morethanonedirection.blogg.se

FLASHBACK.
4:e december 2007 kl. 12.45
Felices perspektiv.

Jag läste en sista gång brevet jag hade skrivit till mamma och Harry. Jag suckade innan jag vek ihop det. Jag kunde inte förklara mina känslor på rätt sätt. Men detta brevet kanske fick dom att förstå varför jag var tvungen att göra det.
Jag gick ut i hallen och in på Harrys rum. Långsamt lade lappen under hans kudde innan jag kröp ner i hans säng. Min fina tvillingbror, som alltid gjort allt för att skydda mig. Men han kunde inte skydda mig från mig själv och mörkret inom mig.
Några tårar rann ner för min kind samtidigt som jag gosade in mig i hans kudde. Hans lukt fanns fortfarande fastän det var flera timmar sedan han gick upp. Det var flera timmar tills han skulle komma hem igen efter skolan. Undrar om han skulle sova här inatt eller vad som skulle hända efter allt. Det gjorde ont inom mig när jag insåg att jag inte skulle kunna trösta honom. Att jag skulle vara anledningen till hans tårar. För han skulle gråta, det visste jag. Harry gråter alltid. Varje gång vi kollar på sorgliga filmer rinner det tårar ner för hans kinder, det spelar inte roll om filmen slutar lyckligt eller sorgligt, när det blir känslosamt gråter han alltid.
Jag drog motvilligt bort mitt huvud från hans kudde. Jag hoppades att det inte var för sista gången, för jag vill vaka över honom. Jag ville inte att hans liv skulle fyllas med mörker som mitt har gjort de senaste åren. Men Harry skulle lyckas, det har jag alltid vetat. Men sina lockar och mörka ögon skulle han ta hela världen med storm en dag, det visste jag.
Jag kollade ut i hans mörka rum. Han hade inte dragit bort gardinerna, som vanligt. Jag gick fram till fönstret och drog undan gardinerna. Ljus flödade in i rummet och avslöjade hans stökiga rum. Jag undrade hur det skulle se ut här efter en vecka. Ibland när Harry sörjde fick han för sig att städa bort alla minnen som fanns i hans rum. 
Innan jag gick ut igen drog jag in luften av Harrys parfym som låg som en hinna över hela rummet.
jag suckade och stängde dörren. En sista gång.
Jag fortsatte min vandring in i mammas sovrum. Lappen som låg på Harrys rum var till både han och mamma. Jag hoppades att hon skulle fortsätta leva sitt liv. Min mamma var reporter på den lokala tidningen i våran stad. Till skillnad från Harrys rum var hennes rum ljust och välstädat som vanligt. 
Jag suckade innan jag lät mitt öga vila en sista gång på hennes rum. Älskade mamma. Jag skulle sakna henne och Harry fruktansvärt mycket, men jag var tvungen att få ett slut på allting. Innan mina demoner åt upp mig på insidan. 
Igår hade vi haft en mysig kväll. Jag, mamma och Harry hade kollat på film och ätit god mat hela kvällen. Jag hade skrattat och varit glad. Mamma hade sett lättad ut. Jag ville inte att dom skulle ana någonting eller vara oroliga. Harrys ögon hade glittrat när han berättade om en tjej i skolan han umgicks med. Mamma och jag hade nästan gråtit av skratt när han berättade om alla roliga saker de hittade på.
Jag avbröt mina tankar med att jag hörde några droppar på fönstret. 
Det var dags.
Jag gick in på mitt rum och kollade så allt var i ordning. Jag tog min mobil från skrivbordet och lade den i fickan innan jag gick ner för trapporna och ut genom ytterdörren. För sista gången.
Mina steg var målmedvetna mot det stora köpcentret i staden. Man kunde ta sig ända upp på taket om man visste rätt väg. Harry hade visat mig uppför trapporna en gång och vi hade suttit där och kollat på utsikten. Han hade något speciellt med höga höjder, Harry.
Fortare än jag hade tänkt kom jag upp på taket. Regnet piskade där uppe och det blåste rejält. Jag bestämde mig för att inte dra ut på det.
Med målmedvetna steg gick jag fram till kanten. Det var verkligen högt. Bilarna såg ut som små leksasbilar och människorna såg ut som små myror som sprang runt där nere. 
Ett steg till. Vinden var så stark så jag vinglade. Jag tog fram mobilen ut fickan. Medelandet jag hade förberett till Harry och mamma låg redan färdigt. Det var ett kort medelande.
Jag sträckte ut armarna och lät vinden ta tag i min kropp.

Harrys perspektiv.

4:e december 2007 kl. 14.20
Jag ryckte till av att min mobil hoppade till. Jag tryckte fram medelandet jag fått.
Från Felice.
Harry, i love you. You're the best brother in the world. Promse me you'll never let anyone hurt you.
Jag log medans jag läste medelandet. Felice ville antagligen att jag skulle göra någonting, som köra henne till affären eller hjälpa henne med läxorna.
Jag struntade i att svara på smset eftersom min lektion var slut om 10 minuter. Jag skulle gå direkt hem och kolla vad det var hon behövde hjälp med.
Våran lärare kollade trött ut i klassen.
- Well, if you're done with the work you can leave. Have a good day.
Jag log mot honom och slog ihop mina böcker. När jag reste mig upp svartnade det lite för ögonen, sådär som det gör när man har suttit ner för länge. Jag gick snabbt mot dörren. Det regnade ute men jag hade ingen jacka med mig. 
Jag svor lite medans jag började jogga hemmåt. Jag förberedde mig på att se gatorna tomma i stan men det var fullt med folk överallt. Jag saknade in farten lite, synen av alla människor som sprang fram och tillbaka chockade mig lite.
- Harry! Min kompis Tomas kom springade mot mig. They're looking for you. Han tog tag i min arm och drog sig med mig. Jag förstod ingenting.
När vi kom fram till polisen kollade han på mig en en tom blick. 
- Is it him? Han slängde en blick på tomas.
- Yes, this is Harry.
Polisen tog mig kring axlarna och ledde bort mig.
Det kändes som hela min värld rasade.
Ambulansmännen stod lutade över en tjej med blont hår. En tjej med mörka ögon och likadan näsa som mig. En tjej med stora händer jämfört med sin kropp. En tjej som var min syster. En syster som inte fanns längre.