morethanonedirection.blogg.se

"Hej Simon. Jag är ledsen att jag inte har skrivit på en vecka men du har inte svarat på mina medelande heller. Ingenting har gått som planerat. Jag lyckades få biljetter till konserten i Tyskland men de lade inte märke till mig. Jag stanade utanför deras hotell i tre dagar men Harry kom aldrig ut. Louis kom heller aldrig ut. Jag träffade både Liam, Niall och Zayn. Jag försökte varje gång att få dem att ge mig ditt nummer men de hörde inte. Runtomkring oss var det tusentals skrikande fans överallt. Jag fick iallafall ta en bild med dem. Jag har laddat upp bilderna på twitter om du vill kolla på dom.

Nu sitter jag på tåget påväg till Frankrike. Killarna är också påväg dit fast i sin buss. Jag hoppas jag hinner fram innan deras konsert som är redan ikväll. Min mobil dör snart så jag vet inte om jag kan höra av mig förrens jag har fått tag i en laddare. Håller du tummarna för mig? /Sophie."
Med en procent batteri skickade jag tillslut medelandet. Det fick bli kort eftersom jag inte hade något batteri. Jag kontrollerade en sista gång att jag hade lappen med datum och platser i fickan. Jag hade redan kollat upp mitt hotell där jag skulle bo eftersom det var så tight med tid när jag kom dit. Jag skulle behöva skynda mig.
Jag lade ner mobilen i fickan. Mamma hade inte hört av sig än. Kanske hade hon redan glömt bort mig, eftersom Harry glömt bort mig så verkar det vara ganska lätt att glömma mig. 
Igår när jag satt på hotellrummet hade en nyhet spridits över internet. Någon hade sett Harry och Louis åka ut ensamma till en brygga i närheten av Berlin. När jag läste det först hade jag blivit ledsen men jag hade bestämt mig för att ignorera det. Det går så många rykten på internet så jag har bestämt mig för att inte lita på några.
Hotellet jag skulle bo på låg i närheten av killarnas, så jag planerade att bara slänga in min packning och sedan gå till killarnas hotell och vänta. Om jag inte fick tag i en biljett till konserten skulle jag sitta och vänta tills killarna kom tillbaka från konserten.
- Next station, Paris. 
Jag plockade ihop min packning och steg av.
Jag stannade inte upp en sekund innan jag började gå mot hotellet. Jag checkade in och slängde in mina väskor innan jag gick mot hotellet. Jag hann vänta i 3 timmar innan någonting hände. Louis kom ut.
Alla blev helt galna och ställde sig upp och skrek. Louis gick runt och tog kort med alla. Jag hann ta ett kort innan mobilen dog. Snabbt började jag prata för att få ur mig min historia om Harry.
- Louis, i need to talk to harry, and everyone of you. Please, is there some way i can see you and talk to you?
Men Louis gick bara vidare. Han hade inte hört vad jag sagt till honom.
Efter att Louis kommit ut hände det ingeting på flera timmar. Så jag gick till arenan för att försöka hitta någon som sålde en biljett. Som vanligt var det flera stycken som sålde. Jag fick en för ett billigt pris, ståplats. Eftersom man behövde köa för att få bra platser satte jag mig i kön. Trots att det var flera timmar kvar var det redan fullt i kön. 
Efter en timme kände jag hur mina ögonlock blev tunga. Jag slumrade till i några minuter innan jag vaknade av massa skrik. Sömnigt reste jag mig upp och kikade utanför staketet. Niall och Liam kom gående med smörgåsar och några drickor. Jag stod och hoppade upp och ner i hopp om att de skulle gå förbi mig. Jag hade turen på min sida och efter några minuter stod Niall framför mig igen.
- Do you want cheese.. Wait a minute! Have'nt i seen you before? 
Liam kom fram och kollade på mig.
- Yea, you are the girl who fained on stage, right? We have been loking for you, Harry got something for you.
Mitt hjärta slog dubbla slag. 
- Can i talk to Harry? It's very important..
- We don't know where Harry is, but if you follow us we can try to find him, if you really want to?
Jag nickade med stora ögon. Liam tog min hand och ledde mig mot en dörr brevid kön. Vi kom in i ett rum med några soffor där det var fullt med människor. Alla ögon vändes mot oss. 
- We found the girl who fainted on stage. We want to give her back the ring. Niall pekade på mig.
Liam kollade på en kille med svart hår. 
- Where's Harry?
Killen med svart hår suckade. 
- We don't know. I guess he's alone somewhere, Eleanor arrived today and you know how he feel.
-Oh yes.. I understand. Niall kollade på mig.
- Take the girl out now, she's not allowed to be here. Killen med svart hår puttade mig mot dörren.
- We're sorry we couldn't help you. Niall suckade innan dörren stängdes bakom mig. 
Eftersom jag gått ur kön fick jag ställa mig längst bak igen. Besvikelsen tryckte på innanför mina ögon och jag fick kämpa för att inte börja gråta.

Tre veckor senare. 
"Hej Simon. Killarna känner inte igen mig längre. Min blonda hårfärg har gått bort och mitt svarta hår har börjat synas. Jag har inte duschat på flera veckor. All min tid går till att sitta på internet och leta efter killarna eller gå på konserter, vänta utanför hotell eller följa efter deras bilder. På tre veckor har jag träffat killarna 20 gånger men Harry har inte varit ute en enda gång. Det är så mycket folk så jag hinner inte säga någonting till varken Niall, Zayn, Liam eller Louis. Jag vet inte vad som händer med Harry. På scenen ser han så liten ut. Han står alltid själv i ena hörnet och sjunger. Jag har blivit galen. på twitter komenterar folk mina foton med elaka komentarer. Att jag är en stalker och ska låta deras killar vara ifred. När jag träffar killarna tror de bara att jag vill ta en bild med dom, och sedan går dem vidare. Jag vet inte varför Harry aldrig är med ute med de andra. Det går rykten om att Harry och Louis har setts ensama på hotellrummet igen. Jag försöker att ignorera det.
Nu är jag påväg till London där killarna hålla tre konserter. Imorgon är den första och ikväll ska jag försöka få kontakt med Harry via twitter. Önska mig lycka till. / Sophie"

Jag slog igen datorn med en suck. min mobil hade jag tappat i Frankrike så jag hade inte kunnat kontakta mamma än. Jag vet inte hur länge jag orkar dethär mer, jag känner hur mitt liv sakta glider ur händerna. Om jag bara kunde få kontakt med Harry en enda gång. Varje dag blir mina känslor starkare och starkare, det äter upp mig inifrån. Jag vet inte vad som kommer hända ikväll men jag hoppas på mirakel.