morethanonedirection.blogg.se

Sophies perspektiv.

"Hej simon. Jag har legat sjuk i en vecka nu. När jag kom fram till London drog jag på mig en rejäl förkylning. Jag har legat i sängen i en vecka. Det suger. Killarna ska stanna i london i tre veckor och ha semester, så jag har fortfarande en vecka på mig i London att få kontakt med dom. Nästa vecka ska jag färga tillbaka mitt hår till blont. Då kanske de kommer ihåg mig. 

/Sophie. 
Ps: varför svarar du inte på mina medelanden?"

Jag övervägde lite att trycka på skicka-knappen. Simon hade inte svarat på flera veckor och ändå hade jag skrivit ett medelande varje vecka. Jag suckade innan jag stängde av datorn. Medelandet fick vänta.
Med nya krafter och vilja att få träffa Harry igen tog jag en snabb dusch, tog min kamera och började gå ner mot receptionen. 
- Hello miss. Can i help you with something? 
Killen i receptionen rabblade mekaniskt upp sin inövade meningar.
- No, i'm fine. Or do you know where One Direction stays?
- I'm sorry i don't know. Han kollade på mig med ett leende. Are you the girl everyone talks about? Who follows the boys everywhere?
Jag kollade förvånat på honom.
- How do you know that? 
Han flinade samtidgt som han pekade på datorskärmen. Min twitter var framme och alla bilder på mig och killarna.
Jag orkade inte byta fler ord med honom så jag bara gick ut genom glasdörrarna. Innan de slog igen hörde jag honom ropa.
- Hope you'll find the boys today!
När jag kom ut på gatan stannade jag och drog in den friska luften. En vecka inomhus hade fått mig att känna mig äcklig.
Men under den tiden hade jag gjort upp en plan. En plan på hur jag skulle gå till väga de senaste veckorna.
Jag började med att kolla vid alla hotell i staden. Killarna skulle inte ha sin konsert förrens imorgon vilket betydde att de förmodligen var på hotellet idag och vilade upp sig.
Som jag trodde satt det fullt med folk utanför ett stort hotell mitt i staden. Jag gick fram och knackade en av tjejerna som stod längst bak på axeln.
-Excuse me, Are you waiting for One Direction?
Hon vände sig om och spärrade upp ögonen.
- Oh my god, it's you, Sophie right? The stalker?
Jag suckade. Jag funderade på om jag skulle försöka förklara för henne eller om jag bara skulle hålla med.
- Kind of. I don't follow them to be famous, i just want to talk to Harry. Are the boys in here? Sa jag samtidigt som jag pekade på hotellet. Hon log och nickade. 
- But they haven't been outside yet. We have been outside for two days waiting.
Jag svarade med att slå mig ner brevid henne. 
- I'm Josefine, by the way. Sa hon samtidigt som hon sträckte fram handen. I already know your name. Hon skrattade. How may times have you met the boys now?
- Honestly, i don't know. Not enough i guess. I haven't seen Harry yet. 
Hon kollade på mig med beklagande blick. Plötsligt ställde hon sig upp och spejade in mot hotell-dörrarna. Alla började skrika när Zayn och Liam kikade ut med ett leende. 
-We're sorry we can't come out and take a picture with all of you. But we want to take a photo together with you. So if you just stand where you are and look beautiful. Zayn log. And we will stand in front of you. Family photo, right? Alla skrek.
Zayn och Liam gick ut och ställde sig framför oss. Niall kom tätt efter och efter några sekunde kom Louis ut. Strax efter honom kom Harry. När Harry tog första steget utanför blev alla helt galna. Jag trängde mig fram längst fram till staketet. En kille kom ut och hjälpte dom att ta bilden. Jag stod så nära Harry att jag kunde sträcka ut handen och röra honom, och det var precis vad jag gjorde. 
-Harry! flämtade jag men mina ord försvann i alla andras skrik. Alla drog i killarna och ville komma så nära som möjligt.

Harrys perspektiv.
Jag kände hur folk började slita i mig. Alla skrek och var helt galna. När jag kände en hand på min axel tog jag några steg frammåt. Louis nuddade min hand för en sekund och viskade. 
- it's okey Harry. Men det var inte okej. Jag kände hur paniken började bubbla i min mage och tillråga på allt kom några paparazzis springade.
-HARRY! How does it feel to be outside again? What happended to you? Harry? HARRY?
Jag började backa mot staketet igen. Där var alla människor som försökte ta tag i mig. Jag kände mig fångad. Dörren öppnades och Joe kom ut. 
- What's going on? morrade han med en arg stämma. Paparazzirna som var kvar backade några meter innan de fortsatte ställa sin frågor. Det enda jag hörde var deras skrik.
- harry? Harry? HARRY?
Tillslut knuffade jag bort Louis som stod framför mig och trängde mig förbi paparazzirna. Ut på gatan sprang jag och fortsatte min flykt uppför backen till berget. Jag hörde hur vakterna började arbetet att försöka få fansen att inte springa efter.

När jag var uppe på krönet av backen slängde jag en snabb blick bakåt och såg hur en tjej med svart hår jagade efter mig.

Sophies perspektiv.
När Harry började springa mot gatan var jag snabb med att tränga mig ur folkmassan. Innan vakterna hann reagera tog jag upp jakten på Harry. Jag hörde bakom mig hur alla drog efter andan när jag vacklade till. Men jag återfick balansen och fortsatte. Harry hade på den tiden hunnit få ett ordentligt försprång.
Mina skor flög fram över gatan. Kicken jag hade fått när jag såg Harry gjorde sitt. Harry var inte många meter framför mig nu. Plötsligt kände jag hur jag trampade på en sten. Jag famlade efter något att ta tag i men det fanns bara luft omkring mig. Handlöst föll jag ner i den hårda asfalten. Jag försökte ta mig upp direkt men när jag såg hur långt Harry hade kommit lät jag min kropp sjunka till gatan igen.

Jag väntade inte mer på killarna utanför hotellet den kvällen. När jag gick till en kiosk för att köpa något att dricka fastnade mina ögon på en av löpsedlarna.
En bild där Harry springer upp för backen. Några meter bakom ser man mig ligga på gatan.
Jag köpte tidningen och skyndade mig tillbaka till hotellet.

.Snabbt skummade jag igenom texten på sidorna. Det enda som stod var att Harry hade blivit galen och sprungit ifrån fansen. Ingen visste vart han befann sig just nu men de andra bandmedlemmarna var lugna, Harry brukade alltid komma tillbaka. Jag loggade in på twitter för att se om killarna hade twittrat nåt. Direkt när jag loggade in började det plinga i inboxen.

Hela min sida fylldes med bilder av mig bakom killarna på gruppfotot, när jag springer efter Harry uppför backen och några bilder på mig och killarna. Alla diskuterar och spekulerar "who is she" "fucking stalker" "she only wants to be famous, stupid whore."
Snabbt stänger jag igen datorn. Jag hoppar till när telefonen ringer brevid mig.
-H-hello? Stammar jag fram i luren.
Först hör jag bara brus men sedan hör jag en klingande norsk stämma.
- Sophie? Det är jag Simon. Det står om dig på löpsedlarna. Alla pratar om dig Sophie. Vad har hänt?
Jag fick svälja för att inte börja gråta.
- Simon, varför har du inte svarat på mina medelanden?
- Jag har ingen datorn, Pelle råkade ladda ner ett virus till den så jag har inte kunnat använda den.
Jag skrattade till.
- Men hur visste du vart jag var?
- Jag tog reda på vart killarna var, för jag antog att du befann dig i samma stad. sedan ringde jag runt till några hotell innan jag hittade rätt och dom kopplade mig hit. Jag har inte så mycket tid kvar att prata det, men hur går det? Har du fått kontakt med Harry än?
- Jag har fått kontakt med killarna men inte med Harry, idag var jag jättenära men..Mer han jag inte säga innan samtalet bröts. Arg slängde jag på luren medans jag svor för mig själv.
Jag bestämde mig för att ta en promead för att slippa läsa alla komentarer på twitter.
jag gick ner för trapporna och förbi den flinande killen utan att bemöta honom med en blick.
När jag hade gått några hundra meter på gatan svängde jag in på en mindre väg. Plötsligt hörde jag någonting prassla bakom mig. Jag vände mig om och såg ett gäng med umgdommar komma emot mig. Jag backade tills jag stötte in i en vägg.