? Does it hurt? Are you going to move on? Don't cry for me. Don't cry at my funeral, don't cry for me at all. Smile for me, please. I can't stand there, watching you crying and don't do anything.
The doctor is coming now, i know what he's going to say. I'm leaving soon, i'm so sorry. I never wanted to leave you. Listen to the song i've sending with you. I'm hiding this letter and the song under my bed. I hope you'll find it, but if you're reading this, i guess you've found it. I'm sorry if there's any black spots on the letter, it's my tears. I'll be dead by the time when you'll reading this. So i just wanted to say that i'm sorry and i never wanted to leave you. Keep living your lifes, together or alone. You'll be doing fine without me, i swear. Please tell the fans that i love them and i'll be watching them everywhere they go.

I love you so much. I'll always be your guardian angel. Promise.
Your Liam."

Harrys perspektiv.

Louis gick nervöst fram och tillbaka i korridoren. Sophie och barnet hade varit inne på operation i två timmar och vi hade ingen aning om vad som hade hänt. Doktorn hade sagt att det fanns en risk med operationen.
- Oh, can't they just say how's everything is going?! Louis sparkade förtvivlat i golvet. Jag kunde inte låta bli att flina lite. Han såg så rolig ut där han gick fram och tillbaka med en förtvivlad blick i ansiktet.
- Don't worry Lou. I'm sure they're done soon.
- I just can't stop thinking about what will happen to the baby. What if the baby doesn't make it? What if it's sick?
- It's going to be a little bit sick. It's so early you know. It'll have to stay at the hospital for a couple och weeks. It's going to be hard but we'll make it.
- But the doctor said that there's a risk. Louis ögon var stora av oro.
- There's always a risk, with everything. You can't do anything to save the baby right now, there are ten people in there trying to get the baby out, they're real doctors. They know how to do.
- I'm just worried. Louis suckade och sjöng ner på stolen brevid mig. Jag tog honom försiktigt i handen och log. Några barn satt i väntrummet mitt emot och lekte. En liten tjej lekte försiktigt med några små ponnyhästar samtidigt som hon slängde nervösa blickar på de större killarna brevid. Killarna krigade med några figurer och man kunde höra skriken ända till vårat väntrum.

- Do you think it's a boy, or a girl? Louis log försiktigt.
- I have no idea. Jag kände hur det pirrade nervöst i magen. 
- I can't believe we're going to have a baby. I never thought that would happen.
- Not me either. I really hope we can work this out. We're never been parents before. 
- You're going to be the best father in the world Harry. Promise. Louis log mot mig och jag kände mig lite generad. Jag studerade barnen i det andra väntrummet. Deras föräldrar hade kommit in och den lilla tjejen klamrade sig fast vid sin mamma. Föräldrarna kollade oss med en trött blick. Jag tog försiktigt Louis hand och kramade den. Folk kände igen oss även på sjukhuset, men änsålänge hade ingen paparazzi gått ut med det i media. Vi hade bett om att det skulle vara tyst om dethär på sjukhuset och de hade inte svikit oss än. Vi ville själva berätta för fansen om vårat barn och om vårat förhållande. Det pirrade till i magen när jag tänkte på hur chockade de skulle bli.

Dörren till opreationsrummet öppnades långsamt och några läkare kom ut. De såg alla trötta ut och kläderna var skrynkliga.
- Sophie didn't make it. Sophies doktorn kom fram och satte sig på knä mittemot oss. But we already knew that, right? It was a really big and hard operation and we couldn't save her. There was no chance in the world that we could have saved her. I hope you know that we really triend our best.
Jag kollade oroligt på honom.
- What.. What about the baby?
Doktorn log trött. Han reste sig upp och vinkade att vi skulle följa efter honom. Jag kollade oroligt på Louis. Hans ögon var stora av oro och han reste sig hastigt. Vi gick snabbt efter doktorn in till operationsrummet. Sophie låg nerbäddad under några filtar och hennes bleka ansikte var livlöst. Jag kollade sorgset på henne. Det var inte såhär det skulle blivit. Louis stannade också upp och kollade på Sophie.
- It's like she's sleeping. 
Jag nickade försiktigt. Doktorn vinkade otåligt att vi skulle följa efter till ett rum som låg brevid. Jag tog snabbt Louis hand och han tryckte den hårt.

Inne i rummet låg en stor glasbox med massa slangar in. Maskiner pep och några läkare höll på att fixa med några slangar. Doktorn pekade försiktigt på glaslådan. Vi gick försiktigt fram och kollade ner på den vita pläden. Louis flämtade till. Jag kände hur mina ögon tårades. 
- It's our baby. Louis studerade den lilla röda bebisen som låg i glasboxen. Den var liten och knubbig och låg och grät. Huden var röd och ansiktet torrt. Ögonen var mörka och den irrade omkring med blicken utan att få fäste. Jag ville bara ta upp den i famnen men glaslådan var ivägen. Jag kollade hjälplöst på Louis. Han vände sig snabbt emot doktorn.

- Is there any chance.. That we can hold the baby? Doktorn log lätt. 
- Yes, but not for so long. The baby did really really well, it's not so sick at all. This is a little fighter. Han öppnade försiktigt glasboxen och tog försiktigt upp det lilla byltet Han räckte försiktigt fram barnet till mig och jag tog försiktigt det lilla byltet i händerna. Jag kollade andäktigt på det lilla ansiktet. Louis ställde sig tätt intill mig och strök den lilla bebisen över handen. Den tog sina små fingrar runt hans lillfinger och höll krampaktigt fast den. Louis log mot mig med tårar i ögonen.
- It's a boy. Doktorn studerade våra glada ansikten med ett roat uttryck.
- It's so beautiful. Bebisen hade slutat gråta och dens små ögon slöt sig långsamt. Den lilla munnen var halvöppen och jag kunde höra den andas långsamt. 
- The baby is still holding on to me. Louis höll upp sitt lillfinger och babyns hand följde efter när han lyfte handen lite.
- The baby don't want to let you go. Jag fnissade. Bebisen vaknade till och kollade på oss med stora uppspärrade ögon.

- Schh it's okey. We're here. Jag kollade ner på de hjälplösa små ögonen. Mitt hjärta svällde av stolhet när jag såg hur Louis försiktigt tog tag i barnet och lade de i hans famn. Bebisen kollade på honom med stora ögon och Louis log med tårar i ögonen. 

Doktorn räckte försiktigt fram en liten flaska med mjölk i. Louis kollade frågande på honom.
- It's breastmilk. The baby needs it. Louis tog försiktigt flaskan och höll den framför bebisens mun. Bebisen öppnade och stängde munnen några gånger innan den fick fatt i flaskan och började suga. Det kom små klunkande ljud ifrån bebisen mun när den sög på flaskan. När den var klar tog Louis försiktigt bort flaskan från bebisens mun och ställde den på bordet brevid. Bebisen sprattlade lite innan den rapade högt. Jag började fnissa. Louis försökte hålla inne sitt skratt men tillslut började han också skratta. Bebisen kollade på oss med stora ögon där vi stod och försökte hålla inne skrattet så gott det gick. Jag tog några djupa andetag och samlade mig innan jag försiktigt sträckte fram min hand till bebisen. Bebisen tog ett hårt tag om mitt finger innan den öppnade munnen. Först såg det ut som han skulle börja gråta igen men hans mun formades till ett litet leende. Jag kände hur de tårar som jag hållt inne länge började rinna nerför mina kinder. Louis kollade på mig med tårar i ögonen innan det rann över för han också. Jag log mot honom genom tårarna.

- It's time. Doktorn tog försiktigt våran bebis och lade ner den i glasboxen. Han stod ett tag och förklarade att det var en kuvös, där barnet fick värme och näring för att överleva. Bebisen kollade på oss med stora ögon genom glaset. Jag vinkade lite lätt till bebisen. 
- We need to call Niall and Zayn and tell them about the baby. Louis log mot mig.
- We need to say goodbye to Sophie. Doktorn kollade på mig med ledsen min.
- Her mother is here. I think she wants to say goodbye first. Sophie will be ready all day if you want to say goodbye. Her mom, her cousins, grandmother, everyone wants to say goodbye. There'll be people here all day, so if you want to be alone with her you should come here by the evening. I can unlock the door for you. Jag log tacksamt mot honom. Jag var inte redo att säga hejdå än.

- But we'll need to meet Zayn now! Louis kollade arg på vakten till fängelset.
- Why? 
- Because he's an uncle. The baby was born today and Zayn doesn't know anything yet. Niall fnissade nervöst brevid mig. Han hade kommit åkande snabbt till sjukhuset och kört oss till fängelset när vi ringde honom och berättade om nyheten. Bråket som vi hade haft innan var som bortblåst.
Vakten suckade. Louis hade stått och tjatat i 10 minuter på att vi skulle få träffa Zayn.
- Please. Jag lutade mig mot glasfönstret som avskärmade vakten från besökarna. We only need five och ten minutes. We just want to tell him.

- Five minutes. Vakten tryckte snabbt på en knapp som öppnade de automatiska dörrarna. Han kom ut ur båset och gick före oss till ett litet rum där det stod några stolar och soffor. Vi satte oss snabbt ner och vakten låste dörren efter oss. Han var borta i några minuter innan han kom gående med Zayn.

Zayn var blek och trött. Den stora t-shirten han hade fått hängde slappt runt hans tunna kropp. Hans ögon lyste upp när han fick syn på oss. Vakten öppnade dörren och släppte in Zayn innan han låste dörren och ställde sig utanför och studerade oss genom ett litet glasfönster.
- Hey Zayn! Jag reste mig upp och kramade om honom. Han kramade mig hårt tillbaka.
- What are you doing here? Zayn satte sig mittemot oss.
- The baby. It's out and it's alive. Jag log glädjestrålande mot honom. Zayns ansikte sprack upp i ett leende.
- That's amazing! Han hade tårar i ögonen. Is it a boy or a girl?
- A boy. Louis log stolt mot honom.
- Do you have a name yet? Zayn kollade nyfiket på oss.
- Not yet. Jag tryckte försiktigt Louis hand.
- We only have five minutes here. How's everthing going? Niall kollade på Zayn med orolig blick.
- It's like hell. Really, it is. I'm only allowed to have visitors at fridays. I don't know how long i'm going to survive in here.
- You'll make it Zayn. Niall kollade på honom med uppmuntrande blick. 
- I guess i'll have to. Are you coming back tomorrow again?
- Ofcourse Zayn. We want to read Liams letter. And talk to you. 
- Talk about what? Zayn kollade oroligt på oss.
- Us. The band. Everything. 
Zayn nickade långsamt. Vakten öppnade dörren och vinkade åt oss att vi skulle gå ut. Jag suckade. Zayn reste sig försiktigt upp ur soffan följde efter vakten.

- We'll see you tomorrow Zayn! Jag försökte låta positiv och glad på rösten när jag ropade till honom. Zayns sorgsna ögon förföljde mig ut ur fängelset och ner till den soliga gatan igen.

- Louis! Niall och Louis kollade chockat på mig när jag tvärstannade.
- What.. What is it Harry? Louis kollade oroligt på mig.
- Liam.. Don't you think we should call the baby Liam?

Harrys perspektiv.

Vi gick långsamt på gatan inne i London. Fans kom fram och berättade hur mycket dom älskade oss och one direction, men vi orkade inte engagera oss. VI var inte one direction längre, vi var halva. En stor del av oss hade försvunnit med Liam och nu var Zayn borta också. Jag suckade.

- We're just as broken as Liam was. Do you even think this will work out? Niall kollade försiktigt på oss. Jag ryckte på axlarna. 
- It's been three days Niall. 
- But Zayn's punishment is for two years. 
- And Liam will be away forever. Jag suckade.
- He's still here. In our hearts. Louis tog mig försiktigt i handen.
- I just want to read his letter. But we can't do it without Zayn. Louis röst lät trött. 
- When was the visitor time?
- Tomorrow. It feels like a lifetime. Niall kollade sorgset på oss. Do you want to go in there? Han pekade på ett litet kafé som låg på kanten av gatan vi gick på. Jag kollade försiktigt på Louis. Orkade han? 
Louis nickade. Jag andades ut.

Kafét var litet och det fanns endast några få soffgruppen. Vi satte oss längst in i hörnet precis brevid hörnet. Louis drack försiktigt av hans té. Niall kollade sammanbitet på oss. 
- What's wrong Niall? Louis kollade oroligt på honom. Niall suckade.
- I'm just thinking. About us.
- What about us? Jag kollade frågande på honom.
- Everything. What's going to happen to us.
- Niall, things will never be as it was before. Jag kände hur mina ögon tårades.
- I know. And i just want to know what's going to happen to us, when you're having a baby. 
- We can't decide anything without Zayn. He's still a part of the band, right? Louis kollade sammanbitet på oss.
- But what do you want Niall? Jag kollade frågande på honom.
- It's not about what i want, it's about what you want. Because if you don't want to, i'm nothing. I love this world, i still wants to be a part of it. Because i don't have anything outside this world, i don't have a beautiful life with someone i love to go back to. I really do understand if you don't want to keep this going. But i'm going to keep fighting for this.
- Niall, i'm so sorry. But we're never going to be a band again. Because we're broken, we've been split to diffrent pieces. Liam's in heaven, Zayn's in jail and here we are. 
- I just don't want to forget. Niall snyftade till.
- Forget what? Jag flyttade mig lite närmare honom och strök honom över armen.

- About you. About Liam, everything. Are you ready to just let this go away? Like letting go? Don't you remember what Liam wanted us to do? Are you ready to let this go, all the fans, the music and the tours? 
- But we're not a band anymore Niall. Not without Liam and Zayn. Because One Direction is us, together, right? Jag kollade Niall i ögonen. Hans ögon var röda och jag såg hur han försökte hålla gråten inne när han pratade.
- I don't want you to forget about me.
- We'll never forget you Niall. You're our bestfriend, we're never letting you go. You'll always be a big part of our lifes. But maybe we won't be together as much as before. Louis strök försiktigt Niall över handen.
- But it matters to me. I don't want to do this alone, i can't fight alone. I'm never going to be anything without you. Några tårar droppade ner i Nialls knä. Jag såg hur hans händer darrade när han lyfte dom för att ta sitt glas.
- You're not going to do this alone Niall. There's milions of people out there who wants you to be happy. You have fans, Niall. They're doing anything to make you notice. Don't you think they want you to be happy? Don't you think they're going to help you with this?
- It's like you've already decided. Niall snyftade.
- We can't decide anything without Zayn. Jag suckade.
- Forget about Zayn! Niall började tappa kontrollen. It's about us, Zayn is arrested. He's in jail Harry, he'll be out in two years. TWO YEARS. Are we just going to sit here, waiting for him to get out of jail? 
- You just said it Niall. This is the reason we're talking about, we can't make it without Zayn and Liam. We're just pieces trying to build up what once was. Jag kände hur Niall började skaka brevid mig.
- But you're still have eachother. I'm alone. 
- You're not alone Niall. We'll always be here for you. 
Niall ställde sig hastigt upp.
- You've promised Liam we would fight for him. You broke that, are you going to break this promise to? Because i don't want to. I really think we could work this out, together. We're still here, are we just going to give up? Because i don't want to. I want to be with you, and i want to keep this tour going. I don't want to give up. Niall tog sig snabbt ut från soffan där vi satt. Jag försökte ta tag i hans hand och få honom att stanna men han slet sig loss. 
- Talk to me when you have something to say. Tell me when you know how you want to do. I just want to be alone for some hours and think, about us. Niall gick med snabba steg ut från kafét. Vi kollade efter honom då han började springa nerför gatan. Några fans började springa efter och jag såg hur Niall tog på sig sin luvtröja för att skydda sig. Jag suckade.

- I don't want to hurt him,Louis. Jag kände hur gråten pressade på inom mig. Jag lutade snabbt ansiktet i händerna för att dölja mina tårar. Louis tog försiktigt tag i mina händer och höll om mig.
- Harry, he's going to understand. He's just sad right now, i'm sad to. It's not just us, it's everyone.Han nickade försiktigt ut mot gatan där några fotografer stod och höll i sina kameror. They want to know Harry. Everyone wants to know. The fans are waiting for us to have our comeback tour. 
- Do they even believe that? Don't they understand, that we'll never be One Direction anymore. We can't replace Liam and Zayn. Zayn will be out of jail in two years, it's a long time. Ofcourse we can wait for him. But we can't do anything by the time he's in jail. We can't replace two people in our band.They're not just people, they're One Direction. They're a part of us, a family. Niall doesn't understand that. But i do Louis. Things will never be the same again.
- Ofcourse they're not going to be the same Harry. We'll need to make Niall understand that it's just a break. I'm ready to give it a chance again with Zayn, after having a break. 
- But two years is a long time Louis. Things will change, we'll change and our life will not be the same again.
- But you don't want to Harry, is that what you're trying to say? Because you can say that.
- I don't want to hurt Niall.
- Ofcourse you're going to hurt him Harry. But it's not your fault. Thing have gone really really wrong for us, maybe we're not made for be this big. Niall would make it alone, don't you think? He's upset right now Harry, and i understand it. I never thought we'll be talking about this, but it is what it is. Sometimes you'll just have to move on.
- I don't want to decide anything without Zayn. 
- You don't have to decide anything right now Harry.
- I don't want to let the fans down either. Jag kämpade för att inte darra på rösten.
- They'll understand. Ofcourse they're going to be really sad Harry, But they'll have to live with that. And maybe, everyhing will be just fine. We need to talk to Zayn first. Maybe he has an idea, maybe we'll work this out. I don't know how it is, but i'm sure Zayn still can help us. With the songs and everything. 
Jag nickade långsamt. 
- We'll just wait and see. Jag försökte le mot Louis men det blev mest en grimas. We'll talk to him tomorrow. Jag hoppade till när min mobil började vibrera. Av alla dåliga samtal jag tagit emot under de senaste månaderna kunde jag inte undgå att vara lite nervös när jag plockade upp mobilen. Dolt nummer, som vanligt.
- Hello?
-  it's time Harry.
- Time for what?
- The baby. Sophie is bad and we're going to do the operation now.

Harrys perspektiv.

- Help me! Zayn kämpade för att slita sig ifrån poliserna, men deras grepp om hans handleder var stenhårda.
- It's not worth it. Polisen kollade på Zayn med hård blick. Zayn kollade förtvivlat på oss.
- Help me. Hans röst vad bedjande. När poliserna började gå mot dörren reste jag mig fort upp och sprang efter.

- We'll come with you! Jag ropade efter Zayn. Poliserna gick fort och jag ropade på Louis och Niall att de skulle följa efter. 
Fotograferna flockades utanför. Kameror blixtrade och fansen skrek. Polisen ledde hårdhänt fram Zayn till polisbilen. Zayn stretade emot. På utsidan såg han arg och farlig ut men jag visste att han innerst inne var livrädd. Jag sprang fram till polisbilen.
- We need to follow. Jag kollade bedjande på polisen. We'll need to explain what happened to Joe! 
- So you're going to tell the lie again, Styles? Don't you think we know what's happened to Joe. Everything. So don't tell me another stupid lie. Han kollade på mig med svart blick innan han hoppade in i polisbilen. De tutade några gånger för att få fansen och fotograferna att akta på sig innan de körde iväg. Jag sprang snabbt mot trappa där Niall och Louis stod och kollade storögt efter polisbilen.

- Niall, your car! Jag tog tag i Louis hand och började springa mot garaget. Jag hörde hur Niall kom springade några meter efter. Hans nyckar slogs emot varandra i hans händer. Jag letade mig snabbt igenom raden av bilar tills jag hittade Nialls. Niall hoppade snabbt in i förarsätet och startade bilen. Vi körde snabbt ut från garaget och var nära på att köra på några fans. Vi tutade flera gånger för att de skulle akta sig och efter ett tag lättade de på sig och backade några meter.

Zayn satt i ett litet vitt rum på polistationen. Vi hade övertalat väktaren att vi också var skyldiga i mordet på Joe och eftersom de ville ha alla detaljer det kunde få så hade de släppt in oss. Zayns händer skakade när han försiktigt lyfte vattenglaset framför honom. Vi hade inte sagt ett ljud på flera minuter.
Dörren öppnades och en av poliserna kom in. Han suckade när han såg oss sitta runt bordet.
- We don't need to do an examination. Because we already have all the evidence we need. 
- What.. What evidence? Jag kollade oroligt på polisen. 
Han plockade fram en svart liten dator som han fällde upp och började skriva på. Efter några minuter vände han datorn och en film började spelas upp. Jag lutade mig fram för att se bättre.

Det enda som visades var ett svart golv, filmat från en övervakningskamera. Jag kollade frågande på polisen. Han nickade att jag skulle fortsätta.
Efter några minuter såg man Joe komma backandes några steg. Jag kom gående emot honom och Louis tog försiktigt några steg frammåt. Filmen hoppade fram några minuter och visade hur Joe sikta mot mig och Louis innan han sköt mig i benet. Det ilade till i benet när jag såg hur jag sjönk ner på det svarta taket. Joe pekade på Louis med pistolen innan han handlöst föll frammåt. Zayn och Niall kommer in i bilden och efter ett tag lägger Zayn pistolen i Joes händer och Louis och Niall börjar bära ner mig för trappan.
- But that's Self Defense? Jag kollade doktorn stint i ögonen.
- Do you want to se another movie? Like that one from the hotel camera, when you're planning to kill Joe? Or when you're planning at the hospital. Or the one from the store where Zayn stole the gun? 
Zayn kollade ner i bordet. 
- But Joe shoot me? Jag kollade förbryllat på polisen. 
- But you planned to kill him first, didn't you? 
- Yes but.. We never really meant it.
- But you did it.
- Yea but.. Polisen avbröt mig.
- Zayn stole a gun. That's illegal. And you killed a person with it. Polisen kollade med stela ögon på Zayn.
- Zayn, say something! Jag kände hur jag började få panik. 
- I don't know. Zayn kollade fortfarade ner i bordet.
- But we'll pay. We pay for the gun, i've got money. 
- It's not that easy Harry. Polisen suckade.
- What? 
- There's no payment for this.
- What is it then? jag kollade nervöst på honom.
- Zayn will go in jail for this. He stole a gun, Harry, don't you understand? That's a big crime. And he used it. 
- But.. No, he can't go in jail. Jag kände hur tårar tryckte på bakom ögonen. Louis och Niall bara satt brevid mig och kollade på polisen med chockade ansikten.
- That's have it's going to be. We're going to take Zayn in.

- But we were there to, right? Are you not going to do anything to us? Jag kollade förtvivlat på polisen.
- No. Polisen började gå mot Zayn för att ta med honom. Zayn följde hjälplöst med när Polisen tog tag i hans axlar och tog honom mot dörren.
- You'll have to get out from here. Now. Polisen kollade strängt på oss där vi satt kvar vid bordet.
- But you cant take him in.. Now? Please. 
- Harrys, it's to late. We've seen an the movies and things you've said, and when he stole the gun. That's evidence, we can't do anything about it. 
Jag kände hur jag började skaka.
- You can't do that! Niall ställde sig upp så hastigt att stolen ramlade ner på golvet. This world just took away our bestfriend, and we're about to loose a good friend, Sophie. And now you're taking Zayn away from us, what's going to happen to us?! Nialls röst darrade och jag såg att han hade tårar i ögonen.
- It's my job. Polisen rörde inte en min. Get out of here before i'll call for help to get you out of here.

Jag reste mig motvilligt och gick efter polisen och Zayn. Zayn kollade på mig med stora rädda ögon.
- It'll be okey Zayn. We'll get you out of here. Jag gick brevid honom och försökte lugna ner honom. Jag ville inte att han skulle få ett nervöst sammanbrott igen.
- You can't go any longer. Polisen stoppade oss i en korsning i korridoren. This way is out. Han pekade mot korridoren ner till vänster.
- No, wait! Niall skrek när polisen låste upp gallret som ledde till korridoren till vänster. 
- You can't take him now! Louis kastade sig efter polisen men han hade redan slått igen gallret. Han började gå med snabba steg nerför korridoren.

- No, Zayn! Please Wait! Zayn vände sig om och kollade på oss med tårar i ögonen. Han kämpade inte ens emot, han hade gett upp för längesen.
- We'll fix this Zayn! Just hold on! 
- Promise? Zayn fick skrika för att vi skulle höra honom.
- promise. Men dörren bakom dem hade redan slått igen.

 

 

Harrys perspektiv.

- So, we've decided to take the baby. Louis log försiktigt mot doktorn.
- I knew you would. Doktorn flinade. Well, you know it's time soon. It won't be easy, but we think we'll make it.
- You mean to get the baby out?
- Yes. 
- Is there any chanche that.. the baby won't survive? Jag kollade oroligt på doktorn.
- There's always a risk Harry. 
- How big? Jag kollade doktorn stint i ögonen. Han suckade.
- You know Harry, it's a really big operation. Sophie won't make it, but as you know, she wont make it anyway. But if her body start to not work during the operation, the baby won't make it. Because it needs help, and we can't give that kind of help.
- How.. How are you going to get it out? Louis tog försiktigt min hand.
- Caesarian operation. We've done it before, so i don't think you'll have to worry.

Jag kände hur lättnaden spred sig i min kropp.
- When is it time?
- The baby is 7 months now. It's not going to be easy when it's out, it'll need to be in a respiratior and the baby will be very, very weak in the beggining. We don't think Sophie will make it so long, so it'll be kind of soon.
- How soon? Louis tryckte min hand.
- I'm not sure. But i guess maybe next week or this week. It's depending on how Sophie is feeling.
Vi nickade.
- I'm really happy that you've decided to take the baby. Doktorn log mot oss. Have you told the fans yet? Or media?
- No, they don't even know that we're.. together. But we're going to tell them, right Harry? Jag nickade snabbt.
- Well, you don't need to hurry up. Doktorn log innan han böjde sig ner. There's another thing to. Han lyfte försiktigt upp en liten brun låda på bordet. Vi kollade förvånat på lådan.
- What.. What is that?
- It's some things from Liam. A nurse found it in his room. Doktorn sträckte försiktigt fram lådan. I think it's a letter or something.
Vi kollade chockat på lådan som stod framför oss.
- I think we'll open it with the other boys. Jag kollade bestämt på doktorn som nickade. 
- Do as you want. I'm going to call you about the baby, because there's some papers you'll need to sign. Just before the operation, i mean. 
Ni nickade.
- So, i'll see you soon. Doktorn föste oss som vanligt mot dörren igen.
- Bye. Doktorn stängde snabbt dörren. Jag strök försiktigt över lådan som jag höll i min famn.

- What do you think it is? Louis kollade oroligt på mig. 
- I don't know Louis. Do you want to go and talk to the baby? Han nickade.
Vi gick snabbt upp för trapporna tills Sophies rum. Jag höll tummarna för att hennes mamma inte var där.

Louis öppnade försiktigt dörren. Det luktade svagt av alla blommor som stod brevid hennes säng. Jag gick försiktigt fram och knäböjde brevid hennes huvud. Vi hade inte varit där ända sedan Liams bortgång. Sjukhuset hade varit en plats vi velat hålla oss undan ifrån. 
Sophies hår hade inte växt. Det var fortfarande en liten blond stubb som stack ut. Men hennes blåmärken var nästan borta och såren hade läkt i ansiktet.
- It's like she's sleeping. Louis strök henne över håret. It doesnt even look like she's dying. 
- She's not dying now. But if she'll wake up, she will. She just as broken as Liam. It wouldn't be fair to wake her up and let her suffering all that pain that Liam had to. 
- Do you think she can hear us, Harry?
- I don't know.
- But i heard you when i was i coma. But maybe she's to broken to hear us.
- I have no idea Louis. Jag strök försiktigt över magen där bebisen låg. En lite spark träffade försiktigt min hand. 
- Louis, come on. Jag tog försiktigt Louis hand och lade den på magen. Han log när han kände bebisens sparkar.
- Dad is here. Louis strök försiktigt över magen. Or, your dads. Jag fnissade. 
Jag tog försiktigt upp lådan med Liams brev.

- We need to talk to Zayn and Niall. Jag tog försiktigt Louis hand och började gå mot dörren. Vi gick ner för de oändliga trapporna på sjukhuset och ut på gatan. Solen sken och det var fullt med folk utanför. Vi hoppade snabbt in i en taxi och körde mot hotellet. Några fotografer satt som vanligt utanför hotellet men när vi viftade bort dom och sa att vi inte ville svara på frågor så backade de självmant några meter. Jag kollade förvånat på dom.
- Thank you. Jag log och jag kände verkligen att jag menade det.

Niall och Zayn satt på Nialls rum. De bara satt i soffan och kollade trött på tv. När vi slog upp dörren kollade de förvånat upp på oss.
- Hey. Louis vinkade lite lätt till dom.
- Hello. Zayn kollade trött på oss. 
- We just went back from the hospital. Liam left a letter to us. Jag höll försiktigt fram lådan som doktorn hade gett oss. Niall stängde snabbt av tv:n och gjorde plats för oss i soffan. Vi trängde oss ner emellan Niall och Zayn.
- So.. Shall we open it? Jag kollade frågande på killarna. De nickade snabbt.
När jag tog av locket böjde vi oss försiktigt över lådan. Ett kuvert, ett halsband och en cd-skiva låg prydligt nerlagt i lådan. Jag stirrade chockat på Louis som satt brevid mig. Han lyfte försiktigt upp kuvertet som låg överst.
- I think we'll start with this one, don't you think? Vi nickade. 
Louis rev försiktigt upp kuvertet och tog upp ett litet brev. Det var Liams handstil, även fast den var krokig.
- I think he'd wrote it on the hospital. Niall studerade de krokiga bokstäverna.
- Do you want me to read it? Louis höll upp brevet mot oss. 
- Go on. Jag lutade mig försiktigt närmare honom för att fånga upp varenda ord han läste upp.

"Hey boys. I don't know if you're going to read this, but i just want you to know. First of all, in this box there's a CD. It's a song. A song i made long time ago, but i never wanted to show it for you. But there's no reason to take it in the grave, so i've decided that you'll have it. I want you to take the song and make it your. It's like i'm still a part of the band then. I really hope you'll do that, cause that would mean so much to me.

I want you to know something, it's really hard to tell you. I don't know if you already know about it but.."

Vi avbröt oss av att dörren slogs upp. Några poliser kom snabbt in i rummet. De gick med snabba steg fram till Zayn och satte handbojor på hans händer. Vi stirrade chockat på dom.
- Zayn, you're arrested for the murder of your manager Joe.

Harrys perspektiv.

Dagarna efter Liams begravning var som en dimma. Tidningarna skrev om Joes självmord och vi fick svara på hundratals frågor om hans död. Allting var i en stor enda röra och vi höll på att långsamt brytas ner av pressen och sorgen som hängde på våra axlar. På grund av Sophie hade vi bestämt oss för att stanna i London några veckor till. Hon var fortfarande en stor del av oss, men den största anledningen var för hennes kontakt med Liam. Han hade velat att vi skulle ta hand om Sophie vilket vi skule göra.
Louis kollade upp på mig med sina trötta ögon. Vi satt i soffan i vårat hotellrum på samma hotell som Joe hade bott på. De senaste dagarna hade vi spenderat inomhus och inte gjort någonting. Vi svarade bara på samtal från sjukhuset och våra nära och kära, men ingen annan. Jag strök honom försiktigt över handen. Den var torr och skrovlig. 
- What shall we do? 
- I don't know. Jag ryckte frånvarande på axlarna. Min blick var fokuserad på papperna från sjukhuset som låg på skrivbordet några meter bort. 
- What are you thinking about Harry? Louis tog försiktigt min hand och lutade sig emot mig. 
- Liam. Sophie. The baby. Jag lutade mig mot honom.
- What about the baby Harry?
- I don't know. 
- Harry, talk to me. 
Jag suckade.
- I'm just thinking about what will happen with the baby. Liam wanted us to take it, right? 
- Harry, it's your decision. I really think Liam will be with you anyway. He won't blame you if you don't want to take the baby.

- But i think i want to take the baby,Louis. You know that we'll never have a child if we don't take this chance, right? I'm worried about what's going to the baby if we don't do this.
Louis nickade långsamt.
- I've thought about it to. You know what i want to do. But it's your decicion in the end Harry.
Jag blinkade några gånger.
- It's just feels so wrong Louis. Liam is dead, and we're sitting here and talking about a baby.
- I don't think Liam want us to be sad Harry. He always wanted us to be happy, right? Don't you think he's smiling up there. He would love seeing us with a baby Harry, i really think so. Louis fick tårar i ögonen. Jag böjde mig försiktigt fram och strök honom under ögonen. Han kollade mig djupt i ögonen. 
- But do you think it'll work? With the tours and everything?
- Harry, do you want me to tell the truth?
Jag nickade försiktigt.
- I don't think there's going to be any tour. Can you think about having a tour without Liam? Because i can't. I don't know about Zayn and Niall but. I don't think there's going to be a tour right now.
- So, you think Liam wants us to have a baby, but you don't think that he wants us to keep the tour going? Jag kollade Louis förbryllat i ögonen.
- Ofcourse i think he wants us to. But he also wants us to be happy, right? I'm not saying that it's sure that we're not going to keep the tour, but maybe not right now. Louis strök mig försiktigt över håret. Jag visste inte vad jag skulle säga.

- But Harry, you want to know something? I'm sure Sophie wants you to take the baby to. Because she won't survive this, she's only keeping the baby alive. They can't do anything about her. But do you want her to live this world without leaving a wonderful baby to you? She loved you Harry, but she's not here. And she'll never be here again, i'm so sorry but this is life. People come and go and we can't do a thing about it.

- But i could. Jag kände hur de dumma tårarna började rinna nerför mina kinder. I never had to use her as a beard, we could have done this to Joe a long time ago, right? I never had to break her heart, i never had to leave her. I never had to make her pregnant Louis, but i did. And it killed Liam and it's killing her to. I don't even think she can hear me.
- Harry, i know you didn't had to. But you did it because you thought it was the right thing to do. You'll make a lot of bad decicions in the future, i promise. But you didn't kill them Harry. You didn't break her. Because you know what? This is so hard to say but.. Louis avbröt sig.
- What? jag kollade frågande på honom. 
- She.. She'll die believing that you still love her. It's hard to tell you Harry, but she will. And she'll met Liam up there, and he'll take care of her. He'll tell her in a nice way, don't you think? Because Liam loved her. And he still does. I'm sure that he'll make her understad. 
- But Joe told me she already knew.
- Do you really believe in Joe? Did say anything good during these years? No Harry, no. I know what he would say about this baby, he would say no. But do you know something? Joe isn't here anymore. You don't have think about him anymore Harry, because he'll never be here again, i promise.
- But what do you think Niall and Zayn would say about the baby? 
- They would be the best uncles in the world, don't you think that? Louis log mot mig med trötta ögon. Jag strök försiktigt över hans hår.
- Are you sure?
- I'm sure Harry. Everything will be okey in the end. 
- I want to do it Louis. Jag kände hur mina ögon tårades. I want to take the baby. Louis kollade på mig med tårar i ögonen innan han snabbt böjde sig fram och kramade mig. Han höll sina händer hårt mot min rygg och jag kände hur han började skaka.
- What is it Louis?
- I'm happy. Han lutade sig tillbaka och kollade på mig med tårdränkta ögon. But i'm sad too Harry. 
- I'm sad to, Louis. I think we'll always be sad about Liam. 
- It's like his here. Everywhere. His clothes, his bed, his smell, his number, everything. I can't go anywhere without anything reminds me of him. 
- Louis, you need to think about the good things to. Liam helped us with so much, remember that. 
- I'm thinking about the fans to. They're so sad. I can't get on twitter because everything they says just makes me cry. They're worried about us. They don't want us to be sad and i'm trying to not but i really can't.
- Louis, remember who made the name "Larry Stylinson". Our fans, right? Haven't you read all the fanfics, they want us to come out. Not everyone, but many of them. They would be so happy about this, don't you think? Ofcourse they'll never forget about Liam, but we won't either. But Liam wants us to be happy. He wants the fans to be happy to. Jag försökte le men mina tårar tryckte på. It's so hard to remember the good things and it's so easy to remember Liam in the hospital. 
- You're right Harry. He wants us to be happy. I don't know if a baby will makes us happy, but he'll keep the baby safe. He'll keep us safe Harry. And Niall and Zayn, and all the fans out there. He's with everyone, everywhere. 
- We couldn't save him Louis. Because he was already lost. We couldn't to anything. It's really hard to think about, but we couldn't. It could have been you, it could have been me. It could have been anyone. People are dying out there everywhere, but that doesn't make it not okey to cry. 
- Harry. Louis röst fick mina tårar att rinna ännu mer. De droppade ner på mina ljusa byxor. Louis strök mig försiktigt på kinderna för att torka bort min tårar. 
- We can't save Sophie either. But we can leave a piece of her in this world. It's going to be hard Harry, to loose her to. But you're strong Harry, i know that.

- But it's not sure the baby will survive either.

- But it could, right? 

Jag nickade långsamt.

- she and Liam will always be there for you Harry. For us.
- I guess she wouldn't leave us without checking on the baby. Jag försökte le mot Louis. Hans leende var trött och hans ögon rödgråtna men han log försiktigt tillbaka.

- Our baby.

Harrys perspektiv.

Fansen skrek när vi gick ur den stora vita bilen. Jag rättade försiktigt till min kostym en sista gång. Louis, Niall och Zayn gick ut precis bakom mig. Hela gräsmattan utanför var full med fans som satt och väntade och grät. Några var lika galna som vanligt och skrek och hoppade. Jag drog försiktigt på mig min luvtröja utanpå kostymen och började gå mot ingången. Några paparazzis kom snabbt fram.

- Harry? How are you feeling? Are you sad about Joe to? Are you going to sing?
Jag suckade och försökte gå så fort jag kunde. Min fot var fortfarande gipsad.
- Oh, boys. Liams mamma kom fram och kramade oss hårt. Hennes klänning satt slappt över hennes tunna kropp och ögonen var röda av alla tårar. Jag kramade henne försiktigt.

- I.. It's time. Hon pekade in mot kyrkan. Vi var dom ända kvar utomhus. Niall tog henne försiktigt i armen och vi började gå uppför trappan. Jag vände mig om längst upp på trappan. Det var tyst. Hundratals fans satt utanför kyrkan och var tysta. Jag lät dörren stå öppen in till kyrkan.
Vi hade fått platser längst fram i kyrkan tillsamans med Liams mamma. Jag grimserade av smärta när Niall hjälpte mig att sätta mig ner. Mitt gips om foten stramade runt fotleden.

Liam hade fått en svart kista med röda detaljer. Precis som han hade önskat. Runtomkring kistan låg hundratals blommor och medelanden. Jag kollade mig försiktigt omkring i kyrkan. Den var helt fullsatt. Jag kände igen några släktingar till Liam som satt på raden bakom. Längst bak i kyrkan stod några killar jag kände igen från Liams hemstad. Liam hade aldrig kallat dom för några kompisar utan mer klasskompisar. De såg bortkommna ut i sina kostymer och stylade hår. Jag vände mig framåt igen.

- A friend, a son, a cousin, a bandmate and a big insperation have left us. Prästen ställde sig brevid Liams kista. Liam was a big insperation for everyone, he had a tuff time in his life when he was younger but he did it. Liam was or will always be a big name in this world of music. I know he'll always be with you on your tour, and he'll always be there to help you if you need someone to talk to. You can't see him, you need to feel him. Because he'll be everywhere with you. When i talked to Liam he told me he didn't wanted to die, because he never wanted to leave this world. He was so happy to be on this tour, with you. Han pekade på oss. His bestfriends. He was so happy to meet all the fans all over the world and he also told me he had his first big love. He told me he hoped that she'll be up there with him.
Jag kollade försiktigt ner i knäet. Frågan jag aldrig vågade fråga Liam. Om Sophie.

- We're going to listen to Liams best friends now. Prästen sträckte ut sin hand mot oss. Niall tog försiktigt tag i min arm och hjälpte mig uppför de få trappstegen som ledde upp på altaret. Jag gick försiktigt fram till mikrofonen. Vi hade skrivit ett gemensamt tal som jag skulle läsa upp. Jag harklade mig.

- Liam was a wonderful friend. One of thoose you never think you'll meet, but the suddenly you just find him or her. Liam was always there for us, he always tried to make us happy, even in the end. He had a lot of fans and i know they're outside trying to be a part of this funeral. One of the last things Liam said to us was that he loved all the fans, that's why the door is open. I think he wanted everyone to be a part of his funeral. Jag snyftade till. Liam was a really brave singer, he always wanted to improvise on our conserts and do something fun. Everytime we were down and sad he was there for us. He was like a little dad, he took care of us. Mina tårar rann okontrollerat. Jag kollade hjälplöst på de andra killarna. Louis gick fram till mikrofonen brevid.

- We hope that you hear this Liam. Because you always wanted us to do what's right, and we're going to do that Liam. Because you made us believe in ourselfs. We want to make you proud, through all the conserts. You'll always be a part of this band, it's like you never really left. It's like you're standing here right beside us, and that's how it'll feel forever. We'll never forget you Liam. We're going to keep our promises, we'll never leave you. I hope you up there watching us. I know that you'll rock this heaven. 
- We want to perform a new song. A song Liam wrote. It's called over again.

Niall och Zayn gick fram till mikrofonerna brevid oss. Vi sjöng utan musik och våra rösten klingade genom kyrkan och ut till fansen utanför. På Liams solo stämde vi allihopa in och sjöng tillsamans. Jag kunde nästan höra Liams ljusa röst sjunga med oss. Jag kollade försiktigt på de andra killarna. De grät allihopa. När vi avslutade låten blev det tyst i kyrkan. Några snyftningar hördes och flera hundra rödgråtna ögon kollade på oss. Några fans utanför började applådera och de i kyrkan stämde försiktigt in i applåderna. Fasen skrek utanför.

- Can you hear that Liam? Jag snyftade. They're screaming for you. Louis tog försiktigt tag i min arm och hjälpte mig ner för trappan. Niall och Zayn gick tätt efter oss.

Prästen började prata igen. han pratade om Liams familj och bilder på Liam som barn visades på en skärm i bakgrunden. Jag studerade bilderna med tårar i ögonen. Liam som bebis med ett stort leende på läpparna. Hans röst ekade i mitt huvud. Han hade velat att jag och Louis skulle ta barnet. Jag strök försiktigt Louis hand. Jag visste att Louis ville. Jag ville göra Liam stolt.

Jag avbröts av att alla ställde sig upp. Louis tog tag i min arm och hjälpte mig upp. Zayn plockade försiktigt fram sin väska med Liams mikrofon i. Vi gick på rad tätt efter Liams mamma fram till kistan. Liams mamma grät och strök försiktigt över kistan. Hon lade en bukett med röda blommor på kistan. Jag strök henne försiktigt över armen när hon gick förbi tillbaka till sin plats.

Vi ställde oss tillsamans runt kistan. Våra tårar droppade ner på den svarta kistan. Louis strök försiktigt över kistan. Vi lade försiktigt Liams mikrofon på kistlocket. Hans mikrofon som han alltid hade använt, för han trodde att de gav honom tur. Det stod "Liam Payne" inristat med röd text på den svarta mikrofonen. Våra färger.

Louis gick hastigt fram till mikrofonen som vi hade sjungt i tidigare. Han tog den försiktigt från ställningen och gick försiktigt tillbaka till oss. 
- Can you hear them Liam? The fans, can you hear them? They're screaming for you. Jag hörde hur fansen började skrika utanför. Men det var inget hysteriskt skrik, det var känslosamma skrik. Jag kände hur mina tårar började rinna okontrollerat.
- You've done an amazing show. The whole world is impressed by your show Liam. We are so proud of you. Louis grät. You rocked to world, Liam. Han gick sakta och satte tillbaka mikrofonen. Fansen utanför skrek.
Vi gick långsamt ner för trappan till våra platser igen. Musik spelades i kyrkan och jag kände hur jag rös. Jag önskade att Liam såg dethär.

När alla i kyrkan hade fått säga hejdå till Liam började vi sakta gå mot dörren igen. Vi kom ut sist av alla. Det var tyst utanför. Fansens blickar kollade försiktigt på oss. Vi stod på trappan och kollade ut över de hundratals fansen som satt på gräsmattan. Några längst bak ställde sig upp och höll upp sina händer och formade ett hjärta. Efter några minuter höll alla upp sina händer formade som hjärtan. Jag hörde hur Zayn började gråta hysteriskt brevid mig. Jag kollade ut över det stora havet av fans. Jag höjde försiktigt mina händer och formade dom till ett hjärta. Louis kollade på mig och gjorde likadant. Niall och Zayn ställde sig brevid oss och höll upp sina händer. Många av fansen snyftade och några grät hysteriskt.

- For Liam. Jag sänkte försiktigt händerna och fansen gjorde likadant. Hundratals röda ögon kollade mot oss där vi stod på trappan. Mina tårar droppade ner på kostymen och färgade små mörka fläckar på det svarta tyget. Jag tog försiktigt Louis hand och började gå nerför trappan mot bilen. Fansen stod tysta och studerade oss med röda ögon.

Harrys perspektiv.

Jag ryckte till när dörren till Liams rum slogs upp. En doktor med bekymrad min kom in. Jag sträckte försiktigt på mig där jag satt på stolen. Vi hade suttit brevid Liams säng hela natten och tillslut hade vi somnat i stolarna. Min kropp kändes stel och ryggen gjorde ont. Jag kollade försiktigt på maskinerna som visade om Liams hjärta slog fortfarande. Den pep fortfarande. Doktorn gick fram och tryckte på en av maskinerna.
- How.. How is he doing? Jag kollade oroligt på doktorn.
- His body doesn't work. But his heart still does. 
Jag kollade frågande på doktorn.
- He's going to wake up again, right?
Doktorn kom fram och satte sig försiktigt framför oss.
- We're going to do some studies before we can make sure what's going to happen. But i'm sorry that i'll have to say this to you, but there's no chance that he'll wake up again. We don't know what happened to Liams body, but we'll need to check this. Maybe there's a chanche we can make him wake up for a little time, but that will coast so much for Liam.
- So.. He's going to die? Louis uttalade långsamt orden jag haft i huvudet länge. 
Doktorn kollade besvärat på oss.
- I'm sorry. 
Det blev svårt att andas. Niall flämtade brevid mig samtidigt som han snyftade. 
- We're going to take him out for a investigation now. Han och de andra doktorerna tog försiktigt tag i Liams säng och började rulla den mot dörren. Det satt små hjul under sängen som gjorde att den lättare kunde ta sig fram. Vi satt tysta i rummet när dörren slogs igen.

- I.. need to have some fresh air. Zayn kollade på oss med tårar i ögonen.
- I'll go with you. Louis reste sig för att följa efter Zayn ut. Niall reste sig hastigt.
- Me to. Han böjde ner huvudet och skyndade sig mot dörren som ledde ut på balkongen. Jag kollade försiktigt ner på mina händer. De skakade. Jag började hastigt att putta på rullstolen mot dörren. Mina händer kändes svaga när de rullade på hjulen som hjälpte rullstolen att ta sig frammåt. Korridoren var tom, klockan var bara halv sex på morgonen. Jag rullade snabbt mot Sophies rum innan någon såg mig.

Hennes fönster var fortfarande öppen och gardinerna fladdrade i vinden. Hon låg likadant som hon gjort i en vecka. Jag rullade försiktigt rullstolen fram till hennes säng. Hennes hår växte ut lite för varje dag. Jag strök över den korta stubben som täckte hennes blåmärken på huvudet. 
- I.. I just wanted to talk to you. Jag stammade på rösten. I.. Liam is dying. I.. I just wanted you to know. He liked you, he really did. I don't know if you'll survive this but if you don't, i.. i just wanted to ask. Mina tårar började rinna. Can you please take care of Liam in heaven. He's so lonley. I don't want him to be that. I don't even know if there's a heaven in this world. 
Jag fick svälja några gånger.
- I just don't know what to do. It's my fault. I never wanted this to happen, to any of you. I broke your heart, i don't know if you can hear be but i just wanted to say this to you again. I'm really really sorry Sophie. Jag fick svårt att andas. Gråten var som en stor klump i halsen. t.It's.. It's all my fault. If it wasn't for me, this never would have happen. I don't want you to die Sophie. I'm so sorry that i did this to you but i really want you to wake up. Be happy. But i know you won' Jag lade försiktigt mina händer på hennes mage. Jag kände hur barnet sparkade i magen. Det verkade oroligt. Jag lutade mig försiktigt mot Sophies mage.

- Don't worry.. I'm here. Dad Harry is here. I'm going to make you proud, i promise. I won't let you go, ever. Nobody is going to hurt my little baby. I.. I hope you'll like Louis. He is a really nice dad. Or i think he'll be. I.. I just wanted to say that i'm going to take care of you. You don't need to worry, everything will be fine, just fine. Mina tårar droppade ner på den bara magen. Jag satte försiktigt min hand mot magen igen. Mina händer skakade när jag försökte torka bort tårarna som ramlade ner på magen. En lite spark träffade lätt min hand. Don't worry. Dad is here.

Dörren slogs upp och Niall kom in. Han kollade på mig med rödgråtna ögon.
- Harry, it's time to say goodbye. 
Jag lade försiktigt täcket om magen igen. Niall kom fram och ställde sig bakom rullstolen och började putta mig mot dörren. Jag slängde en sista blick på Sophie och bebis. Jag hade bestämt mig.

Liam låg blek och liten i sin säng. Doktorerna hade sagt att det inte gick att göra någonting, han var hjärndöd. Det var bara hans hjärta som fortfarande slog lågt. De fanns ingenting att göra mer än att stänga av maskinerna. Låta honom gå. 
Liams mamma satt brevid hans säng. Hon kollade på oss med tårar i ögonen.
- I'm done. Vi kollade frågande på henne.
- I've said goodbye now. I don't want to see him drifting away. Jag strök henne försiktigt över handen.
- Stay with him. Hon viskade. Stay with him to the end. Jag nickade försiktigt. Hon snyftade till och gick snabbt ut genom dörren.

- Do you think he can hear us? Louis strök försiktigt Liam över pannan.
- I don't know Louis. But he's heart is still beating. Jag kollade på maskinen som pep långsamt, den visade att hans hjärta fortfarande slog.
- I'm going to miss him so much. Niall grät. Zayn strök honom försiktigt över handen. 
- I think we all will miss him. But he'll always be a part of us, right? 
Jag nickade.
- He'll always be there with us. On every consert, right? Everywhere we'll go. 
- Louis tog försiktigt Liams hand och tryckte den. 
- We're here Liam. We'll stay with you to the very end. 
- Niall vände sig försiktigt om och torkade sig om ögonen. Han flämtade till. 
- Look. Han pekade mot fönstret.

Jag sträckte på mig för att se. Utanför sjukhuset stod det hundratals med folk. Hela parkeringen var full och folkmassan stod och kollade upp mot Liams rum. Hans rum låg på andra våningen så deras snyftningar hördes ända upp till oss. 
- They're here. The fans. Zayn kollade chockat på oss. How did they know?
- They know everything. Jag försökte le men det kom bara mer tårar.

Louis gick försiktigt bort och öppnade fönstret. Han kollade ut över folkmassa som stod nedanför. Ingen skrek. Hela parkeringen var alldelles tyst, bara några snyftingar hördes då och då. Jag tog försiktigt tag i Liams hand och höjde det lite.
- They're here Liam. Can you hear them? They're screaming for you. Ett öronbedövande skrik letade sig in genom fönstret. Niall log med tårar i ögonen.
- They love you Liam, you know that? They'll stay with you til the end. They've been here with you from the begining. They'll stay with you forever, and we'll do that to. Fansen tystnade utanför. För första gången kunde fansen höra vad vi sa utan att behöva använda en mikrofon.

- Goodbye Liam. Niall kramade försiktigt om Liam. Hans tårar rann okotrollerat ner och gjorde små blöta fläckar på Liams vita sjukhuströja. I'll never forget you. Niall lutade huvudet i händerna och grät okontrollerat.

- You'll always be in my heart, forever. I'll make you proud Liam, i promise. Zayn darrade på rösten när han böjde sig fram och kramade Liam en sista gång. Han reste sig hastigt och gick fram till fönstret och kollade ut över de hundratals fansen.
Jag strök Liam försiktigt över håret. Jag försökte få fram någonting att säga men inga ord kom över mina läppar.
- We'll make you proud Liam. Promise. You'll always be a part of One Direction, in every conserts. Nobody is going to take your place. Louis tog försiktigt min hand samtidigt som han böjde sig fram och kramade Liam.
- We'll tell our child about you Liam. We're going to tell him about how brave you were. Mina tårar droppade ner på Liam när jag kramade om honom. Hans kropp var lätt och livlös. Louis kollade på mig med tårar i ögonen.

Jag knackade försiktigt på väggen som var ett tecken till doktorn som stod och väntade utanför. Han kom försiktigt in i rummet. 
- there's a lot of people outside. Han kollade på fansen med tårar utanför.
- They're here for Liam. Jag nickade sammanbitet.
Doktorn gick försiktigt fram till maskinerna vid Liam.
- Have you said Goodbye? Vi nickade. Han började trycka på några knappar.
- Wait. Louis avbröt honom. Han gick snabbt fram till fönstret.

- Listen to the fans Liam? They're here for you. Han signalerade till fansen. Ett öronbedövande skrik hördes över rummet. Men det var ingen hysteriskt skrik. Det var smärtsamma skrik, snyftningar och höga gråt.
- They're screaming for you. Louis signalerade till doktorn. Han nickade långsamt innan han drog ur den sista sladden. Han ställde sig försiktigt i ett hörn av rummet. Jag kunde se att han hade tårar i ögonen.

- Listen Liam. Jag tog försiktigt hans hand. They're screaming because they love you.
De små pipen som fortfarande pep långsamt överröstades av fansen skrik. Pipen blev långsammare och långsammare och Liams hjärta slutade slå till ljudet av fansens skrik.

Harrys perspektiv.

När Joe sköt slängde jag mig snabbt åt sidan.
- That's a fast one Harry! Joe flinade.
Han höjde pistolen igen. När han tryckte av kastade jag mig snabbt ner på marken. Hans blick mörknade när han kom fram till mig. Han ställde sig över mig och kollade ner på mig. 
- You're not so tuff anymore Harry. Han flinade. Jag hörde en tyst duns borta vi dörren. Dörren gled sakta upp och Louis kollade ut. Joe vände sig snabbt om och kollade chockat på Louis. 
- Oh, your little boyfriend. Joe höll upp pistolen mot Louis. Louis tog modigt ett steg frammåt.
- What's going on? Han kollade oroligt på mig där jag låg.
- Me and Harry just having some fun. Joe flinade. Come on Louis, Harry needs you. Louis gick snabbt fram till mig.
- Are you hurt Harry? Jag skakade snabbt på huvudet. 
- How's Liam? Joe kollade på Louis.
- Not so good. Louis slängde en nervös blick på mig. Jag ville förklara vad som hade hänt, men jag kunde inte.
- Oh, that's bad. I'm sorry he'll not get to see you before both of you, and him dies. It wasn't so good to go up here, right Louis? Get up!
Jag reste mig snabbt upp och hjälpte Louis upp. Det var ingen idé att protestera. Louis tog snabbt min hand.
- Oh, that's cute. Joe log mot oss. I wish your friend could be here to join you. 
- What do you want? Louis kollade Joe i ögonen.
- Oh, didn't Harry tell you? Well, i guess he can tell you later. I thought you've learned to not fuck things up Harry. Now you and you're little friend are in really big trouble. Han suckade. It's too late.
- Too late for what? Jag kollade på honom med mörk blick.
- If i let you go now, you'll run to the police. And don't tell me you wouldn't. Hans blick såg för första gången lite osäker ut.
- Then do it. Jag tog hans osäkerhet i hornen och tog ett steg mot honom.
- STOP! Joe kollade på mig med svart blick. Hans ansikte sprack upp i ett litet flin. I think this will get really cute. "Larry Stylinson comitted suicide". Don't you think people would like that?

Louis snyftade till brevid mig. Jag tog försiktigt ett steg mot Joe. Han stod nära kanten på taket. Bara några steg till och jag skulle kunna putta honom. Joe höjde snabbt pistolen.
- Don't you dare do that Styles. 
- Harry.. Come back. Louis viskade några steg bakom mig. Joe pekade uppfodrande på Louis med pistolen. Jag gick snabbt tillbaka till Louis och ställde mig framför honom.
- Oh, that's cute. Joe log.
- Do it. Jag kollade Joe stint i ögonen. Are you scared Joe? Are you scared of what the police will say? Don't you think anyone will notice? Don't you think people would wonder? 
Skottet fick mig att tappa andan. Det brände till genom hela benet. Jag sjönk ner på marken. 
- Harry? Harry are you alright? 
Smärtan fick mig att må illa. 
- Yea.. It's just the foot Louis. Louis kollade på mig med tårar i ögonen.
- Get up Louis! Joe skrek. Jag kollade upp i hans mörka ögon.
- Does it hurt Harry? Is little baby Harry hurt?  Joe avbröt sig tvärt. Handlöst föll han frammåt. Jag kollade mig chockat omkring. Zayn stod i dörren med pistolen i handen. Han skakade. 
- Harry?! Niall kom springande och satte sig brevid mig. 
- I'm alright Niall.
- No you're not Harry. Louis kollade oroligt på mig. We need to get you to the hospital. Han lade försiktigt armen om mig och lyfte mig sakta upp. Jag grimaserade av smärta. Louis wait. Jag kände hur det började svartna för ögonen.

Louis perspektiv.
Harry ramlade handlöst mot marken igen. Jag försökte stötta upp honom igen med det gick inte.
- Louis, we need to get him to the hospital. Niall kollade oroligt på mig.
- We can't call the ambulance now, we need to get him away from here. Jag slängde en snabb blick på Joe. He comitted suicide, right? Jag kollade stint Niall och Zayn i ögonen. We don't know anything, we wasn't here. Harry got shoot outside the hospital, right? 
Zayn nickade stumt.
- Help me get down Harry. We need to hurry up. Leave the gun here Zayn. Zayn gick försiktigt fram och lade pistolen i Joes hand.

När vi hade fått ner Harry på gatan lade vi försiktigt in honom i baksätet. Jag hoppade försiktigt in och satte sig brevid honom. 
- Louis? Harry vaknade till på vägen mot sjukhuset. 
- I'ts okey Harry. We'll be there soon. Jag strök honom försiktigt över håret.
- I'm broken Louis. 
- No Harry, it's just your foot. Jag log lite mot honom.
- It feels like it's my whole body. 
- I know Harry.

Niall hade ringt och varnat att vi skulle komma. Några doktorer tog snabbt ut Harry på båren och började köra honom nerför den långa korridoren. Jag sprang fort efter. 
- You can't get in. En av doktorerna stoppade mig i dörren. He needs to get to the operation. Jag stannade i dörren.
- Harry.. Harry i love you!
Dörren slog igen precis framför mig. Jag sjönk ihop på golvet. Joe, pistolen, Harry. Allting kom flygande över mig och jag fick en klump i magen. Niall kom fram till mig och höll om mig. Zayn stod chockat vid dörren.
- What have we done?! Zayn kollade förbryllat på mig. 
- Remember Zayn, nothing. We wasn't there.

Vi avbröts av en harkling bakom ryggen. Liams doktor stod bakom oss och kollade bekymrat på oss.
- Boys, i think you need to see Liam, right now. He's bad again and he really wants to talk to you. Han började gå mot trappan igen. Vi sprang efter.
- I'm really sorry guys. He's dying. Doktorn tog åt oss sidan utanför dörren. I don't think he has so much time left. I don't think he'll make it through the night. Maybe an hour or two.

- How did it go? Liam kollade på oss med trött blick. You look terrible guys. Jag slängde en snabb blick på Niall och Zayn. Niall hade stora blöta fläckar på sin tröja och byxorna var leriga. Zayns ögon var fortfarande stora och rädda och hans hår stod och alla håll. 
I.. I killed him. Zayn snyftade till. I killed Joe. He was about to kill Louis, and i killed Joe instead. I.. I had to. What was i supposed to do?!
Niall strök honom lugnande över handen.
- It's okey Zayn.
- No , it's not okey. I fucking killed him. How am i going to live like this?! 
Jag kollade bekymrat på honom.
- It'll be okey Zayn.
- Where's Harry? Liam kollade oroligt på oss.
- He's been shoot Liam. Joe shoot him in his foot.
- But he's going to be alright? 
- Yes, i'm kind of sure.
Liam började skaka. Hans fick blinka flera gånger och jag såg att han försökte få fast blicken på oss.
- I need to see Harry now. Liam nickade flera gånger som om han svarade sig själv. I.. I want to see him, one last time. 
- I'll go and check if he can come and see you. Jag försökte le mot Liam.

- Harry is really really bad right now. He'll be alright, but right now he's really hurt. 
- Liam is dying. Jag kollade doktorn stelt i ögonen. He wants to see Harry one last time. 
Doktorn suckade.

- I'll see what i can do, okey? Jag nickade tacksamt. Han gick in på Harrys rum. Efter tio minuter öppnades dörren igen och Harry kom ut. Hans hud var blek mot den ljusblåa sjukhus tröjan han hade fått på sig. Hans fot låg i högt läge med gips på sig.
- Harry! Jag kände hur tårar tryckte på bakom ögonlocken. Jag kramade honom försiktigt. Han log ett tappert leende mot mig. Hans ögon var matta och munnen var ovanligt röd. Jag började putta rullstolen i riktning mot Liam. Harrys händer klamrade sig fast mot rullstolen.

- Harry? Is that you? Liam vände långsamt blicken mot dörren.
- I'm here. Harry log försiktigt mot Liam.
- You did it Harry. Liam log tappert mot Harry.
- I did, Liam. 
- Do you think i'll see him in heaven? Liam blundade.
- No, Joe will not go to heaven. Jag strök Liam över håret.
- Do you think Grandma will be there?
- I'm sure she will be there to welcome you Liam.
- I don't want to. I want to be here with you. Några tårar rann från Liams slutna ögon.
- You'll always be here with us Liam. Harry grät.
- On stage too? 
- On stage too. Niall tog Liams hand. 
- I'm.. I'm scared. Liam öppnade försiktigt ögonen. Hans blick var frånvarande. 
- Don't be. We're here. Jag snyftade till. We'll always be here for you Liam. 
Zayn strök Liam över håret. 
- Promise.
- Can't you sing for me? Liam försökte kolla på oss men hans ögon kunde inte ta fäste på oss.
- Yes. Close your eyes Liam. Han blundade försiktigt.

Vi sjöng More than this. Igen. Jag kollade på de andra killarna. Harry satt svag i rullstolen. Han kollade sorgset på mig. 
- Can't you come with me? Liams röst var hes. I don't want to be alone.
- We'll be here all the time Liam.
- I'm not dying boys. Liam öppnade ögonen igen. Hans blick var ljus. Where are you? 
- We're right here Liam.
- I can't see you.
- But we are here. Harry la försiktigt sin hand på Liams bröst. In your heart. We'll always be there, but maybe you can't see us all the time.
- It's like i'm falling. Liam skakade till.
- It's okey Liam. We're here. Jag fick svårt att andas. Min röst stockade sig i halsen och jag fick svälja flera gånger.

- I don't want to let go. Liam skakade fort på huvudet flera gånger. I'm falling.
- We'll fall with you. Zayn lutade sig fram och viskade i Liams öra.
- I can see them.
- Who? Jag strök Liam över pannan.
- The fans. Liams röst var svag.
- Yea. They're screaming for you Liam. They love you.
- I.. I love them to.
- They know that Liam. Harry tog försiktigt Liams hand. 
Liam började skaka. Hans ögon öppnades och stängdes några gånger.
- It's okey Liam. You can let go. Harrys röst var svag.

Harrys perspektiv.

Gatan var mörkt och tom. Bakom stadens största hus kunde man skymta en liten ljusare del av himlen där solen skulle gå upp om några timmar. Jag drog min jacka tätare omkring mig. Jag försökte att inte tänka på vad som skulle hända inom några timmar, men det var svårt. Louis blick när jag gick ut från sjukhuset kunde inte försvinna. Jag hade svikit honom, men ändå kände jag inga skuldkänslor. Jag ville göra detta, för Liam.

- Harry? OH MY GOD IT'S HARRY! Några tjejer kom springande mot mig. Jag försökte tysta ner dom. Om dom började skrika skulle det komma fler fans springande och jag hade inte tid med det.
- Can we please take a picture with you? Jag försökte le.
- Yes, ofcourse. Jag ställde snabbt upp på några bilder. 
- I need to go now. 
- How's Liam doing? En av tjejerna kollade oroligt på mig.
- He's not so good. 
- But he's going to be alright, right? 
- I'm not sure. De kollade förtvivlat på mig. En av tjejerna slog händerna för ansiktet och jag kunde höra henne snyfta. Jag gav henne en snabb kram innan jag började springa nerför gatan.

- Say hi to Liam from us, okey? Tjejerna skrek efter mig. Jag vände mig om och vinkade lite snabbt till dom innan jag fortsatte springa.

När Joe's hotell skymtade bakom några byggnader saktade jag ner lite. Det hade börjat regna och de små regndropparna piskade mig i ögonen. Jag kunde känna hur rädslan kröp upp i halsen. Vad gjorde jag här ensam igentligen? Jag gick med långsamma steg mot hotellet. Det var hotellet där vi hade bott på våran turné och det fanns endast en bakväg in. Jag smög runt byggnaden till baksidan, där bilarna körde in.
Dörren öppnades med ett knarrande ljud. Jag svor tyst, nu väckte jag väll halva hotellet. Jag lät dörren stå öppen bakom mig.
Jag kollade mig omkring bland alla bilar. Efter några minuter fick jag syn på Joe's mörkblå bil. Han var redan här. Jag gick försiktigt mot trappan för att inte göra några hastiga ljud. Dörren ovanför trappan stod öppen och jag slank snabbt in. Av gammal vana visste jag att trappan ledde upp till korridoren. 
Jag gick försiktigt genom den mörka korridoren. Jag fick guida mig fram med hjälp av väggen. Jag räknade tyst för mig själv på rummen. När jag var på nummer 20 stannade jag för att hämta andan. Vad skulle jag göra nu? Jag svalde några gånger innan jag försiktigt gick de sista meterna fram. Plötsligt hörde jag några röster bakom mig.
- Hey, who's sneaking around here?! Jag började springa mot trappan. Rösterna bakom mig följde efter mig. Mina fötter tog sig snabbt upp för trappan. Jag stannade inte förrens jag nått den översta våningen, som var taket. Jag stannade och lyssnade nervöst ner för trappan. Rösterna var inte långt ifrån. Jag suckade och gick ut på taket.

- Harry? Hotellvakten kollade förvånat på mig. What are you doing here? It's in the middle of the night for gods sake! 
- I..I was just looking for Joe.
- But you can't just get in here. Where did you get in, first of all? 
- Umh. jag visste inte vad jag skulle svara. Vakten kollade stint på mig.
- Well, you need to get out, now. 
- I can take over from here. Jag vände mig om när jag hörde en välbekant röst. Joe stod i dörröppningen och log mot vakten. 
- Well.. I guess that's okey. Vakten skakade snabbt hand med Joe innan han gick ner för trappan. Joe slog snabbt igen dörren bakom honom.

- What do you want Harry? Han kollade på mig med svart blick.

Jag svalde några gånger.
- We don't want you to be a part of our team anymore.
Han skrattade.
-It's not that simple Harry. You know you own me money for my work with you. 
- But isn't this about us? Without us, you wouldn't have a job. You're supposed to work for WITH us, right? 
- That's something you've made up in your little head Harry. Did you even read the contract Harry? 
Jag skakade långsamt på huvudet.
- Well, but in our contract it says that i'm supposed to help you with your decicions. That you need to listen to my ideas and my thoughts. Because i was supposed to make you a better band and to make you big.
- But you haven't done that. You destroyed us Joe. If it wasn't for you, Sophie and Liam wouldn't be dying. Because if you never decided to make Sophie to a beard, nothing of this would have happen.
- I don't care about Sophie or Liam. Joe log. I just want my money. I just want you to keep going on tour again. Because then you can give me my money back, and then we can keep serve money together.
Jag tog snabbt några steg emot honom. Han höll upp händerna.
- Be careful Harry. You heard me. I don't fucking care if the tour will keep going without Liam. 
Jag tryckte upp honom mot väggen.
- How dare you say that to me?! 
- I've never cared about you Harry. You're a little brat that only keep messing things up all the time with your little "gay relationship". Han hade ett sting av sarkasm i rösten.
- We don't want you anymore Joe. Jag väste så det kom spott. Either you leave by yourself, or i'll make you leave.
Joe flinade. 
- You'll never get away from me. Han viskade. I own you Harry, you signed it, remember?
- I can kill you, do you know that? Jag stirrade honom stint i ögonen.
- I wouldn't be so sure, Styles. You'll get in jail, right?
- I can make it look like a accident. Jag försökte låta stadigare på rösten än jag igentligen var. 
- I'm sure you can. Han flinade. I can make your death look like an accident to. 
Jag kollade på honom med mörkt blick.
- Don't you think you've almost killed enough people yet?
Joe flinade.
- It's all in you head Harry. I never killed anyone. I just told you to start dating Sophie, didn't i? But in the end it was all you Harry. If you wanted to, you could let this go on. You could have kept going out with Sophie. Don't you think i've heard your plans? About killing me. About getting out with your stupid Larry Stylinson. Why do you think Liam was with Sophie? Don't you think he told her, Harry? Don't you think, she read everything that was told on twitter, like about you and Louis. I think that's whats broke her little heart, her heart that you've played with. You had a choice Harry. You never had to go out with Larry. I never told you to do that right?
Jag tog ett hårdare tag om hans axlar. Jag kände tårarna trycka på i ögonen. Jag svalde hårt några gånger. Jag skulle inte gråta inför Joe. Han fortsatte innan jag han börja.
- I know you want to kill me Harry. Have you decided yet?
- Long time ago. Jag försökte att inte darra på rösten. Om bara Zayn hade varit här, han hade vetat vad jag skulle göra. 
- Show me Harry. Joe kollade mig stint i ögonen.
- What? 
- I know you have a gun. Jag ryckte till. I heard you talked about it.

- How.. How did you heard that?
- Don't you think i have contatcs Harry? They're everywhere..
Jag kollade chockat på honom.
- I don't want to waste my gun on you. Jag darrade på rösten. Jag hade inte ens pistolen här.
- Are you scared Harry? Joe flinade. Where's your friends Harry? Or have you left them to, just like you did to Sophie?
Jag kände hur jag började tappa kontrollen. Jag släppte mitt tag om honom för att kunna slå till honom. Han drog snabbt ner handen i fickan. Jag stelnade till.
- Why don't you get your friends Harry? Wouldn't it be nice to see them one last time? Han flinade.
Jag tog hotfullt några steg mot honom. Adrenalinet flödade genom min kropp samtidigt som jag skakade.
- It's not the last time. Jag försökte att inte darra på rösten.
- I wouldn't be sure Harry. Han höjde långsamt pistolen.

Louis perspektiv.
Regnet piskade mig i ansiktet när jag sprang nerför gatan. Liams läge hade varit stabil så jag hade gjort upp med de andra killarna att de skulle fortsätta vaka och jag leta efter Harry. Jag slog upp luvan över huvudet för att kunna se igenom regnet. Jag var bara någon kvarter ifrån Joes hotell. Jag hoppades att Joe hade kommit dit än. Jag kisade medan jag fortsatte springa nerför gatan. Regnet gjorde det svårt att se vart jag satte fötterna.

Det stora hotellet tornade upp sig framför mig. Alla lampor var släckta i hela hotellet. Jag kollade mig förvirrat omkring efter dörren Zayn hade berättat om som ledde direkt in till hotellet. När jag fick syn på en liten dörr började jag snabbt gå mot den. 
Jag öppnade försiktigt dörren. Den knarrade lite. Jag gick snabbt vidare mot trapporna som låg några meter ifrån trappan. 
Det var mörkt i första korridoren. Jag småsprang snabbt ingenom den till nästa trappan.
 "To the rooftop" en lysande skylt pekade mot en trappa lite längre bort. Jag tvekade några sekunder innan jag snabbt gick mot den trappan.

När jag kom uppför trappan möttes jag av en stängd dör. Jag tog tag i dörrhantagen och ryckte i den. Låst. Plötsligt hörde jag upprörda röster utan.
- Don't you dare do that to me. Harrys tonläge fick mig att hajja till. Han höll på att tappa kontrollen igen.
- Oh, i thought you were going to do the same thing to me, right Harry? Joes röst lät hård. 
Jag knöt händerna hårt. Harry svarade inte. Det var tyst några sekunder och jag lutade mig mot dörren för att höra bättre. Jag ryckte till när jag hörde ett skott.

Harrys perspektiv.

- Where.. Where did you get that? Niall stirrade på pistolen som jag nu höll i min hand. Den var liten och svart. Jag lät den vila i min hand, rädd för att råka trycka av den.
- Just a friend. Zayn tog hastigt pistolen ifrån mig och lindade in den ordentligt i filten igen innan han försiktigt lade ner den i väskan igen.
- So.. You thought about killing Joe, didn't you? Jag kollade honom stint i ögonen. 
- Yes. Zayn suckade. I'm sorry guys, but i thought it was the only way out, or maybe it is, but we need to try this first, okey? Just scare him. Maybe we don' t even have to use it, okey?
- But Joe's not here yet. They told me he'll be here early this morning. Jag kollade besvärat på Liam. Skulle han klara sig tills dess?
- Then we'll just have to wait. Liam tog tappert.
- We don't have to do this now. We can wait. Jag kollade nervöst på Louis. Han nickade.
- Yes. The most important thing right now is you Liam.
- Han skakade på huvudet.
- It's not! I just want to see you boys happy. Before i die.
- You're not going to die Liam. Jag klappade honom försiktigt på handen.
- Yes i am. 
- No you're not. Han suckade. 
- Please just do it, okey? When Joe comes back. I want live when you, Harry and Louis will come out with your relationship. I want to see you happy. Just one last time. Do it for me.
Jag kollade besvärat på de andra killarna.
- We'll do Liam. For you. Jag såg hur han försökte le men hans läppar orkade inte.
- I.. I'm tired. I just want to sleep.
- You can sleep Liam. We'll sleep here with you tonight. Niall klappade Liam på handen. Liam lade försiktigt ner sitt huvud och efter ett tag blev hans andhämtning långsam.

- I'll just go and check on Sophie. Jag stängde långsamt dörren efter mig för att inte väcka Liam. Det var mörkt ute i korridoren, jag slängde en snabb blick på klockan. 12 på natten, inte så konstigt att ingen var där. Jag guidade mig snabbt fram i mörkret till Sophies rum. Jag öppnade snabbt dörren och slank in innan någon hann se mig. 
Maskinerna som visade att hon fortfarande levde pep långsamt. En liten lampa var tänd i fönstret och gardinerna blåste lätt från det öppna fönstret. Jag gick långsamt fram till sängen där hon låg. 
Jag strök henne försiktigt över håret. Hennes hår som nu var kort och ojämt. Innan hade det varit så fint, långt och blont med lite lockar. Stora blåmärken tornade upp sig i pannan och slangarna som ledde in i hennes näsa var fast tejpade på hennes axlar. 
- Umh.. I just wanted to say that i'm sorry. For everything. I don't know what Liam told you but i never wanted to hurt you. I hope you understand that. I'm just.. I'm so sorry Sophie. Jag kunde inte hålla inne gråten som låg och tryckte innanför mina ögon. Can you even hear me? Jag puttade förtvivlat på sängen. Jag visste att hon inte kunde göra någonting.
- Please.. I just want to say i'm sorry. You trusted me and i lied. I.. I never wanted to hurt you, but i did. 
Jag ryckte till av att dörren slogs upp. En doktor kom in med en vagn.
- Hello? Hon kollade frågande på mig. 
- I.. I just wanted to talk to Sophie.
- It's okey. I'm going to give her some medicine now. Hon log snällt mot mig medan hon kopplade in slangarna i en apparat. Jag försökte hålla blicken borta från Sophies bleka kropp när hon fixade med slangarna på Sophies kropp.
- She was your girlfriend, right? 
Jag nickade som svar. Jag orkade inte förklara hela historien.. Hon log mot mig.

- She's beautiful. Jag nickade igen. Hon startade maskinen som började pumpa. Jag förstod att de pumpade in näring till henne.

- Is it for the baby to? Jag kollade frågande på henne. 

- Yes, it is. Hon log.
- I'm done. You should really go and get some sleep, there's a day tomorrow to. Hon klappade mig lätt på axeln.
- Yea. Bye. Jag gick snabbt ut ur Sophies rum och tillbaka till Liams rum.

- Harry. We're just about to make the beds. Niall vinkade åt mig att hjälpa till där han stod och försökte fälla upp en tältsäng. Jag log snett mot honom, han hade aldrig varit bra på att bygga. Vi ställde upp alla våra sängar brevid Liam. Jag och Louis låg på hans vänstra sida och Zayn och Niall låg på andra sidan. 
- I hope i'll see you tomorrow guys. Liam försökte le mot oss.
- You will. We're not letting you go yet. Jag försökte le så stort jag kunde. Jag var själv osäker på hur han skulle klara natten.
- Goodnight. Niall släckte lampan in taket. Jag flyttade mig lite närmare Louis. Han lade sina armar om mig och jag rullade ihop mig till en litet boll. Louis starka armar omkring mig fick mig att känna mig trygg.
- I love you. Jag viskade mot hans hals. Men han hade redan somnat.

Jag vaknade av ett tjut i rummet. Jag kollade mig förvånat omkring. Det var mörkt ute. Min blick fastnade på klockan som hände på väggen. 02.45. 
Louis satte sig snabbt upp brevid mig.
-What's going on Harry? ha kollade sig omkring i rummet. Det lilla pipet hade övergått till många små pip. Min blick fastnade på apparaten som satt brevid Liam.
- Louis, i think it's Liam.. Vi avbröts av att dörren slogs upp. Några doktorer kom in. De kollade chockat på oss.
- You'll need to move the beds! Jag kastade mig upp och drog bort min och Louis säng. Niall och Zayn gjorde samma sak på andra sidan. Doktorerna var snabbt framme hos Liam och började ta blodprov.
- We'll need to take him for a operation. Doktorerna började lyfta över Liam till en annan bår.
- Is he going to be alright? Jag kollade oroligt på en doktor. Han suckade.
- I still don't know Harry. Han kollade besvärat på mig.

- Boys.. Liam kollade på oss med trötta ögon. Remember what i said. Do it. Doktorn tog tag i sängen med hjul och började köra iväg Liam. Han vände försiktigt huvudet mot oss och kollade på oss.Hans ögon var röda och blicken frånvarande. Jag nickade.
- Promise.

När doktorerna och Liam försvann runt hörnet vände jag mig snabbt mot Louis, Niall och Zayn.
- We have to do it. Before it's too late.
- Are you sure? Niall kollade oroligt på mig.
- Yea. Why not?
- I just think we should wait.. If Liam gets bad again we should be here. Not out there fighting with Joe. Zayn kollade bestämt på mig. If Liam gets better, maybe we can do it then. Because do you really think we could be a band without Liam? And if we're not a band, we'll not need a mangager.
Jag kollade chockat på honom.
- How could you say that Zayn? Don't you think Liam will get better? 
- I hope he'll be better Harry. But i'm not sure.
- But you always told me to Believe, right? So i'm going to do this, alone. Because i belive in Liam, i believe in miracles. I have to do this, for Liam. And for Sophie. It's Liams last wish. What if he don't make it and we never did this for him? What if he'll get better and can go back to this life without Joe? Don't you think that is his dream? 
- For Sophie? What are you going to do for Sophie?  She's just laying there, and still belives you're in love with her. Zayn kollade stint på mig. Jag kollade bara trött på honom.

- I'm going to do this. Because this is what i believe in. I'm going to fix Joe, for Liam. Because he believes in me. He believes in us. Are you really going to let him down? And yea, i've let Sophie down. But should i just give up for that? Don't you think she wants me to fight? Just like she did.

- Harry, We really should wait. Just to see if the opreation is going well. It's just some days Harry, Please.
Jag började gå mot dörren. 
- No, i'm going to do this now. If you don't want to go with me, i go by myself. 
Jag vände mig om en sista gång. Louis, Niall och Zayn kollade förtvivlat på mig. Jag slängde en sista blick på Louis. Han såg orolig ut. Jag suckade.
- I'll make this, okey? For Liam. 
Jag stängde snabbt dörren efter mig och började springa nerför den mörka korridoren. När jag kom till trappan vände jag mig om en sista gång. Det var ingen som följde efter.

Harrys perspektiv.

- Harry? Jag kände en hand på min axel. Jag vände mig och upptäckte att en doktor stod bakom mig.
- Dr.Green. Sophies doctor. 
- Harry Styles.
- I want to talk to you and Louis Tomlinson? Is he here? 
- Yea, over there. Jag pekade på Louis där han stod och strök Liam över pannan.
- Louis? Han kollade förvånat upp när jag ropade hans namn.
- He wants to talk to us. Jag pekade på doktorn som stod brevid mig. Louis slängde en orolig blick på mig. 
- This way. Dr.Green pekade på en dörr lite längre ner i korridoren.
- Is it about Liam? Louis viskade oroligt till mig.
- I guess so. Jag tog försiktigt hans hand.

Rummet dr.Green hade lett oss till var ett litet vitt rum. Det fanns ett litet fönster och några bord och stolar. Jag fick känslan av att vara instängd.  Dr.Green satte sig bakom ett bord och pekade att vi skulle sätta oss mittemot honom. Vi satte oss och Louis fingrade nervöst på sin ring han hade på fingret. Jag svalde.
- Is.. Is it about Liam? 
Han kollade besvärat på oss. 
- Actually no. 
Louis kollade chockat på mig och sedan på honom. Hans röst darrade.
- So.. What is it about?
Dr.Green vände sig mot mig.
- Have you thought about the child Harry?
Jag skakade på huvudet.
- Not so much. I.. I didn't even know she was pregnant. She didn't tell me.
- I know. And there's something else i know too. Han log försiktigt.
- What?
- I've understand that you're a couple, right? Han pekade på mig och Louis. Jag såg att Louis rodnande.
- Not official. Yet.. Louis slängde en snabb blick på mig.
- But tell me, what was it between you and Sophie? Han kollade på mig med höjda ögonbryn.
- Umh.. It's kind och a long story. Jag vågade inte möta hans blick.
- Well, i'm not intressted in that. I just want to know, you're a couple right? 
- We're not out with it. Louis kollade strängt på doktorn. But we'll be out with it soon, if everything goes as planned. 
Han nickade.

- I think i get it. Harry, we're working on a way to get your and Sophies baby out. We're giving it nutrition through Sophie. Her body still works but she's not there. Coma is a mistery, it's hard to understand. 
Jag tryckte Louis hand. Bilderna av Louis i sjukhusängen flög förbi i mitt huvud. Jag svalde.
- So.. Do you have an idea or something? About the baby and Sophie?
- There's one way to make the baby survive. We can't tell you yet, it's not sure yet but we're working on it. 
- And Sophie? 
Han kollade bekymrat på mig.
- I'm really sorry Harry but i don't think she'll make this. She's really bad. Or she'll be, when she wake up. It's like her body is off right now, she can't feel the pain. But if she wakes up, she'll never be able to live a normal life again. If she even wakes up.
Jag skakade på huvudet. 
- I don't get it? 
- Well, as long as she's in coma, she'll be okey. But if she wakes up, everything will turn diffrent. Her body doesn't work, it's broken. Just like Liams. 
- But Liam is awake? Louis kollade frågande på honom.
- Exactly. That makes him so bad. Worse than Sophie. Because he can still feel.
Jag nickade långsamt. 
- I think i understand.
- Good. But that wasn't the reason i wanted to talk to you.
Vi kollade chockat på honom.
- What.. What is it then? Louis röst lät ostadig.
- I know it's hard to think about this now, but. Have you ever thought about what's going to happen with the baby? It'll need a family Harry. 
- What are you trying to say? jag kollade otåligt på honom. Han suckade.
- I just think it should be a good idea if you takes the baby. Han pekade på mig och Louis.
- What? Louis kollade chockat på honom.
- It's not a big deal. Harry is the father anyway. But you'll need a house to live in and then you'll have to go out with your relationship. I know it's hard to take now, but think about it, okey? 
Jag kollade på Louis. Han nickade långsamt.
- We'll think about it.
- Okey. Dr.Green log mot oss. 
- I'll take to you another day. Han skakade hand innan han föste oss mot dörren.

När han slog igen dörren bakom oss stirrade vi chockat på varandra. 
- What.. What did just happen? Jag kollade chockat på Louis. Han log snett mot.
- I guess i'll be the mum. Jag slog till honom lite lätt på armen.
- It's not funny Louis!
- I'm serious. You know why? Because We'll get rid of Joe soon. Then we can do whatever we want to, right? Maybe it'll be hard but i really think we can make it Harry. 
- But Louis, we'll be on tours. We'll be all around the world, haven't you thought about that?
Han tog försiktigt min hand.
- Harry, do you really think we'll still be a band after all this? Without Liam?
- Liam will be fine. Jag hörde själv hur osäker jag lät.
- I'm not sure Harry. But can you even think about us without Liam? 
Jag skakade på huvudet.
- But he's still alive, right. He is strong Louis. 
Louis nickade försiktigt. 
- You don't have to decide now Harry. But at least think about it, okey? 
Jag nickade långsamt.
- I'll think about it.

Louis log mot mig.
-Good. Let's go and check on Liam again, okey? Louis tog försiktigt min hand och började gå mot Liams rum.
Zayn och Niall kollade hastigt upp på oss när vi kom in.
- What was it about?
- The baby. We'll talk about it another day.

Liam mumlade någonting bortifrån sängen. Jag gick dit och lutade mig fram för att höra vad han sa.
- You.. You need to get rid of Joe.
- Liam. Don't think about that now, okey.
Jag såg hur han ansträngde sig för att kunna prata högre.
- Please. I.. I just want to see how happy you are without him. Do it for me. It's my last wish.
Jag kollade nervöst på de andra.
- Liam, it's not your last. You'll be able to wish a lot in the future. We don't need to hurry with Joe, okey? The important thing is that you'll be okey.
- I'm not okey. Liam darrade på rösten. I'm broken. I'm dying Harry. Please. Let me hear your plan.

- You're not. Jag kollade bestämt på honom.

-Harry, trust me. I am. 

Jag  vände mig mot Zayn.

- Zayn tell us.
- We'll need to give Joe a chance first. 
Vi kollade chockat på Zayn.
- What?! Jag skakade honom.
- Easy. I just mean that we're going to talk to him, okey? Just scare him a little bit. Like, give him a chance to leave US. Maybe he'll get scared and leave by himself. You know we own him money, but i really think this will work. Otherwise, we dont have another plan anymore.
Zayn kollade sammanbitet på oss. 
- what was the other plan? Jag kollade oroligt på honom. Han suckade.
- I don't want to tell you.
- Please Zayn. Liam viskade bortifrån sängen. 
- It was a bad idea, okey? 
- Tell us now Zayn. Jag kollade honom stint i ögonen.
Han suckade och böjde sig ner mot sin väska. Han plockade upp ett litet föremål som låg väl inlindat i en filt. Vi flämtade till när han öppnade filten. 
- I..I don't think we need to use it. We just need to scare him. Remember, you said you wanted to do this. You promised, right?
Jag lutade mig försiktigt fram och tog pistolen ifrån honom.

Harrys perspektiv.

- I just can't believe it's time to go back already. Louis kollade på mig med sorgsen blick. Vi hade också bestämt oss för att åka tillbaka en dag tidigare för att reda ut allting med Sophie. 
- Do you think Liam told her? 
Louis kollade besvärat på mig.
- I don't know. Maybe, but you were going to tell her anyway, right? And maybe she just wanted to talk about this whole "sophie is pregnant" thing, you know that Sophie and Liam are friends, maybe she just felt lonley and wanted him to come and hang out. And by the way, he's driving her to London in his new car. He told me he'd been practicing, so he wouldn't hurt anyone with his bad driving. 
Jag skrattade. 
- Well i guess it was a good decicion, right? He's really a terrible driver. 
Louis nickade.
- Are you ready? I think it's time. We need to go to the airport.
Jag nickade.
- I don't know if i want to. It feels like everythings going to change, with Joe och Sophie and everything. Jag kände tårarna trycka på. I'm scared Louis.
Han kom fram och kramade mig.
- It'll be alright Harry. I promise. Everything will be alright. We just need to fight to get there.
Jag nickade försiktigt.

Han tog min hand och vi gick ner för trappan. Mamma kollade sorgset på mig.
- I can't believe you're leaving already. Jag släppte Louis hand och höll om henne.
- Mum, we'll be back soon. I promise. Hon snyftade. Be careful Harry. I don't want anything to happen. Okey? Promise me that.
Jag kollade förvånat på henne. Hade hon hört oss prata om Zayn?
- What do you mean mom?
- Nothing. I just got a feeling.
Jag strök henne över håret och försökte le.
- You're just tired mom. It's really early in the morning. Go back to sleep now. Hon nickade trött. 
- I'll take care och Harry. Louis höll om mamma. Han var mycket kortare än henne. Jag försökte kopiera den synen så jag kunde minnas den länge.
- So i guess we're going now. Jag öppnade dörren. 
- Bye honey! Call me when you get there, okey?
Jag vinkade till henne innan dörren slogs igen. Louis tog min hand på vägen till bilen. Jag kände tårarna trycka på igen när vi hade satt oss tillrätta i bilen. Louis strök min hand. 
- It's okey Harry. 
Jag nickade sammanbitet samtidigt som jag startade bilen.

Det tog bara några minuter att ta oss till flygplatsen. Som vanligt var det fullt med folk. Säkerhetsvakterna fick smuggla in oss bakvägen och när vi väl satt i planet tryckte sig fansen mot rutan som vette ut mot flygplanet.
Louis skrattade.
- They're just crazy.
- Yea. Jag fnissade. I wish i could tell them how much i love them, really.
Louis nickade.
- I hope they're understand that.
När planet startade klamrade jag mig fast vid Louis. Jag var så himla flygrädd. Louis strök mig lugnande över håret.
- Don't worry. See, we're up now. Han lyfte upp mitt huvud som hade vilat på hans axel. Jag kollade försiktigt ut genom fönstret. Vita moln flög snabbt förbi utanför fönstret. Det skulle bara ta en timme att flyga tillbaka till London.

När planet landade begravde jag mitt huvud i Louis axel för andra gången. Han skrattade åt mig. 
- Harry, we're down. Don't worry. Jag höll mitt huvud på hans axel ända tills folk började gå ut från flygplanet. Louis tog bestämt mig hand och guidade mig ut ur flygplanet. När vi kom in på flygplatsen möttes vi av massa skrik. Fotografera tog hundratals bilder medan de skrek på oss.
- Is Larry really back?! Why are you coming together?

Jag suckade och drog med mig Louis mot dörren en av vakterna pekade mot. Den ledde rätt ut till parkeringen där en taxi skulle möta oss om några minuter. Jag andades in den friska och klara luften. Louis log mot mig.
- I can't wait to meet Niall, Liam och Zayn.
- I'm going to call them and see where they are. Jag startade snabbt mobilen. Den började plinga till. Och igen. och igen. Jag kollade chockat på Louis.
- Did some fans found you number again? 
Jag kollade på telefonen. Det var ett och samma nummer som hade ringt mig flera gånger. Jag gick nervöst fram och tillbaka medan jag ringde tillbaka.

- Is this Harry Styles? Jag kände svagt igen rösten.
- Yes?
- I'm calling from Londons hospital. Your girlfriend Sophie have been in a accident, and your bandmate Liam too. They were in the same car.
- Are they alright? Louis kollade oroligt på mig. 
-It's critical Harry. especially for Liam. Sophie is in coma.. I really think you should come Harry, Niall och Zayn are already here.
Jag kastade mobilen i marken.
- Fuck! 
Louis kollade oroligt på mig.
- We need to go to the hopsital now. Jag viftade till en taxi som snabbt kom körande emot oss.
- Harry, what's happening? 
Jag kollade förtvivlat på honom när vi satt oss i taxin.
- Liam and Sophie have been in a accident. It's critical. especially for Liam. 
Louis kollade chockat på mig.
- Oh my god. Harry.

Vi var tysta resten av resan till sjukhuset. Jag var rädd för vilka syner som skulle möta mig på sjukhuset. För andra gången detta året sprang vi genom den långa sjukhuskorridoren. Jag letade frenetiskt efter rum 207 där Sophie skulle ligga. Liam var för dålig för att någon skulle få besöka honom än.

Inne hos Sophie satt en kvinna jag aldrig sett förut. Hon presenterade sig som Sophies mamma. Jag försökte att hålla blicken borta från Sophie där hon låg i sängen men tillslut lät jag min blick landa på henne. Hennes hår var bortrakat och stora blåmärken tornade sig fram på hennes lilla huvud. Hennes ansikte var fullt med blåmärken som skiftade emellan rött och blått. Jag svalde. Louis gick fram och strök henne försiktigt över pannan. 
- She didn't tell you, right?
Sophies mamma kollade frågande på mig.
- What?
- That she's pregnant? 
Jag ryckte till. Sophies mamma drog bort lite av filten som täckte Sophie och visade mig hennes mage som hade blivit ganska stor. Jag suckade.
- No she didn't. Jag lade min hand på magen. Jag ryckte till när jag kände en liten spark mot min hand. Mina tårar droppade ner på magen.
- She's going to be alright, right? Sophies mamma kollade sorgset på mig.
- I don't really think so Harry. But i don't know. The baby is still alive Harry. They're working on a idea how they're going to get it out alive. If you want to. I know Sophie would have want to. 
Jag nickade långsamt på huvudet.
- But she CAN be alright? There's a chance, right? Jag kollade frågande på henne. Hon gav mig en sorgsen blick.
- There's always a chance Harry. But i wouldn't hope. I'm so sorry Harry. I knew you loved her. Jag ryckte till. Hon kollade på mig med tårar i ögonen.

- Yes..

- i really wish she could just wake up. But we'll need a miracle..Hon strök försiktigt Sophie över håret.
Dörren slogs upp. Niall och Zayn kom in med rödgråtna ögon.
- Harry, we can see Liam now.

- I'll stay with Sophie. Sophies mamma log ett svagt leende mot mig.

Jag kollade en sista gång på Sophie och hennes mage. Mitt barn. Vårt barn.

Liam svamlade. Han var till skillnad från Sophie vaken, vilket gjorde att hans tillstånd var ännu mer kritiskt. Han såg så liten ut där han låg i sängen. Hans läppar var torra och hans halva hans hår var bortrakat. Stora slangar gick in i hans näsa och i hans mage. 
- I-it was my fault. Liam försökte uttala orden på sina torra läppar. Hans ögon var slutna och han andades tungt. Han pekade på sin mage utan att öppna ögonen.
- I'm.. I'm broken. Guys. My body is broken. It really hurts. If you only knew. It's worse than when i got hit in the balls with a shoe. Han försökte le men hans läppar stramade. Vi försökte skratta åt hans skämt men det gick inte. Jag tog försiktigt Liams hand. Han ryckte till.
- Sophie? 
- No, it's me, Harry. 
- Cant you sing to me? Jag kollade på de andra killarna. De nickade långsamt.
- What do you want us to sing?

Hans läppar rörde sig men inga ljud kom fram. Jag lutade försiktigt mitt huvud närmare honom.
- More.. more than this. Hans röst var svag. 
Jag tog första tonen. Liams solo var först. Jag sjöng långsam och kollade på Liam. Hans läppar rörde sig men inga ljud hördes.

I never had the words to say
But now I’m asking you to stay
For a little while inside my arms
And as you close your eyes tonight
I pray that you will see the light
That’s shining from the stars above
På zayns solo började det rinna tårar från Liams ögon. Jag strök försiktigt bort dom från hans kinder. Zayn snyftade till. Jag kollade på Louis och Niall och de kollade på mig med röda ögon. Jag sträckte försiktigt upp Liam hans mot taket.
- Can you hear them Liam? They're screaming for you. The whole arena. They love you.
Han försökte le.
- I hear them Harry.
Zayn tog Liams andra hand och höll pekade med den. 
- Look at that sign Liam. 
- I can see it. Han rörde försiktigt handen fram och tillbaka och jag förstod att han vinkade.

- Thank you for an amazing show tonight. Niall försökte göra sin röst hög. It was amazing, thank you so much.
- Can you hear them screaming Liam? Louis blåste lätt i Liams öra.
- I can hear the wind. I can hear them screaming.
- They're screaming for you Liam. 
Liam svarade inte. Jag lade försiktigt ner hans hand på sängen igen. Jag kände försiktigt på hans mage. Hans andning var långsam.
- He fell asleep.

Jag lutade försiktigt huvudet i mina händer. Gråten kom som ett hårt slag i min mage. Jag fick svårt att andas.

- What will happen now? Jag snyftade. What's going to happen with us? I have a child. It's Sophies child, how could she leave me like that? I've never had a child, i can't take care of it. What if she dies, what'll happen? What if Liam can't make this? What if he dies? What will happen to us? Jag kände Louis starka armar omkring mig. Han skakade av gråt. Niall och Zayn kom fram och höll om mig. Louis tröja blev alldelles blöt av mina tårar som ramlade ner på hans axel. Han strök mig försiktigt över kinderna. 
- Harry. I wish that i could say that everything will be alright. But i don't know this time.

Harrys perspektiv. 

Jag gick rastlöst fram och tillbaka. Våra tre månaders semester hade gått för fort. Om två dagar skulle vi återvända till London för att fortsätta våran turne. Louis kom fram och kramade mig.
- Harry, everything will become better now, right? Zayn told us he'll fix it, right? 
- Louis, we haven't heard from him in almost two months. Jag kollade misstroget på honom. I'm not sure anymore if he'll make it. 
- Harry, it's Zayn we're talking about. Louis log mot mig. He'll always make it. Have you talked to Sophie yet? 
- No. I won't tell her until i know if Zayn will make it. I guess she has to come back to London with us. I'm scared Louis. I don't want to hurt her. She'll be so sad. I haven't even answered her calls in this months. 
Han strök mig över håret. 
- You care too much Harry. I don't think she wants you to lie. Ofcourse she'll be sad, she loves you. But she'll found another boy, i swear. She's kind of famous now, the boys will go crazy after her. Han log. And by the way, do you even know how old she is Harry? She's sixteen. Sixteen Harry. She's four years younger that you. I mean, you could actually have a child now. But she's too young, right?
- And the last thing is that i'm totally in love with a boy. Jag log mot honom. 
Han ruffsade om mig i håret medan han skrattade.
- Yea, that's a problem too. And i'm totally crazy with a boy named Harry. Vi skrattade.
- What do you think Zayn planned? Killing Joe? Louis försökte skämta men jag kunde höra i hans röst att han menade allvar. Jag hade också tänkt den tanken flera gånger.
- I don't know Louis. But i don't think it's something good. But hopefully not killing him. Jag försökte le mot honom. Zayn is a good guy, right? I don't think he want to kill Joe. Even if i want to do that sometimes.
Louis flätade in sina fingrar i mina. 
- I can't wait until we get back. I really miss them. Not Joe ofcourse, but Niall, Liam and Zayn. And all the fans. It'll be fun to meet them again. 
Jag nickade. 
- But first och all, we need to fix this with Joe. And sophie.
- It'll be fine Harry. Louis log mot mig. I'll just check a thing on the computer.
Jag studerade honom där han satte sig vid datorn. Har var så vacker.
- Harry, have you seen this? 
Han vände datorskärmen mot mig.
"Liam Payne have seen with Sophie." "Is Harry and Sophie pregnant?" 
Jag kollade chockat på honom.
- She's not pregnant.. I think.
- You think?
- Yea. She checked. She's not pregnant. But what is Liam doing with her? Jag kollade på bilden där man ser Liam och Sophie påväg in i vad jag förstod var Sophies hus.
Louis kollade på mig med höga ögonbryn.
- This is wierd.

Sophies perspektiv.

- Liam. Jag slog glatt armarna omkring honom samtidigt som jag lutade mig lite bakåt för han inte skulle känna min mage som hade växt. Min stora t-shirt döljde den stora magen rejält. Jag studerade honom där han stod i hallen. Hans hår hade växt de två månaderna vi hade varit ifrån varandra. Han var så vacker. Jag hade tänkt på honom varje dag sedan han lämnade mig på flygplatsen

. Efter några veckor hade jag blivit galen och ringt honom och nu stod han äntligen här. Imorgon skulle han köra oss båda tillbaka till London igen.
Jag visade honom runt i huset. Han hälsade glatt på min mamma. Hon kollade gillande på honom. Hon hade inte förstått riktigt när jag förklarade vem Liam var, men tillslut hade jag sagt att han bara var en kompis. Hon blinkade mot mig. Jag rodnade nervöst. 
Liam kollade sig omkring i mitt rum när vi kom in. 
- That's nice. Han skrattade och pekade på min godsedjursnalle som låg i min säng.
- Ey, it's my friend Bobo! Be nice to him. Jag skrattade och kastade nallen på honom. Han satte sig brevid mig i sängen.
Liam..
Sophie.. Vi avbröt varandra. 
- You'll say first. Jag skrattade.
Han suckade och hans ansiktsuttryck ändrades snabbt.
- There's something i want to tell you. About Harry.
Jag kollade frågande på honom.
- Go on.
- Umh. Han harklade sig. Harry is Gay. He and Louis is in a secret relationship. He's cheating on you Sophie. He's using you as a beard. He know that you love him and you cover up for him. I'm really sorry Sophie. You know, they're planning to get rid of Joe. Because they want to come out with Larry Stylinson. I just wanted to tell you before he hurts you..
Jag kollade lugnt på honom.
- I don't love him. Or i don't think i do. 
Han kollade chockat på mig.
- Harry never treated me right, okey. I understood there was something. I read about it yesterday and it made me think. I've understood he didn't love. I've seen it in his eyes. I just wanted him to love me back but i can't change his feelings, right?
- Is that the reason you wanted me to come? 
- No Liam. Jag samlade mod. I.. I've been thinking about you. A lot. I've missed you so much. There's something about you Liam. I don't know what it is but.. Oh damn. I think im starting to fall in love with you. 
Han strök mig långsamt över handen.
- You know how i feel about you. But i think you need to hear this thing from harry first. About Larry. Okey?
Jag nickade. Jag visste att han hade rätt.

Det var mysigt att sova över med Liam. Vi låg på varsin madrass och kollade på kalle anka hela kvällen. Mamma kom upp med popcorn och saft och det hela slutade i ett popcornkrig. Jag hade kul med Liam, roligare än jag hade haft på länge. Han var så avslappnad och lugn i min närhet att jag slappnade av enormt mycket själv.

Jag vaknade av att Liam petade mig i sidan.
- Sophie, wake up. We're going to London. Han skrattade. 
Vi gjorde oss snabbt iordning innan vi packade in allting i bilen. Det skulle ta lång tid att åka till London. Vi behövde åka färja större delarna av resan.
Mamma grät när jag sa hejdå. Jag försökte förklara för henne att jag skulle komma hem till jul igen, men hon sa att det var för långt kvar. jag gav henne en sista lång kram innan det var dags att åka.
- Ses snart mamma. Jag älskar dig. Hon vinkade sorgset till mig.
Jag hoppade snabbt in i bilen och vi påbörjade våran långa resa.

Efter några mil började jag känna mig trött.
- You can sleep if you want to. Liam log mot mig.
- Can i trust you? You're not the best driver in the world. Jag flinade.

-Sleep for some hours. Trust me.
Jag lutade mig fönstret.

Sophie? Jag kände hur Liam petade på mig.
- Your phone. Jag hörde hur den vibrerade. Sömnigt plockade jag upp den. "Harry"
Jag svarade fort.
- Hey Sophie! Hans röst lät stressad. Are you on your way?
- Yes. Harry we need to talk.
- I know. Han lät nervöst. We'll arrive tomorrow. 
- Okey, we'll talk then.Bye Harry.. Jag lade snabbt på luren.
- Don't be mad at him. Liam kollade sorgset på mig.
- I'm not. Jag försökte le mot honom. Hans ögon fastnade i mina i några sekunder. Jag kände hur bilen krängde till.
- LIAM! jag skrek. Liam försökte väja för den stora lastbilen som kom körade emot oss.
men det var försent.

3 månader senare.
Harrys perspektiv.

- I'm going to miss you Harry. Sophie kramade mig.

Jag kollade besvärat på Louis.

It's only two months Sophie. We'll be coming back soon. The time will go fast, i promise. Hon kramade mig en sista gång innan hon gick mot Liam bil. Han skulle köra henne till flygplatsen. 
- Bye Harry. I love you.
- I love you too! Jag hoppades det var sista gången jag behövde ljuga om de orden. Louis log mot mig. 
- She's nice. 
Jag nickade. Jag skulle sakna henne. Jag hoppades att vi kunde fortsätta vara vänner även om allting gick som planerat.
- I think it's time for us to go now. Louis kollade sig omkring innan han tog min hand. Jag skulle få följa med honom hem i en månad och sedan skulle vi hem till mig. Hem till våra föräldrar. Hem till våra barndomshem. Jag suckade lyckligt. 
- What? Louis härmade min suck.
- I'm just so happy Louis. 
- Me too Harry. 
Jag log stort mot honom innan vi började gå mot tåget. Det skulle bli kul att få spendera tid med Harry utan Joe. Utan Sophie och Eleanor.

Sophies perspektiv. 
- Goodbye Sophie. Liam kollade på mig med sorgsen min.
- Goodbye Liam. Jag gav honom en snabb kram. I'll see you soon again. Han kollade på mig med spänd min.
- Yea, i guess so.
- what? 
- Nothing Sophie. Just have a good time home, okey?
Jag hann inte svara innan han började gå mot bilen igen. Han tog upp handen mot ansiktet och strök handen över sina ögon. 
- Liam? Jag sprang snabbt fram till honom och gav honom en kort kram.
- I'll miss you Liam.
Han log försiktigt mot mig med tårar i ögonen. 
- I'll miss you too Sophie, everyday.
- I'll see you soon, okey? Only two months. Jag log försiktigt mot honom. 
- Goodbye. Jag vinkade samtidigt som jag började springa mot flygplanet. Jag kände hans blickar i ryggen.

Jag kom på sist av alla på flygplatsen. Liam hade hjälpt mig att boka en fönsterplats. När planet startade höll jag mig hårt i handstöden som fanns på sätet. Jag var inte rädd för höjden, men någonting inom mig hade övertalat mig att jag kunde dö av att flyga. Planet kunde krasha förstås. Mitt liv var så underbart, jag ville inte dö än. Jag kollade ut på molnen som svävade förbi. Jag skulle sakna killarna. Jag skulle sakna Harry och jag skulle sakna Liam. Jag skulle tillochmed sakna Joe, han hade varit så trevlig mot mig när vi var och shoppade, som om han verkligen brydde sig om mitt och Harrys relation och hur han verkligen försökte få mig att passa in i den nya världen jag levde i.

Resan hem till sverige gick fort. När jag kom ur flygplanet stod jag andades i flera minuter. Svensk luft. Fanns det något bättre? Luften i London hade känts som att andas in avgaser och man var hela tiden omringad av stora höghus och tutande bilar. Jag kollade mig omkring. Gräs och träd så långt ögat kunde nå. Jag log när jag gick i gången som ledde till flygplatsen.
När de automatiskta dörrarna öppnades hörde jag massa skrik. Jag kollade förvånat ut. Några kameror blixtrade snabbt till. Flygplatsen var helt full av folk som stod och trängdes och kollade på mig. Jag kollade mig storögt omkring. Fotograferna var snabbt framme vid mig.
- Sophie! Hur är det att vara hemma i sverige igen? Hur går det med Harry? Det går rykten om att du är gravid, stämmer det? Det tog en stund innan jag lät orden sjunka in. Jag fick samla mig lite innan jag kunde svara. Här var det svenska som gällde.
- Det är bra. Jag log lite snabbt innan jag började gå mot utgången. Folk skrek och tryckte sig mot staketet.
- Bitch! Du är bara Harrys Beard! Harry är bög. Larry är föralltid, DU FÖRSTÖR ALLTING!
Jag fällde snabbt upp luvan över huvudet för att slippa allas blickar. Jag var chockad. Jag trodde inte det hade blivit så stort i sverige än? Plötsligt såg jag ett välbekant ansikte i folkmassan. Mamma. Hon kollade länge på mig innan hon kom fram till mig.
- Sophie? Vad händer?
Jag suckade.
- Jag berättar när vi kommer hem mamma. Jag vinkade till några säkerhets vakter att dom skulle hjälpa mig att komma fram. Den skrek på tjejerna som stod bakom stakeket att backa några steg. Jag och mamma tog oss snabbt förbi folkmassan och ut till taxin som väntade utanför. Mamma pustade ut när vi kom in i bilen.

- Vad i hela friden var dethär? 
- Jag vet inte mamma. Det finns många one direction fans här hemma i sverige med. Jag försökte le mot henne.
- Jag kan inte förstå att min lilla älskling är en kändis. Hon klappade mig försiktigt på kinden. Jag log sammanbitet. Jag kände tårarna trycka på i ögonen. Jag var tvungen att fråga.
Vi satt tyst hela resan hem. När vi kom hem till det gamla huset där jag spenderat 16 år av mitt liv stod det folk ute på gatan och kollade nyfiket. Jag suckade innan jag klev ur bilen. 
- Hej! Jag vinkade och log mot dom. Dom granskade mig med sina hårda ögon innan de viskade till varandra. Jag suckade och tog min väska och gick in i huset. Mamma kom tätt efter mig.
- Sophie. Kom så sätter vi oss i soffan lite. Jag slängde in väskan på mitt rum och gick ut till mamma igen. Hon lade armen om mig.
- Berätta allt!
- åh- Ja.. Jag är tillsamans med Harry. Det är en lång historia mamma. Jag följde efter dom ända till London. I london låg jag sjuk i en vecka och sedan när jag skulle fortsätta leta efter killarna blev jag överfallen på gatan. Jag hamnade på sjukhus. Harrys kompis Louis låg också på samma sjukhus samtidigt. Harry fick höra om allt som hade hänt och kontakade mig på twitter. Sedan har det bara gått framåt.

. Det låter som en dröm. Mamma kollade på mig med tårar i ögonen. Jag är så glad för din skulle Sophie.
Jag kände de dumma tårarna trycka bakom ögonlocken.
- Mamma. Det är någonting jag behöver säga till dig.
Hon strök mig över håret. 
- Du kan säga allting till mig gumman. 
- Mamma.. Jag tror jag är gravid.
Hon kollade chockat på mig.
- va?! Sophie du måste kolla upp detta! 
Jag suckade.
- Ja men hur? Harry vet ingenting..
- Hur längesedan var det ni.. gjorde det?
Jag rodnade.
- 3 månader sedan. 
Hon kollade chockat på mig. 
- Sophie.. Vill du kolla nu direkt?
Jag nickade sammanbitet. Hon gick iväg till köket och kom snabbt tillbaka med en sticka.
- Varför har du sånnahär hemma? Jag kollade chockat på henne. 
- Det kan vara bra att ha. Kom igen, gå och prova nu.
Jag kollade frågande på henne.
- Hur gör jag?
Hon fnissade.
Kissa på stickan.

Jag gick in på toan och satt en stund innan jag blev kissenödig. När jag var klar gick jag ut till mamma igen.
- Mamma , det står ett plus på. Vad betyder det?
hon kollade sammanbitet på mig.
- Sophie. Du är gravid.

va? Jag kollade nervöst på henne.
- Plus betyder att du är gravid. Sophie, du måste prata med Harry om dethär, okej? Så snabbt som möjligt.
- Jag ska..
- Nu. Hon klappade mig uppmuntrande på knäet.
- Du vet att jag fick dig när jag var 17 år. Jag klandrar dig inte. Han är den rätte, eller hur?
Jag nickade sammanbitet.
- Ring honom.

Jag log snabbt mot henne innan jag gick mot mitt rum. Jag stängde ordentligt dörren om mig. 
Jag satte mig på sängen och suckade. Det skulle vara en överraskning till Harry, det var jag fortfarande beslutsam om. Han skulle bli glad. Det skulle vara en start på vårat nya liv. Ett barn skulle göra så vi kom varandra närmare.
Jag satt på mitt rum i några minuter innan jag gick ut till mamma igen. 
- Han blev jätteglad. Jag log strålande mot henne. Vi ska behålla barnet.

Sophies perspektiv.

Jag andades in luften inne på arenan med djupa andetag. Jag höll inte räkningen på hur många konserter jag hade varit på med killarna, men många var det. Denna konserten skulle vara deras comeback efter att Louis hade legat i koma. Luften vad laddad med förväntningar. 
Killarna hade fixat en plats till mig långt fram på läkaren. När jag hade gått och letat efter min plats hade många blickat landat på mig. Folk hade kollat och viskat och vissa hade kommit fram och velat ta bilder eller autografer. Jag hade glatt ställt upp på bilden och skrivit några autografer. Det var fortfarande väldigt ovant för mig att ens bli igenkänd. Men det värsta var  alla blickar fansen gav mig. De kollade på mig under lugg och viskade någonting till personen brevid. Jag kunde bara ana vad det var dom viskade om och det var inga roliga saker..

När ljusen släcktes och killarna kom ut på scenen blev arenan helt galen. Alla ställde sig upp och skrek. Killarna stod länge på scenen och bara kollade. Jag förstod att det var ett stort ögonblick för dom att få komma ut på scenen igen efter ett så långt uppehåll. Att få komma tillbaka och göra det dom älskar.Jag tänkte på det Liam hade sagt. Är deras glädje inte riktigt sann?

Harrys perspektiv.

Jag log mot Louis. Hans ögon glittrade när han kollade ut över den fullsatta arenan. 22.000 skrikande fans. Det var en fin syn. Jag fick en varm känsla i kroppen. Jag kollade mig tacksamt omkring på killarna som hade förändrat mitt liv. Niall stod och vinkade till några fans på första raden, Zayn kollade storögt på den stora arenan samtidigt som han rättade till sitt hår. Louis stod längst ifrån mig och jag kunde känna hans värme flöda ända fram till mig. Liam stod vänd mot en av de närmaste läktarna. Jag såg att han vinkade till någon. Jag scannade snabbt av läktaren och såg ett välbekant ansikte. Jag vinkade snabbt till Sophie och fansen på läktaren vinkade tillbaka. Jag flinade mot henne.

Med ett leende kickade vi igång konserten. Även fast det var flera veckor sedan vi sjöng så gick allting utan problem. 
Under mitt tal innan "more than this" slängde jag en blick på Sophie. Det var under den låten jag hade tagit upp henne på scenen första gången. Hon log mot mig. Några fans på raden längst fram sträckte ut sina händer när jag kollade på dom. Dom ville att jag skulle ta upp någon på scenen igen. Jag kollade frågande på Joe. Han skakade bekymrat på huvudet. Jag gick fram och sträckte ut min hand och fansen trängdes för att få röra mig. Jag log mot dom. Dom skrek när dom hörde att Louis började prata. Eftersom det var Louis första konsert sedan skadan hade vi förberett ett speciellt tal.

Louis pratade om att aldrig ge upp. Om att stötta varandra i dåliga och bra beslut. Om att våga stå för den man är. Han slängde en snabb blick på mig. Jag kunde se att han hade tårar i ögonen. Jag log försiktigt mot honom. När han uttalade den sista meningen i hans tal böjde han ner huvudet. Jag såg hur några tårar droppade ner på golvet. Jag tog försiktigt några steg mot honom. Joe skakade fort på huvudet nedanför scenen. Jag kollade förtvivlat på Louis. Han stod och kollade ner i marken medan fansen skrek. Jag gick snabbt fram till honom och slog armarna om honom. Kamerorna nedanför scenen blixtrade till och jag strök honom försiktigt över ryggen. Kramen varade bara i några sekunder och efteråt låtsades vi som ingenting hänt. Som vanligt. Som vi alltid har behövt göra.

Joe var besviken på oss. Han skakade bekymrat på huvudet när jag försökte förklara vad som hade hänt.
- Harry, you know the deal. Okey? I'm not going to punish you this time, but one more time.. Han avslutade inte mening. Jag nickade igen. 
- Talk about how you're going to do this, okey? You need to stop this whole Larry thing.
Han hade samlat allihopa i Nialls hotellrum. Jag slängde en mörk blick på honom innan han gick ut från hotellrummet.

Zayn kollade på oss med lysande ögon.
- I know what to do. I've found a way to get rid of Joe. I can't tell you right now, but after our little "pause" i'll tell you. Louis and Harry, be prepared to in a couple of months be a public couple. Jag kollade på honom med misstrogen blick.
- Are you sure?
- I am. Trust me, okey? I'll do it after the pause.
- Do what? Niall kollade oroligt på honom. 
- Something. Han kollade besvärat på oss. I'll tell , okey? I just need to fix some things before. I know it sounds impossible, but i'll make it. Promise.
Jag kollade spänt på Louis. Var vi redo för dethär? 
- Are you sure you want to do this Harry?
Jag nickade.
- What am i going to say to Sophie? It'll break her heart..
- If everything goes as planned, maybe you should tell her after the pause. She's going home, right? Maybe she doesn't need to come back here at all.. Tell her the truth Harry. Don't lie to her. Louis kollade på mig med ett svagt leende. You can do it Harry.
Jag nickade försiktigt. 
- I'll try. 
Liam kollade bekymrat på oss.
- What will happen to us the? Is there any chances we'll get a new manager? We can't make it on our own you know..
Vi blev tysta.
- I don't know. Zayn sänkte blicken. I'll figure it out, okey? 
Vi nickade.
- It might get better, and maybe it'll be really bad. We don't know, but we have to give it a try? Niall kollade bestämt på oss.
- Let's do this. Jag tog försiktigt Louis hand. Han log mot mig.

- You're already on twitter. Niall höll upp sin mobil. En bild där jag kramade Louis syntes under texen "Is Larry Stylinson back?!" Jag suckade. Vi hade funnits här hela tiden.
- I'm going to sleep now. Zayn kollade på oss. Are we sure, we'll do this now? We don't want Joe to be our manager anymore, right?
Vi nickade långsamt.
- Right.

Om vi bara hade vetat om vad vi skulle ställa till med..