Claras perspektiv.

- He's hot. Sjuksköterskan som brukade hjälpa mig nickade mot Harry.
- He's not.
- He is.
- He's a douche. Hon kollade förvånat på mig.
- What?
- I hate him.
- Clara. Hon suckade. Stop hating people.
- He's deserves it. Jag log roat mot Harry när han kollade på mig.
- Why?
- I can't tell you. Jag hoppade snabbt ner från sjukhusbänken och gick mot Harry. Han kollade osäkert på mig.

- Hi Harry. Jag log ironiskt och satte mig brevid honom.

- Hi. Han mumlade och kollade ner i marken.
- Did you enjoy your first day here?
- Wonderful. Harry log ironsikt. I met so many new and awesome people.
- Oh, i see. I just met a faggot with curly hair. Jag försökte låta stadig på rösten. det var inte meningen att vara så elak men orden bara flög ur min mun.
- You know i'm gay. Harry log snett mot mig.
- I know a lot about you Harry.
- Like what?
- Your nipples. Your tatoos. How you hate the ringtone "marimba." Everything.
- That's things everyone knows.
- Tell me something i don't know then.
Harrys blick flackade mellan mig och de andra i rummet.

- Come on. Jag tog ett hårt tag om hans arm.
- Where are we going? Han stretade emot.
- You'll see. Jag slog snabbt igen dörren bakom oss.
- It's almost midnight. Harry kollade nervöst på mig.
- We're just going for a walk. Jag njöt av att se hans rädda ögon i mörkret.

Jag började gå nerför den mörka korridoren. Harrys hand famlade efter min och jag ryckte snabbt bort den. Han tog ett stadigt tag i min arm och följde mig genom mörkret. Jag gick snabbt och säkert genom den välkända korridoren. Mina nattpromenader hade blivit en vana under de senaste åren och jag hittade i korridoren som om den var en del av mig.
Harry gick rätt in i mig när jag stannade vid dörren som ledde upp emot taket. Jag slog snabbt upp dörren och den långa trappan tornade upp sig framför mig.
- Where.. Where does it go? Harry kollade över min axel på trappan.
- You'll see. Jag tog några steg uppför trappan.
- I don't want to. Harrys röst lät trotsig.
- You'll never make it back. It's dark. Jag fortsatte gå uppför trappan. Springde steg hördes bakom mig och jag flinade. Trappan var lång och jag kunde höra Harrys flåsande andetag bakom mig. Det rosslade i hans lungor och hans svettiga hand letade sig till min tröja för att känna vart jag var.

Dörren ut till taket var tung och den gnisslade högt när jag drog den åt sidan. En krafig vind fick mig att vingla till och jag kände ett par starka händer ta tag i mina axlar. Jag trasslade mig snabbt ut ifrån hans armar.
- Don't touch me. Jag gav honom en mörk blick. Hans ögon blev ljusa och hans kollade osäkert på mig. Jag vände mig tvärt om och började gå ut emot taket. Harry gick snabbt efter och jag kunde höra hur han snubblade till flera gånger i mörkret. Jag fnissade. Det var sladdar och lådor utplacerade över hela korridoren. Mina fötter bar mig säker fram meter för meter tills korridoren mynnade ut i taket. Jag drog in den kalla nattluften och gick ut på taket. Harrys ögon glimmade till bakom mig och han tog ett hårt tag om den stora skorsteten som stack upp på taket.
- You're scared. Jag flinade emot honom.
- I'm not. I just wanted to hold it. Han släppte snabbt skorstenen och tog några försiktigt steg emot mig.

- Show me you're not. Hans rädda min fick mig att tvekan. Jag försökte intala mig själv att han förtjänade att känna den rädslan jag känt under de senaste åren. Den rädslan över vad som hade hänt med Louis, Harry, Niall, Zayn och Liam när de försvann.
- You see. Harry ställde sig brevid mig och kollade ut över ljusen i staden.
- I'm so impressed. Jag log ironiskt.
- You should be. Harrys mörka ögon borrade sig in i mig.
- I swear you can't do this. Jag tog snabbt några steg framåt och ställde mig på den tjocka stången som sträckte sig ut en bit ifrån hustaket. Jag hörde Harry flämta bakom mig när jag tog ett steg ut på den. Adrenalinet forsade genom kroppen och jag vände mig triumferande om.

- Come back. Harrys ögon var oroliga.
- Do you even care?
Harry ryckte på axlarna.
- I know you do. Jag tog ett steg ut igen. I feel so alive. Have you ever felt alive Harry?
- No. Hans mörka ögon granskade mitt ansikte. Jag kände hur jag började tappa koncentrationen och tog snabbt ett steg tillbaka till taket igen. Harry andades ut.
- It's your turn now.
- No, i don't think so.
- You're afraid Harry. Jag flinade åt hans rädda min.
- I'm not.
- Do it.
Harrys ögon skiftade nyans och blev mörkare. Han gav mig en mörk blick och tog snabbt ett steg stången. Hans händer darrade när han försiktigt rättade till de små lockarna som stod åt alla håll.
- It's really high. Han kollade oroligt ner på bilarna som körde nedanför.
- You'll die if you fall.
- You don't say. Harry röst var ironisk. Jag gav honom en mörk blick.
- Do it Harry.
Harry tog försiktigt ett steg ut på den smala stången. Hans smala kropp vinglade och hans sträckte sina armar ut i luften för att få balans. Jag flinade åt hans höga andhämtningar. Han kollade bedjande på mig.
- You see, i'm not scared.
- I can see that you're afraid Harry.
- I'm not. Han tog försiktigt ett steg till ut på den smala stången.
- You see. Han log triumferande mot mig när han hade fått tillbaka sin balans. Han ryckte nochalant på axlarna och flinade mot mig.
- I stood there to. Jag besvarade inte hans leende.
- So what? Harry tog snabbt ett steg emot taket igen.
- Oh, you want to go in. Jag flinade emot honom.
- I just thought you wanted to try again.
- Oh, i'm fine.
Harry stannade osäkert upp och blev stående på den smala stågen.
- You was about to tell me something?
- What? Harry kollade frågande på mig.
- Down there. Jag pekade nedanför mig. Something about you that i didn't know you.
- No i wasn't.
- Well, tell me something then.
- Like what?
- Oh, maybe about Louis?
Harrys blick mörknade.
- No.
- I'll help you. Did you use a gun? Min röst blev inte alls lika säker som hade hoppats på.

Harry tog snabbt ett steg emot mig. Hans fötter slirade på den hala stången och han sträckte ut händerna för att få tag i någonting.
- Help! Hans ögon skiftade från mörkt till ljust igen och han sträckte sig efter mig.

Claras perspektiv.

De andra i rummet kollade chockat på oss.
- Yea, i got a really good style, right Clara? Harrys ögon borrade sig in i mina. Jag kunde inte låta bli att fnissa lite. De andra vände sig mot sina grupper igen och Harry lutade sig nära mig igen. Hans andräkt vad stark av mint och hans ögon fixerade fast mina. Jag kollade honom stint i ögonen.

- What should i do, to get you to not tell them? Han väste med mörka ögon. Jag lutade mig en liten bit ifrån honom.
- Tell me about Louis. 
- I said, i can't. Harrys röst darrade. 
- Tell me a secret.
Hans ögon glimmade till.
- About what?
- About One Direction.
Han suckade.
- What do you want to know?
- How many secrets could you tell me? Jag lutade mig bakåt på stolen och flinade.
- Two. Hans ögon stirrade nervöst in i mina. Jag satt tyst några minuter och låtsades tänka.

- So? Harry kollade oroligt på mig.
- Were you and Louis together? Harrys ögon skiftade färg igen. Han fixerade min blick i några sekunder innan han lutade sig närmare.
- Yes.
Jag log åt svaret. Hans ögon blev mörkare när han lutade sig närmare mig igen.
- Number two? Hans ögon såg kolsvarta ut. Jag studerade hans ögon intresserat.
- How do you do that?
- Do what? Han höjde ögonbrynen och gav mig en frågande blick.
- With you eyes. They're changing colours.
- No, they're not. Hans ögon blev en nyans mörkare.
- They are. Jag log roat.
- Well, i don't know, another secret? Han spärrade upp ögonen.
- Can't i take a wish instead?
- A wish?
- I wish something and you do it. Hans ögon blev stora och han kollade sig nervöst omkring.

Jag höjde rösten.
- Or, are you scared, sty.. Han tog snabbt handen för min mun.
- Okey, i'll do it.
- Take me out from this room. I hate this group, it's boring. Han ögon kollade oroligt bort emot Erik där han stod och hjälpte en annan grupp.
- How? Han lutade sig närmare och viskade.
- It's your problem.

Han tog snabbt tag och började dra i mig. Jag tog mig långsamt ner för den höga stolen och han började dra med sig mig mot dörren. De andra i gruppen stirrade förvånat på oss. Harrys hand var varm och svettig och han drog mig hårdhänt mot dörren. Dörren slog upp med en smäll och han drog mig mot hörnet på korridoren. 

- That was not so glamorous Harry. 

- Shut up. Han böjde ner huvudet och flämtade.
- Not so trained as before, Harry? Jag flinade åt hans höga andhämtning. Han reste sig snabbt upp och rättade till de små lockarna på huvudet.

- So, don't tell them now, okey? Harry kollade på mig med mörka ögon.
- Is that a threat? Jag kollade stint tillbaka in i hans stora ögon.
- It is.
- I told you, don't trust anyone here. Jag kunde inte låta bli att le lite åt hans rädda blick.
Han gick några steg närmare mig och lutade sitt ansikte emot mitt.
- Why don't you like me? I thought you was a fan.
- I were a fan Harry. You said it before, One Direction isn't real anymore. You destroyed it.
- I didn't.
- You killed Louis.
- I didn't.
- I don't believe you.
- You don't have to. Do you want to know something? if you had hair I would pull it.
- Oh, that's scary. Jag stirrade honom stint i ögonen. Good for you that i don't have any hair.
- Don't ever talk to me again about Louis or the band. I can make your life to a hell.
- I'm sure you can Harry. But my life is already a hell. By the way, i don't want to talk to you either, can you let me go?

Harry flyttade sig hastigt ifrån mig och lämnade korridoren fri. Jag började långsamt gå nerför korridoren.
- So we're agreed then? Harry ropade efter mig. Jag vände mig snabbt om.
- About what?
- Don't tell anyone.
- Harry Styles. Didn't i tell you, don't trust anyone here.
- But you're not anyone.
- No, i am somebody. That's worse. Jag vände mig om och började gå igen.

Claras perspektiv.

Jag granskade killen som hade satt sig mittemot mig i ringen. Hans svarta korta hår bildade små burriga lockar. Hans ögon var djupt gröna och hans käkben tydliga. Jag kände igen honom direkt. Hans stora händer rättade försiktigt till lockarna som stod åt alla hår på hans huvud. Hans ögon höjdes och han fixerade min blick. Jag kollade snabbt bort. 
Jag strök försiktigt över min stora ljusblåa sjukhuströja som jag hade på mig. Jag hade förväntat mig att vi skulle vara de vanliga personerna på mötet, inte någon ny. Men här satt killen som jag hade känt länge, fastän han inte visste om det. Hans långa ben sträckte sig framåt och lade sig i kors.

- Today we'll have a new friend here. Våran ledare Erik kollade som omkring i ringen där vi satt.
- Edward, would you like to introduce yourself? Han vinkade åt honom att han skulle ställa sig upp.
- My name is Edward and i have a brain tumour. I've just moved here from New York, because it's a better hospital here. Han kollade försiktigt ner i marken.
- Well thank you Edward. Hope you'll enjoy your time here. Do you know anyone here yet?
Hans ögon blixtrade snabbt till mot mig. Hans mörka ögon borrade sig in i mina bruna ögon och våra ögonfärger smälte ihop.
- No. Han satte sig försiktigt ner igen. Hans virade sina långa smala armar omkring sig och kollade sig omkring i ringen. Hans tatueringar på handlederna såg ut som stora mörka hål i hans ljusa hud. De gick inte att urskilja vad tatueringarna föreställde längre, men jag visste exakt. Jag visste vart varje tatuering satt och alla hans födelsemärken. Hans 4 bröstvårtor och de små skrattgroparna som kom fram när han log.

- Clara? 
Jag kollade förvånat upp på Erik. Hela gruppen var tyst och tio ögon riktades mot mig.
- Introduce yourself. Daniel som satt brevid mig väste tyst mot mig.
- Umh, my name is Clara, i'm eighteen years old and i have leukumia. Jag hasplade fort fram orden innan jag kollade ner i marken. Ett par gröna ögon studerade mig roat mittemot. Jag kände hur jag blev varm i ansiktet. Jag försökte att hålla blicken och se intresserad ut när de andra presenterade sig men mina tankar var på annat håll. Vad gjorde Harry här? Var det sant att han hade dödat Louis och var tvungen att byta identitet? Och vad hände med det världsberömda One Direction, badet som försvann?

Jag avbröts i mina tankar av att alla i gruppen reste sig upp. De började sprida ut sig på borden och dela upp sig i grupper. När det bara var jag och Harry kvar i ringen kollade Erik förvånat på oss. Jag kollade försiktigt ner i marken.
- Edward and Clara, you can sit over there. Jag gick snabbt bort till bordet som han hade pekat på. Harry gick långsamt efter.
- You have to show Edward our exercises. Erik kollade mig stint i ögonen. Jag suckade.
De andra grupperna började sätta igång med sina övningar. Några skratt ekade i rummet.

- Welcome to hell, Harry. Jag log roat åt hans förvånade blick. Han sänkte rösten och lutade sig närmare mig.
- How did you know? 
- It's only been three years.
- Three years since what?
- Since you killed Louis and you disapeared from this big world of music. Jag lutade mig bakåt. Harrys blick flackade nervöst mellan mig och de andra i rummet.
- Don't tell anyone, okey? 
- I don't know theese people. Jag nickade mot de andra som satt bakom oss.
- I didn't kill Louis. Harry kollade mig mörkt i ögonen.
- Really? Is that's why you had to change your name? Harry ryckte till. Jag kunde inte låta bli att njuta lite av hans rädda min. Det var uppenbart att han hade gjort det.
- Were you a fan?
- Yes. And Louis was my favourite in the band.
- He was my favourite to. Harrys blick var långt borta. Jag viftade lite med haden framför hans ansikte.

- You're not going to like it here. We're many fans. 
- They don't know it's me. Harry svarade snabbt.
- But i knew, don't you think they'll notice?
- What is it they can notice with me? 
- Oh, it's something about your eyes. They're so dark green. It's like you looking at us and hating us. And it's your tattos. I seen you've triend to covered them, but it doesn't work Harry. I saw it was you

 Hans mörka ögon borrade sig in i mina. Jag kollade stumt tillbaka. Han skakade lite lätt på huvudet. En gest han gjort många gånger med sitt stora lockiga hår. De små lockarna som fanns kvar rörde sig lite lätt. Jag fnissade.

- What?

- Nothing. 
- Look. Han lutade sig försiktigt närmare mig. You don't have to like me, okey? But please do not tell them. Han nickade mot de andra som kollade nyfiken på oss.

- What are you afraid about, Harry? Jag kollade honom djup i ögonen. Hans ögon skiftade till en nyans mörkare.
- Why would i tell you?
- Because i'm a fan. I need to know.
- You're not a fan. You was a fan. One Direction isn't real anymore. 
- But you're real. And i need to know the truth about what's happened to Louis and the other boys. 
Harry suckade frustrerat. 
- I can't tell you. 
Jag slängde en hastig blick bak mot de andra i gruppen.
- Can i trust you? Don't tell them.
- Oh, i don't know. Maybe if you told me what happened. Jag höjde rösten. Don't trust anyone here, Styles.