morethanonedirection.blogg.se

Sophies perspektiv.

Jag vaknade upp av att jag hörde röster.
Samma doktor som hade tagit hand om mig igår kom in i mitt rum.
- Good morning. Are you hungry?
-Yes. svarade jag samtidigt som min mage kurrade. Han skrattade och vinkade åt mig att följa efter honom. Vi gick genom den långa korridoren till en dörr som jag förstod ledde in till matsalen. Till min förvåning följde doktorn med mig in i matsalen.
- I just thought that we could talk about what's happened last night.
Jag nickade sammanbitet.
I matsalen fanns det inte så mycket att kalla frukost. Några torra mackor och lite flingor och mjölk. Men jag var så hungrig så jag tog åt mig av allting.
Vi valde ett bort långt in vid ett fönster. Han slog sig ner mittemot mig. Mina ögon fastnade på en bricka som satt på hans skjorta. "Dr. Green" Jag log lite när jag läste. 
- So. Sophie, can you tell me what happened.Who broke your nose och who hit you in your stomach?
Jag tvekade lite innan jag började berätta. 
- I don't know. I was out for a walk and some people came at me. They wanted me to stop stalking the boys and leave the boys alone. Then they started to hit me.
- Who called the ambulance? Dr. Green ställde frågan samtidigt som han fortsatte skriva i sin anteckningsbok.
- There's was a man.. John i think. He was out with his dog and found me.

- Do you have any idea of who the people was?

Jag tänkte efter.

- I guess they're fans.

Dr. Green nickade att han hade förstått. Jag högg in på min klena frukost men han kladdade ner någonting mer i sitt anteckningsblock.
- I'm done now, i'll catch up with you later, okey? Han kollade på mig där jag satt med munnen full avflingor. Jag nickade och vinkade lite som svar.
När han hade gått kollade jag nyfiket ut i matsalen. Det satt alla möjliga människor överallt, gamla , sjuka eller med brutna ben. Men min blick sökte efter en kille med svart hår och mörka lockar.
Jag hajjade till när jag såg en svart kalufs svepa förbi utanför dörren. Jag kastade mig upp och gick så fort jag kunde mot dörren. När jag kom ut i korridoren fanns det ingen där. 
Jag suckade innan jag gick in igen. Några blickar drog till mig när jag gick tillbaka till min plats. Jag tog min tallrik och lämnade den till disken innan jag började gå mot mitt rum igen. När jag kom ner till min korridor igen svepte det en doft över mig. En doft jag känt en gång förut. En doft av Harry.
Jag kollade mig omkring. Vad hade Harry gjort här nere?

Louis perspektiv
Jag hörde dörren öppnas. Jag hoppades att det var Harry men på lukten kunde jag känna att det var en tjej. Eleanor?
Harry hade åkt hem tidigare på dagen.Doktorn hade sagt att jag behövde vila och att Harry också behövde vila. 
- H-hello Louis. En ljus tjejröst stammade fram orden. Jag undrade om det var ett fan som hade smitit in.
Hon fortsatte.
- The doctor told me you were able to hear what i i'm saying. So umh. Hon tystnade. I'm the girl who fainted on stage.And yes i'm "stalker sophie". I just need to talk to Harry. i've been thinking of him everyday since i was on stage. Hon svalde. I just need to talk to him, one more time. But he doesn't show up outside the hotels. Yesterday some Fans hurted me. They hit me in the face. Louis, please help me. I need to talk to Harry. 
Hon tog försiktigt min hand och förde den till ett sår. Jag kände några tårar rinna ner för hennes kind.
Hon snyftade några gånger innan jag hörde dörren gå igen.
Hon lämnade mig med några frågor i mitt huvud. Min Harry. Tanken på att någon annan just nu gjorde allt för att få prata med honom gjorde ont inom mig. Hon älskade honom. Jag hörde det på hennes röst. På sättet hon försökte förklara varför hon ville träffa honom.

Men jag kan inte. Jag bara ligger här i min säng och kan inte göra någonting. Alla killarna har varit inne och pratat med mig hela förmiddagen. Eller jag tror iallafall att det är förmiddag eftersom Niall berättade om sin frukost. Harry bara låg brevid mig och sjöng i mitt öra.Alla mina favoritlåtar och några av hans egna. Det var bara jag som visste om hans låtar han skrev och spelade på sin gitarr. Hans låtar som ibland handlade om mig. Om mina kyssar. Om mitt vackra hår. Jag grät alltid när han spelade dom för mig. Jag önskade att han kunde veta vad jag tänker. Jag önskade att han kunde se hur jag grät i hjärtat.
Jag önskade att jag kunde vakna. Den tanken flög genom mitt huvud varje minut. Jag önskar att jag kunde vara vaken när Liam och Zayn satt och berättade om ett galet på fans utanför hotellet. Jag önskar jag kunde sett är Niall ramlade när han skulle gå ut genom dörren. Jag önskar jag kunde se Harrys ögonen när han berättade dedär sakerna för mig. När han öppnade sig om det mörka.

Men jag kan inte.