Kapitel 12 -sick
Sophies perspektiv.
Jag flämtade när min rygg slog i väggen. Jag var fångad. Framför mig tornade sig tre svartklädda personer fram.
- H-h-ello. Jag försökte låta stark på rösten men märkte att jag stammade.
Dom hälsade inte tillbaka. Även om jag inte såg deras ögon kunde jag känna hur de granskade min kropp uppifrån och ner.
Jag suckade. Jag visste att jag var chanslös även fast jag inte visste hur dom såg ut, mer än långa och stora.
- What do you want? Jag kollade på dom med trött blick. Inget svar. Jag började gå för att komma undan.
- So, are you going to run and keep stalking the boys, right? Jag hoppade till när en av de svart klädda personerna började prata.
- Yea, we're sooo tired of you and all the shit you do. Can't you just leave the boys alone?! Tre blickar vändes mot mig och jag antog att de ville att jag skulle svara. Bara det att jag inte hade något svar.
- I just.. Mer hann jag inte förrän det första slaget träffade mig i magen. Jag sjönk ihop i en hög på marken. Jag kröp ihop till en liten boll och försökte skydda mig från mer slag.
När jag tog emot slaget i ansiktet svartnade det för ögonen. Jag kände hur mina armar lättade om mina knän.
- We're leaving! En av de svartklädda personerna började springa iväg. Den sista måttade in en sista spark i min rygg.
Jag kände försiktigt på mitt ansikte. Blod forsade nerför mitt ansikte. sakta kollade jag upp för att se var jag befann mig. För långt för att ta sig tillbaka till hotellet, det visste jag iallafall.
Jag kollade bakåt när jag hörde steg. En man med en hund kom gående. Jag kurade ihop mig på marken för att han inte skulle behöva se mitt ansikte.
- Are you okey? Han klappade på min axel.
jag stammade fram ett ja.
- But there's blood here. Are you sure?
Jag höjde mitt ansikte och stönade.
- Actually i'm not. Can you help me?
Han backade undan några steg när han såg mitt trasiga ansikte. Snabbt tog han upp mobilen och jag förstod att han ringde en ambulans.
Jag stönade. Att spendera en natt på akuten hade jag inte råd med enligt mitt tidschema.
- They'll be here in a minute. Han plockade ner mobilen. My name i John, And you?
- Sophie. Jag undervek hans blick.
- What happened to you? Han kollade oroligt på mig.
- I really don't wanna talk about it.
Resten av tiden förblev vi tysta. När ambulansen kom hoppade det ut en ung tjej.
Hon gick fram till mig och presenterade sig. När hon pratade lät det som hon pratade med ett litet barn.
- I'm not retared. Jag fräste fram mina ord. I'm just bleeding.
Hon reste sig och gick bort till de andra i ambulansen. Jag kunde inte höra deras konversation men det var ganska uppenbart att de diskuterade om de skulle låta mig gå eller ta med mig till akuten.
Hon kom gåenden med snabba steg.
- We have decided to take you with us, just for the night or maybe longer. Jag stönade medans de andra kom med en bår.
Sakta och försiktigt lyfte de upp mig och sedan in i ambulansen.
Ambulansen var liten och det luktade sjukhus där inne. överallt fanns det aparater som pep och olika nålar, sprutor och mediciner.
- so, this might hurt a little. Killen i ambulansen gav mig en spruta medans ambulansen började röra på sig.
Resan till akuten var kort. När vi kom dit övertalade jag dom att jag iallafall fick gå själv. De skrattade och lät mig. Killen som varit i ambulansen ledde mig till ett litet rum med en säng. -Stay here, and the doctor will be here soon.
Jag nickade. Innan han gick ut såg jag hur han tog upp telefonen. Av hans min att dömma när han svarade föstod jag att det var något allvarligt. Av nyfikenhet tryckte jag mig mot dörren för att höra vad han sa.
- Louis Tomlinson? Collapsed? We'll be there. Don't worry Harry. Can you see if.. Han började springa mot ambulansen igen. Jag ryckte i dörren för att följa efter men den var låst.
Medans jag muttrade några svordommar gick jag tillbaka till sängen. Plötsligt slog det mig att Louis och Harry antagligen skulle komma hit till sjukhuset. Mina förhoppningar höjdes lika snabbt som dem sjönk. Om Harry hade sett någonting så hemskt var han säkert i chock. Men jag kanske kunde försöka prata med honom och trösta honom iallafall..
Jag avbröts i mina tankar när jag hörde skrik utanför. Jag sprang fram till dörren och det lilla fönstret. Några ambulansmän kom springande med en bår. Bakom kom en kille med svarta lockar springande. Jag tryckte mig mot fönstret. Lika snabbt som dem kom var dom borta igen. Jag tryckte näsan så mycket jag kunde mot fönstret för att se vart dom tog vägen. Plötsligt vände sig Harry om. Våra blickar möttes för några sekunder innan han vände sig om igen.
Jag flämtade när min rygg slog i väggen. Jag var fångad. Framför mig tornade sig tre svartklädda personer fram.
- H-h-ello. Jag försökte låta stark på rösten men märkte att jag stammade.
Dom hälsade inte tillbaka. Även om jag inte såg deras ögon kunde jag känna hur de granskade min kropp uppifrån och ner.
Jag suckade. Jag visste att jag var chanslös även fast jag inte visste hur dom såg ut, mer än långa och stora.
- What do you want? Jag kollade på dom med trött blick. Inget svar. Jag började gå för att komma undan.
- So, are you going to run and keep stalking the boys, right? Jag hoppade till när en av de svart klädda personerna började prata.
- Yea, we're sooo tired of you and all the shit you do. Can't you just leave the boys alone?! Tre blickar vändes mot mig och jag antog att de ville att jag skulle svara. Bara det att jag inte hade något svar.
- I just.. Mer hann jag inte förrän det första slaget träffade mig i magen. Jag sjönk ihop i en hög på marken. Jag kröp ihop till en liten boll och försökte skydda mig från mer slag.
När jag tog emot slaget i ansiktet svartnade det för ögonen. Jag kände hur mina armar lättade om mina knän.
- We're leaving! En av de svartklädda personerna började springa iväg. Den sista måttade in en sista spark i min rygg.
Jag kände försiktigt på mitt ansikte. Blod forsade nerför mitt ansikte. sakta kollade jag upp för att se var jag befann mig. För långt för att ta sig tillbaka till hotellet, det visste jag iallafall.
Jag kollade bakåt när jag hörde steg. En man med en hund kom gående. Jag kurade ihop mig på marken för att han inte skulle behöva se mitt ansikte.
- Are you okey? Han klappade på min axel.
jag stammade fram ett ja.
- But there's blood here. Are you sure?
Jag höjde mitt ansikte och stönade.
- Actually i'm not. Can you help me?
Han backade undan några steg när han såg mitt trasiga ansikte. Snabbt tog han upp mobilen och jag förstod att han ringde en ambulans.
Jag stönade. Att spendera en natt på akuten hade jag inte råd med enligt mitt tidschema.
- They'll be here in a minute. Han plockade ner mobilen. My name i John, And you?
- Sophie. Jag undervek hans blick.
- What happened to you? Han kollade oroligt på mig.
- I really don't wanna talk about it.
Resten av tiden förblev vi tysta. När ambulansen kom hoppade det ut en ung tjej.
Hon gick fram till mig och presenterade sig. När hon pratade lät det som hon pratade med ett litet barn.
- I'm not retared. Jag fräste fram mina ord. I'm just bleeding.
Hon reste sig och gick bort till de andra i ambulansen. Jag kunde inte höra deras konversation men det var ganska uppenbart att de diskuterade om de skulle låta mig gå eller ta med mig till akuten.
Hon kom gåenden med snabba steg.
- We have decided to take you with us, just for the night or maybe longer. Jag stönade medans de andra kom med en bår.
Sakta och försiktigt lyfte de upp mig och sedan in i ambulansen.
Ambulansen var liten och det luktade sjukhus där inne. överallt fanns det aparater som pep och olika nålar, sprutor och mediciner.
- so, this might hurt a little. Killen i ambulansen gav mig en spruta medans ambulansen började röra på sig.
Resan till akuten var kort. När vi kom dit övertalade jag dom att jag iallafall fick gå själv. De skrattade och lät mig. Killen som varit i ambulansen ledde mig till ett litet rum med en säng. -Stay here, and the doctor will be here soon.
Jag nickade. Innan han gick ut såg jag hur han tog upp telefonen. Av hans min att dömma när han svarade föstod jag att det var något allvarligt. Av nyfikenhet tryckte jag mig mot dörren för att höra vad han sa.
- Louis Tomlinson? Collapsed? We'll be there. Don't worry Harry. Can you see if.. Han började springa mot ambulansen igen. Jag ryckte i dörren för att följa efter men den var låst.
Medans jag muttrade några svordommar gick jag tillbaka till sängen. Plötsligt slog det mig att Louis och Harry antagligen skulle komma hit till sjukhuset. Mina förhoppningar höjdes lika snabbt som dem sjönk. Om Harry hade sett någonting så hemskt var han säkert i chock. Men jag kanske kunde försöka prata med honom och trösta honom iallafall..
Jag avbröts i mina tankar när jag hörde skrik utanför. Jag sprang fram till dörren och det lilla fönstret. Några ambulansmän kom springande med en bår. Bakom kom en kille med svarta lockar springande. Jag tryckte mig mot fönstret. Lika snabbt som dem kom var dom borta igen. Jag tryckte näsan så mycket jag kunde mot fönstret för att se vart dom tog vägen. Plötsligt vände sig Harry om. Våra blickar möttes för några sekunder innan han vände sig om igen.
Kommentarer
Trackback
