morethanonedirection.blogg.se

Harrys perspektiv.

Louis gick nervöst fram och tillbaka i korridoren. Sophie och barnet hade varit inne på operation i två timmar och vi hade ingen aning om vad som hade hänt. Doktorn hade sagt att det fanns en risk med operationen.
- Oh, can't they just say how's everything is going?! Louis sparkade förtvivlat i golvet. Jag kunde inte låta bli att flina lite. Han såg så rolig ut där han gick fram och tillbaka med en förtvivlad blick i ansiktet.
- Don't worry Lou. I'm sure they're done soon.
- I just can't stop thinking about what will happen to the baby. What if the baby doesn't make it? What if it's sick?
- It's going to be a little bit sick. It's so early you know. It'll have to stay at the hospital for a couple och weeks. It's going to be hard but we'll make it.
- But the doctor said that there's a risk. Louis ögon var stora av oro.
- There's always a risk, with everything. You can't do anything to save the baby right now, there are ten people in there trying to get the baby out, they're real doctors. They know how to do.
- I'm just worried. Louis suckade och sjöng ner på stolen brevid mig. Jag tog honom försiktigt i handen och log. Några barn satt i väntrummet mitt emot och lekte. En liten tjej lekte försiktigt med några små ponnyhästar samtidigt som hon slängde nervösa blickar på de större killarna brevid. Killarna krigade med några figurer och man kunde höra skriken ända till vårat väntrum.

- Do you think it's a boy, or a girl? Louis log försiktigt.
- I have no idea. Jag kände hur det pirrade nervöst i magen. 
- I can't believe we're going to have a baby. I never thought that would happen.
- Not me either. I really hope we can work this out. We're never been parents before. 
- You're going to be the best father in the world Harry. Promise. Louis log mot mig och jag kände mig lite generad. Jag studerade barnen i det andra väntrummet. Deras föräldrar hade kommit in och den lilla tjejen klamrade sig fast vid sin mamma. Föräldrarna kollade oss med en trött blick. Jag tog försiktigt Louis hand och kramade den. Folk kände igen oss även på sjukhuset, men änsålänge hade ingen paparazzi gått ut med det i media. Vi hade bett om att det skulle vara tyst om dethär på sjukhuset och de hade inte svikit oss än. Vi ville själva berätta för fansen om vårat barn och om vårat förhållande. Det pirrade till i magen när jag tänkte på hur chockade de skulle bli.

Dörren till opreationsrummet öppnades långsamt och några läkare kom ut. De såg alla trötta ut och kläderna var skrynkliga.
- Sophie didn't make it. Sophies doktorn kom fram och satte sig på knä mittemot oss. But we already knew that, right? It was a really big and hard operation and we couldn't save her. There was no chance in the world that we could have saved her. I hope you know that we really triend our best.
Jag kollade oroligt på honom.
- What.. What about the baby?
Doktorn log trött. Han reste sig upp och vinkade att vi skulle följa efter honom. Jag kollade oroligt på Louis. Hans ögon var stora av oro och han reste sig hastigt. Vi gick snabbt efter doktorn in till operationsrummet. Sophie låg nerbäddad under några filtar och hennes bleka ansikte var livlöst. Jag kollade sorgset på henne. Det var inte såhär det skulle blivit. Louis stannade också upp och kollade på Sophie.
- It's like she's sleeping. 
Jag nickade försiktigt. Doktorn vinkade otåligt att vi skulle följa efter till ett rum som låg brevid. Jag tog snabbt Louis hand och han tryckte den hårt.

Inne i rummet låg en stor glasbox med massa slangar in. Maskiner pep och några läkare höll på att fixa med några slangar. Doktorn pekade försiktigt på glaslådan. Vi gick försiktigt fram och kollade ner på den vita pläden. Louis flämtade till. Jag kände hur mina ögon tårades. 
- It's our baby. Louis studerade den lilla röda bebisen som låg i glasboxen. Den var liten och knubbig och låg och grät. Huden var röd och ansiktet torrt. Ögonen var mörka och den irrade omkring med blicken utan att få fäste. Jag ville bara ta upp den i famnen men glaslådan var ivägen. Jag kollade hjälplöst på Louis. Han vände sig snabbt emot doktorn.

- Is there any chance.. That we can hold the baby? Doktorn log lätt. 
- Yes, but not for so long. The baby did really really well, it's not so sick at all. This is a little fighter. Han öppnade försiktigt glasboxen och tog försiktigt upp det lilla byltet Han räckte försiktigt fram barnet till mig och jag tog försiktigt det lilla byltet i händerna. Jag kollade andäktigt på det lilla ansiktet. Louis ställde sig tätt intill mig och strök den lilla bebisen över handen. Den tog sina små fingrar runt hans lillfinger och höll krampaktigt fast den. Louis log mot mig med tårar i ögonen.
- It's a boy. Doktorn studerade våra glada ansikten med ett roat uttryck.
- It's so beautiful. Bebisen hade slutat gråta och dens små ögon slöt sig långsamt. Den lilla munnen var halvöppen och jag kunde höra den andas långsamt. 
- The baby is still holding on to me. Louis höll upp sitt lillfinger och babyns hand följde efter när han lyfte handen lite.
- The baby don't want to let you go. Jag fnissade. Bebisen vaknade till och kollade på oss med stora uppspärrade ögon.

- Schh it's okey. We're here. Jag kollade ner på de hjälplösa små ögonen. Mitt hjärta svällde av stolhet när jag såg hur Louis försiktigt tog tag i barnet och lade de i hans famn. Bebisen kollade på honom med stora ögon och Louis log med tårar i ögonen. 

Doktorn räckte försiktigt fram en liten flaska med mjölk i. Louis kollade frågande på honom.
- It's breastmilk. The baby needs it. Louis tog försiktigt flaskan och höll den framför bebisens mun. Bebisen öppnade och stängde munnen några gånger innan den fick fatt i flaskan och började suga. Det kom små klunkande ljud ifrån bebisen mun när den sög på flaskan. När den var klar tog Louis försiktigt bort flaskan från bebisens mun och ställde den på bordet brevid. Bebisen sprattlade lite innan den rapade högt. Jag började fnissa. Louis försökte hålla inne sitt skratt men tillslut började han också skratta. Bebisen kollade på oss med stora ögon där vi stod och försökte hålla inne skrattet så gott det gick. Jag tog några djupa andetag och samlade mig innan jag försiktigt sträckte fram min hand till bebisen. Bebisen tog ett hårt tag om mitt finger innan den öppnade munnen. Först såg det ut som han skulle börja gråta igen men hans mun formades till ett litet leende. Jag kände hur de tårar som jag hållt inne länge började rinna nerför mina kinder. Louis kollade på mig med tårar i ögonen innan det rann över för han också. Jag log mot honom genom tårarna.

- It's time. Doktorn tog försiktigt våran bebis och lade ner den i glasboxen. Han stod ett tag och förklarade att det var en kuvös, där barnet fick värme och näring för att överleva. Bebisen kollade på oss med stora ögon genom glaset. Jag vinkade lite lätt till bebisen. 
- We need to call Niall and Zayn and tell them about the baby. Louis log mot mig.
- We need to say goodbye to Sophie. Doktorn kollade på mig med ledsen min.
- Her mother is here. I think she wants to say goodbye first. Sophie will be ready all day if you want to say goodbye. Her mom, her cousins, grandmother, everyone wants to say goodbye. There'll be people here all day, so if you want to be alone with her you should come here by the evening. I can unlock the door for you. Jag log tacksamt mot honom. Jag var inte redo att säga hejdå än.

- But we'll need to meet Zayn now! Louis kollade arg på vakten till fängelset.
- Why? 
- Because he's an uncle. The baby was born today and Zayn doesn't know anything yet. Niall fnissade nervöst brevid mig. Han hade kommit åkande snabbt till sjukhuset och kört oss till fängelset när vi ringde honom och berättade om nyheten. Bråket som vi hade haft innan var som bortblåst.
Vakten suckade. Louis hade stått och tjatat i 10 minuter på att vi skulle få träffa Zayn.
- Please. Jag lutade mig mot glasfönstret som avskärmade vakten från besökarna. We only need five och ten minutes. We just want to tell him.

- Five minutes. Vakten tryckte snabbt på en knapp som öppnade de automatiska dörrarna. Han kom ut ur båset och gick före oss till ett litet rum där det stod några stolar och soffor. Vi satte oss snabbt ner och vakten låste dörren efter oss. Han var borta i några minuter innan han kom gående med Zayn.

Zayn var blek och trött. Den stora t-shirten han hade fått hängde slappt runt hans tunna kropp. Hans ögon lyste upp när han fick syn på oss. Vakten öppnade dörren och släppte in Zayn innan han låste dörren och ställde sig utanför och studerade oss genom ett litet glasfönster.
- Hey Zayn! Jag reste mig upp och kramade om honom. Han kramade mig hårt tillbaka.
- What are you doing here? Zayn satte sig mittemot oss.
- The baby. It's out and it's alive. Jag log glädjestrålande mot honom. Zayns ansikte sprack upp i ett leende.
- That's amazing! Han hade tårar i ögonen. Is it a boy or a girl?
- A boy. Louis log stolt mot honom.
- Do you have a name yet? Zayn kollade nyfiket på oss.
- Not yet. Jag tryckte försiktigt Louis hand.
- We only have five minutes here. How's everthing going? Niall kollade på Zayn med orolig blick.
- It's like hell. Really, it is. I'm only allowed to have visitors at fridays. I don't know how long i'm going to survive in here.
- You'll make it Zayn. Niall kollade på honom med uppmuntrande blick. 
- I guess i'll have to. Are you coming back tomorrow again?
- Ofcourse Zayn. We want to read Liams letter. And talk to you. 
- Talk about what? Zayn kollade oroligt på oss.
- Us. The band. Everything. 
Zayn nickade långsamt. Vakten öppnade dörren och vinkade åt oss att vi skulle gå ut. Jag suckade. Zayn reste sig försiktigt upp ur soffan följde efter vakten.

- We'll see you tomorrow Zayn! Jag försökte låta positiv och glad på rösten när jag ropade till honom. Zayns sorgsna ögon förföljde mig ut ur fängelset och ner till den soliga gatan igen.

- Louis! Niall och Louis kollade chockat på mig när jag tvärstannade.
- What.. What is it Harry? Louis kollade oroligt på mig.
- Liam.. Don't you think we should call the baby Liam?