morethanonedirection.blogg.se

Claras perspektiv.

Jag granskade killen som hade satt sig mittemot mig i ringen. Hans svarta korta hår bildade små burriga lockar. Hans ögon var djupt gröna och hans käkben tydliga. Jag kände igen honom direkt. Hans stora händer rättade försiktigt till lockarna som stod åt alla hår på hans huvud. Hans ögon höjdes och han fixerade min blick. Jag kollade snabbt bort. 
Jag strök försiktigt över min stora ljusblåa sjukhuströja som jag hade på mig. Jag hade förväntat mig att vi skulle vara de vanliga personerna på mötet, inte någon ny. Men här satt killen som jag hade känt länge, fastän han inte visste om det. Hans långa ben sträckte sig framåt och lade sig i kors.

- Today we'll have a new friend here. Våran ledare Erik kollade som omkring i ringen där vi satt.
- Edward, would you like to introduce yourself? Han vinkade åt honom att han skulle ställa sig upp.
- My name is Edward and i have a brain tumour. I've just moved here from New York, because it's a better hospital here. Han kollade försiktigt ner i marken.
- Well thank you Edward. Hope you'll enjoy your time here. Do you know anyone here yet?
Hans ögon blixtrade snabbt till mot mig. Hans mörka ögon borrade sig in i mina bruna ögon och våra ögonfärger smälte ihop.
- No. Han satte sig försiktigt ner igen. Hans virade sina långa smala armar omkring sig och kollade sig omkring i ringen. Hans tatueringar på handlederna såg ut som stora mörka hål i hans ljusa hud. De gick inte att urskilja vad tatueringarna föreställde längre, men jag visste exakt. Jag visste vart varje tatuering satt och alla hans födelsemärken. Hans 4 bröstvårtor och de små skrattgroparna som kom fram när han log.

- Clara? 
Jag kollade förvånat upp på Erik. Hela gruppen var tyst och tio ögon riktades mot mig.
- Introduce yourself. Daniel som satt brevid mig väste tyst mot mig.
- Umh, my name is Clara, i'm eighteen years old and i have leukumia. Jag hasplade fort fram orden innan jag kollade ner i marken. Ett par gröna ögon studerade mig roat mittemot. Jag kände hur jag blev varm i ansiktet. Jag försökte att hålla blicken och se intresserad ut när de andra presenterade sig men mina tankar var på annat håll. Vad gjorde Harry här? Var det sant att han hade dödat Louis och var tvungen att byta identitet? Och vad hände med det världsberömda One Direction, badet som försvann?

Jag avbröts i mina tankar av att alla i gruppen reste sig upp. De började sprida ut sig på borden och dela upp sig i grupper. När det bara var jag och Harry kvar i ringen kollade Erik förvånat på oss. Jag kollade försiktigt ner i marken.
- Edward and Clara, you can sit over there. Jag gick snabbt bort till bordet som han hade pekat på. Harry gick långsamt efter.
- You have to show Edward our exercises. Erik kollade mig stint i ögonen. Jag suckade.
De andra grupperna började sätta igång med sina övningar. Några skratt ekade i rummet.

- Welcome to hell, Harry. Jag log roat åt hans förvånade blick. Han sänkte rösten och lutade sig närmare mig.
- How did you know? 
- It's only been three years.
- Three years since what?
- Since you killed Louis and you disapeared from this big world of music. Jag lutade mig bakåt. Harrys blick flackade nervöst mellan mig och de andra i rummet.
- Don't tell anyone, okey? 
- I don't know theese people. Jag nickade mot de andra som satt bakom oss.
- I didn't kill Louis. Harry kollade mig mörkt i ögonen.
- Really? Is that's why you had to change your name? Harry ryckte till. Jag kunde inte låta bli att njuta lite av hans rädda min. Det var uppenbart att han hade gjort det.
- Were you a fan?
- Yes. And Louis was my favourite in the band.
- He was my favourite to. Harrys blick var långt borta. Jag viftade lite med haden framför hans ansikte.

- You're not going to like it here. We're many fans. 
- They don't know it's me. Harry svarade snabbt.
- But i knew, don't you think they'll notice?
- What is it they can notice with me? 
- Oh, it's something about your eyes. They're so dark green. It's like you looking at us and hating us. And it's your tattos. I seen you've triend to covered them, but it doesn't work Harry. I saw it was you

 Hans mörka ögon borrade sig in i mina. Jag kollade stumt tillbaka. Han skakade lite lätt på huvudet. En gest han gjort många gånger med sitt stora lockiga hår. De små lockarna som fanns kvar rörde sig lite lätt. Jag fnissade.

- What?

- Nothing. 
- Look. Han lutade sig försiktigt närmare mig. You don't have to like me, okey? But please do not tell them. Han nickade mot de andra som kollade nyfiken på oss.

- What are you afraid about, Harry? Jag kollade honom djup i ögonen. Hans ögon skiftade till en nyans mörkare.
- Why would i tell you?
- Because i'm a fan. I need to know.
- You're not a fan. You was a fan. One Direction isn't real anymore. 
- But you're real. And i need to know the truth about what's happened to Louis and the other boys. 
Harry suckade frustrerat. 
- I can't tell you. 
Jag slängde en hastig blick bak mot de andra i gruppen.
- Can i trust you? Don't tell them.
- Oh, i don't know. Maybe if you told me what happened. Jag höjde rösten. Don't trust anyone here, Styles.