Harrys Perspektiv.

- You have to stop. You know what we've said. You can't let the people know, it could break the whole tour. People will go crazy. You can't show them the real side of "Larry Stylinson". Joe sa det sista med en ironisk röst. Louis satt bara där på sängen och kollade på. han hade gett upp förlängesen. Det var bara jag som orkade kämpa för oss fortfarande. Men som vanligt gick alla emot oss. Vi gick aldrig dendär promenaden som vi bestämde. Joe kom på oss just när vi skulle gå ut och tvingade oss att gå in igen. Detta var det enda tillfället vi fått att vara ensama, men då kom Joe in och störde. Och nu var vi igång med bråkandet igen.

- Can you go out from my room please? You have no right to be here right now, we want to be alone. Jag kollade på Joe med mörk blick.
- If you want it so, but remenber what i've said. You can't let people know about you.
Jag gick bakom honom och puttade honom ut genom dörren. När dörren gått igen sjönk jag ihop på golvet.
Louis kom fram och la armarna om mig.
- It's alright Harry, don't worry.
- I can't do this anymore... Jag kände hur tårarna började rinna. 
- I know. Nu grät Louis också. Inga ord behövdes för att trösta varandra. Vi bara satt där och höll om varandra. 
- Can't we get out from here? Just to be alone somewhere in this city?Just for one night? Louis kollade på mig med rödsprängda ögon. 
- I'll go and ask someone who works here. 
Jag reste mig från golvet och öppnade dörren. Genast var några paparazzis där med sina kameror och frågor.
- Why are you crying Harry? Why don't you go out and talk you your fans, the neeeed you, Harry? Harry? HARRY?
Jag bara tryckte undan dom och gick ner för trappan till receptionen.
- Mr. Styles. How are you? do you need anything? 
Jag kollade på killen i receptionen. Han var inte mycket yngre än mig.
- I was just wondering.. is there any way we can get out from here? Just for one night? Like to a lake or something..
Han kollade på mig och flinade.
- You and Louis i guess? Actually there is a way out from the hotel and i can show you. If you really really want to. And i can drive you in my car to a lake, but to get home you need to order a cab.
Jag log stort mot honom. 
- Thank you so much. When? 
- Well my time is out in 10 minutes. So like 20 minutes, if that will be okey. 
Jag nickade och vi bestämde vart vi skulle mötas. På vägen ut gick jag förbi alla fans och bestämde mig för att säga hej Iallafall. Men jag orkade inte gå ut så jag stod innanför glasdörrarna och vinkade. Fansen tryckte sig mot dörrarna och grät.
Jag vände mig om och gick upp för trappan igen. Louis satt fortfarande på mitt rum.
- Louis, we're going out! The boy who works here are going to help us and drive to a lake. We can stay there for some hour. 
- Oh Harry that's amazing. Tomorrow Eleanor will arrive here so we won't be able to spend so much time together this week. 
Jag gick fram och slog armarna om honom. Han borrade in sin näsa i mitt hår medans vi trycke oss mot varandra.
Plötsligt öppnades dörren. Niall kom in med händerna fulla med kartonger med mat. 
- Hellooo guys, i was just wondering.. Sedan fick han syn på oss. Oups, my fault, sorry. Sedan smällde han igen dörren.
Louis började skratta. Hans skratt är så smittsamt så tillslut låg vi på sängen och grät av skratt.
- Louis it's time to go now. He's waiting for us downstair. 
Vi tog på oss våra jackor och tog med lite godis innan vi gick ner för att möta killen på hotellet. Han tog oss ut genom garaget till sin bil. 
- Okey, so if you sit here, i don't think people will see you outside.
Vi hoppade in i bilens baksäte. 
Efter bara 10 minuter var vi framme. 
- Do you have the number to a Cab? 
Vi nickade.
- Have a great night, see you later.
Vi vinkade till honom. Idag var sista kvällen i Tyskland och imorgon skulle vi bege oss till Frankrike. 
Vi började gå mot sjön. Det var helt tomt på stranden så vi slog oss ner på några gungor på lekparken. 
- I'm sure i can fly higher than you! Louis kollade på mig med en busig blick.
- Show it! Vi började ta fart på gungorna och när vi hade som högst fart räknade vi till tre innan vi hoppade. Vi landade liggandes brevid varandra och flämtade efter luft. 
Jag kollade in i Louis ögon.
- Louis can you see the stars? 
- Harry it's not dark yet.. Louis kollade på mig med förbryllad blick.
- I know, but i can see them in yours eyes.
Louis fick tårar i ögonen och lutade sig panna emot min. Utan några ord ställde vi oss upp och gick ut på bryggan.
- So, do you wanna go for a swim? Louis kollade frågande på mig.
- If you want? Jag hann inte ens säga klart meningen innan Louis puttade i mig i vattnet.
- That's not fair! Skrattade jag innan jag drog i hans ben så han också ramlade i vattnet. 
- Oh my god, it's so cold. Louis flämtade medans han tog tag i min hand. 
-I'll keep you warm. Jag drog honom nära mig och höll om honom.

När våra fingrar blev skrynkliga av allt vatten gick vi upp. Vi låg på brygga och lät vinden torka våra kläder medans vi kollade på stjärnorna. Louis hår blev alldelles lockigt av vattnet och jag kunde inte sluta känna på det. Och just för tillfället kändes det som jag var lyckligast i hela världen.

Sophies perspektiv.
- Hej, är du vaken nu? 
Jag öppnar sakta ögonen och ser in i ett par gröna ögon.
- Harry? 
- Nej, mitt namn är karin och jag är din läkare. Minns du vad som hände igår? Karin pratar långsamt och överdrivet tydligt.
Jag blinkar några gånger och spänner mig innan jag börjar prata.
- Jag var på konserten och Harry tog upp mig på scenen. Sedan minns jag inget mer.
- Du har rätt, du var på konserten och Harry tog upp dig på scenen. Men du svimmade på scenen. Gjorde Harry någonting som fick dig att svimma? Karin kollar på mig med allvarligt blick.
- Jag vet inte. Svimmade jag brevid honom så han såg mig? vad hände sen?
Karin ler lite medans hon berättar
- Min dotter var på konserten och hon berättar att du svimmade i Harrys armar så ni båda ramlade ner på golvet. Harry satt själv med dig en stund innan någon förstod vad som hade hänt och vakterna ringde ambulansen. Killarna fortsatte konserten efter det.
- Men frågade dom inte någonting om mig? Gav du mig deras namn eller nummer ? 
Karin ler.
-Harry frågade om du var okej men inget mer. Jag är ledsen.
Jag vände mig om mot väggen igår. 
- Du får åka hem redan idag. Jag tror att din mamma är påväg med bil hit. Du har bara svimmat och är inte skadad. Karin klappade mig lite lätt på ryggen. Hoppas du får se killarna någon mer gång.

3 dagar senare.
Jag har spenderat alla de senaste dagarna inomhus. Det enda jag gör är att sitta på twitter och försöker få kontakt med killarna. Men jag försvinner bara i mängden bland alla andra fanmejl. Någon har lagt upp filmen på youtube där man kan se hur jag svimmar i Harrys armar. Harrys bekymrade min och hur de andra killarna springer runt på scenen skär i mig. 
Plötsligt plingar det till på min mobil. 
"Simonandersen started following you!" 
Simon? En av de killarna jag träffade i Norge. Hur har han hittat mig på twitter?.
Jag börjar följa honom och får direkt ett medelande från honom.
"Hej Sophie! Hann du till konserten och hotellet?"
Jag tänker några sekunder innan jag skriver ett svar.
"Jag hann till konserten och Harry tog upp mig på scenen under en låt."
Simon svarar nästan direkt 
" Jag vet inte vem Harry är en jag förstår att du måste vara överlycklig. Sjöng han till dig eller vad gjorde han?"
Sanningen eller ljuga? Jag hinner knappt tänka innan jag skriver sanningen " jag svimmade i hans armar så jag minns inte. Och han lägger inte märke till mig när jag skriver till honom på twitter. Hur ska dom någonsin lägga märke till mig?"
Simon: "Shit! det lät inte så kul hörru.. Jag vet inte riktigt vad du kan göra men kan du inte gå på någon mer konsert så kanske han lägger märke till dig igen? Om du nu gillar honom så mycket.."
Ideén slår mig direkt. Varför har jag inte tänkt på det innan? Det finns en hemsida där man kan kolla vart killarna befinner sig för tillfället. Sedan är det bara att kolla vart alla fans är för att ta reda på vilket hotell de bor på.
"SIMON! Du är en stjärna. Såklart jag måste leta efter dem. Tack för hjälpen.. Sophie."

Jag går direkt in på hemsidan där det står deras tour-datum. Tyskland befinner de sig i. 
Jag går in på banken och kollar hur mycket pengar jag har kvar från pappa. 14.000 kommer man ganska långt på om man väljer ett billigt altenativ.

En vecka senare.

"Hej Simon. Just nu sitter jag på tåget påväg till Tyskland där killarna är nu. Jag har rymt hemifrån. Mamma förstod inte mina planer när jag berättade vad jag var tvungen att göra. Så nu har jag packat min väska och rest iväg. Jag har med mig 18.000 och jag tror att jag kan klara mig rätt långt på dem. Jag ska försöka hitta någon som säljer en biljett utanför arenan billigt. Jag hör av mig. Sophie."
Jag lutade mig tillbaka i tåget. Bara 10 minuter tills tåget var framme i tyskland. Då skulle jag försöka hitta ett hotell eller vandrarhem att sova i innan jag begav mig till Killarnas hotell. Konserten skulle inte vara förrens imorgon så jag hade gott om tid på mig.
- Nu anländer tåget till sin slutdestination som är Berlin. Vi på tåget hoppas att ni haft en trevlig resa.
Jag kom av tåget först av alla. När jag kom ut på perrongen stanadde jag och drog in luften av Tyskland. Så det var alltså här jag skulle spendera några dagar framöver, tills killarna åkte till ett annat land. Innan jag började gå mot stationen kontrollerade jag en sista gång att jag hade mitt bank-kort med mig. 
- Excuse me, do you want any help? En vakt kollade på mig med snäll blick. 
- Um yes, i want to know a cheap hotel around the arena? Jag försökte uttala orden vuxet så hon skulle ta mig serriöst. 
- Yes, we have this hotel and it's really good and cheap. Hon gav mig en broshyr med en bild på ett hotell på.
- Thank you so much. Jag log överdrivet mot henne. Do you know where the boys in One Direction stays?
- Oh they're at the arena-hotel. There's a lots of girls outside so they don't go outside right now. Hope you'll enjoy you time here in Berlin!

Jag tackade och började gå mot hotellet hon hade pekat på. När jag hade checkat in och lämnat min packning började jag gå mot killarnas hotell. När jag kommer så nära att jag ser alla fans som står utanför hotellet stannar jag. Det var tusentals av skrikade tjejer som stod och väntade på killarna. Hur skulle jag märkas bland alla dessa?
Plötsligt började några skrika och peka på mig. Eller rättaresagt bakom mig. Jag vände mig snabbt om. Bara några meter ifrån mig kom Liam gående. Han vinkade till fansen och alla började springa. Eftersom jag redan var nära honom sprang jag också. Jag kom fram först av alla. 
- Liam, please. Jag flämtade. I need to talk to Harry. Can i have his number or something, please?
Liam skrattade och kollade på mig.
- Everyone want his number sweetie, but it can't come out. His phone would break of all the calls from fans. Do you want a photo or anything with me? I'm not Harry but..
De andra fansen var nästan framme vid oss. Jag tog snart ett kort tillsamans med Liam innan jag gick mot hotellet. Eftersom alla var vid Liam så var det tomt vid platserna så det var fritt fram och sätta sig längst fram. Plötsligt öppnades hotelldörren. Men det var inte Harry som kom ut. Han kom inte ut på hela kvällen.

Harrys perspektiv.

Norge. Det var där allting började. 
Innan vi skulle gå in på scenen och ha våran konsert för 19.000 skrikande fans tog Louis mig åt sidan.
- We need to talk. Can we go for a walk? tonight, when they're sleeping. 
Jag såg i Louis ögon att han ville berätta något allvarligt. Jag famlade fram ett nervöst 
- Ofcourse we can.
Louis gick förbi mig och nuddade snabbt min hand. En sådan lätt beröring av honom har alltid fått mig att känna som att hela världen är min. Jag förstod väll vad han ville prata om, det gamla vanliga om att han älskade mig igentligen, men att mangament bestämde tillslut och att vi fick hålla det som det var. 
När vi gick ut på scenen och fylldes av ljudet, ljuset och alla tusentals människor kände jag att det var verkligen här jag hörde hemma. 
Och vi var igång. Låtar spelades och allt flöt på. Louis höll sitt tal som fick mig att vilja gå fram och ta honom i min famn, men jag visste att jag inte kunde.
Sedan var det dags för mitt tal. Ljusen släcktes och strålkastarna tändes på mig. Eftersom jag kunde talet utantill så rabblade jag upp det jag skulle säga samtidigt som jag kollade ut över publiken. När jag avslutade mitt tal med tårar i ögonen sänkte jag blicken för att kunna blinka undan tårarna.
När jag kollade ner såg jag första raden av tjejerna som stod längst fram. Precis under mig stod tjejen jag hade träffat i kön, tjejen som hade varit så nervös och som hade stått alldelles själv i kön. Hon stod och kollade rätt upp i mina ögon. Inte som de andra tjejerna som stod brevid och knuffades och skrek. Hon bara stod där och kollade på mig med lysnade ögon.
Jag bestämde mig fort. Jag vinkade till Liam att köra igång "more than this". Sedan gick jag bort till vakten och böjde mig ner.
- I want that girl on stage. now.
vakten kollade konstigt på mig.
- Why? 
Jag slängde en blick på henne där hon stod.
- I wanna sing to her.

Jag gick in mot scenen igen och såg vakten lyfta upp tjejen. Niall gick bort för att hjälpa henne upp på scenen och leda henne bort till mig. Hennes händer skakade när jag tog dom i mina. 
-Don't worry honey . Viskade jag men jag tror inte hon hörde det.
Jag sjöng mitt solo till henne och försökte få henne lugn. När det var klart vände jag mig mot pubilken med henne.
- What's your name sweetie? viskade jag i hennes öra.
- Sophie. Hennes andedräkt var varm mot mitt öra. 
- Can everybody give a hand for Sophie? 
När publiken började applådera kände jag hur hon sjönk ihop i mina händer. Jag försökte desperat hålle henne uppe men hon drog med sig mig ner på golvet. Alla såg vad som hände men ingen hann reagera. Jag slog lite lätt på hennes kinder innan jag ropade på de andra 
- Can i get a little help here?! She fainted. We need to get her to the hospital.
Niall kom springade samtidigt som han tog fram sin mobil. 
- I don't know the number to a ambulance here in norway? 
- We have already called. En vakt kom upp på scenen.
Jag, Niall och vakten böjde oss över henne.
Niall strök henne över håret och viskade 
- Did you do something? That made her faint i mean? 
Jag kollade på honom med förbryllad blick.
- NO. What makes you think that? 
- I don't know. It's just so wierd. Niall kollade på mig med granskade blick. Jag suckade och tog hennes hand. Den var iskall så jag försökte värma den.
- The ambulance is here now. 
Tre ambulansmän kom upp på scenen. De la över henne på en bår och tog in henne i ambulansen. Jag följde efter dom in i ambulansen.
- No Harry you can't go. Liam kom springade emot ambulansen. Wee need to keep the consert going, mangament want us to.
Jag vände mig mot en av ambulansmännen.
- She's going to be okey, right? 
Han kollade på mig och log. 
- Yes, she just fainted. But i feel bad for her who misses the whole consert. She'll be so sad when she'll wakes up and we tell her what happened.
Jag ger henne ett sista blick innan jag går ur ambulansen.
När ambulansen åkt förbereder de andra sig för att fortsätta konserten. Jag vänder mig om mot ljuset och alla fans igen och börjar sjunga. Hela konserten flyter på utan fler olyckor.

När konserten är slut och vi går av scenen tar Louis mig åt sidan.
- Why did you do it? 
Jag hinner inte svara förrens Joe ur mangament ställer sig emellan oss. 
- Did you take her name? Maybe we can use her as your beard?
Jag stelnar till när jag hör orden. Jag kollar på Joe med mörk blick.
- No i didn't take her name and i don't want to use her as a beard. I don't know if i can do this anymore. Avslutade jag med innan jag gick förbi Joe och Louis. Jag gick ut på scenen igen där jag hade suttit med henne i mina armar. Några paprazzi's började direkt fota och ställa massa frågar.
- Why did you take her on stage? Did you fell for her? 
- Are you going to take up a girl on every consert or was it just today? 
Jag kollade på dem med trött blick innan jag gick tillbaka in bakom scenen. Direkt när jag kom in bakom scenen kollade Niall, Liam, Louis och Zayn på mig. 
-what are you holding in you hand? Niall kollade på mig med nyfiken blick.
Jag gick bara förbi dom. När taxin släppte av mig vid hotellet möttes jag av tusentals skrikande fans. Men jag gick bara rätt in på hotellet och in på mitt rum.
När jag hade öppnat twitter och svarat på några frågor om jag hade tagit upp tjejen på scenen för att hon var snygg, eller för jag tyckte synd om henne vågade jag öppna handen. Ringen som låg i min hand hade gjort stora märken i handflatan. Det var en liten ring där det stod "niall" på ena sidan och "Sophie" på andra. Så hon var en Nialltjej alltså. Jag log lite medans jag tänkte på Niall och hans problem med att hitta den rätta. Jag lade ner ringen i min plånbok medan jag tänkte på mitt och Louis nattsamtal vi skulle ha. Som varje gång vi skulle ha ett samtal hoppades jag att han hade bestämt sig för att han ville gå ut med våra känslor.
Det sista jag gjorde innan jag stängde av datorn var att skriva ett direktmedelande till Louis. 
"when do you want to go? Can't stop thinking about that little girl, do you think she is hurt or anything?"
Det hann bara gå några sekunder innan Louis svarade "When the fans outside are gone. No i don't think she is hurt. Forget her, Harry. Or do you like her? "
Jag skrev snabbt ett svar tillbaka.
" The only one i like in this world is you."

- Har du fixat allting med packning och biljett? Vi vill inte att du ringer och klagar för att du har glömt någonting. 
Sophie suckade och öppnade sin dörr. Utanför stod mamma med sin nya klänning på sig. Den satt tight över brösten så Sophie förstod att hon skulle ut med Tony idag igen.
Sophie stönade och förklarade för mamma för tionde gången idag att hennes packning hade varit klar i en vecka och att hon hade kollat en gång i timmen att hon hade allting med sig.

Det var nästan ett år sedan Sophie hade suttit och gråtit utanför Ticnet. Hon hade köat i 7 timmar men biljetterna tog slut direkt. Då trodde Sophie att hela livet var slut, att hon aldrig skulle bli lycklig igen , men en dag kom hennes mamma hem med en biljett till konserten i Norge. Detta betydde att Sophie själv skulle ta tåget ifrån stockholm över till norge, checka in på hotellet själv och gå på konserten själv. Ingen trodde att hon skulle klara det, men hon hade bestämt sig för att visa dom. Allt för att få se Niall och de andra killarna i bandet. 
Det bästa var att hon hade så bra platser också, längst fram vid scenen. Sophie har aldrig förstått hur mamma kunde få tag i biljetterna, men hon vågar inte fråga. Det viktigaste är att hon får gå på konserten och att hon skulle få sitta så långt fram att hon skulle kunna se Niall i ögonen. Så långt fram att om hon hade tur, kanske få röra Nialls hand..

Hon avbröts i sitt tänkande av att mamma skrattade åt henne.

- Vad sitter du och tänker på Sophie? 
- Hur lycklig jag är över att jag åker imorgon. Sophie kom på sig själv med att svara med lite suckande romantisk. 
- Du är rolig du gumman, skrattade mamma innan hon rufsade om Sophie i håret och gick ut

.

Det sista Sophie gjorde innan hon skulle sova var att kolla packningen en sista gång. Hon hade redan förberett sig på att inte få någon sömn på natten, därför hade hon förberett sig med att ladda ner massa filmer. Men det blev inte av att hon kollade på dem, utan hon satt hela natten och lyssnade på Niall och de andra killarnas fina röster.
När solen gick upp hade hon fortfarande Nialls solo i "Little thing" i huvudet och hon visste, fastän dagen inte ens hade börjat, att hon började leva den bästa dagen i hennes liv.

Efter en natt utan sömn och en dålig morgon satt Sophie äntligen på tåget mot Norge. Morgonen hade börjat med att Sophies mamma hade kommit in och skrikit på henne för att hon skulle åka och lämna mamma själv. Sophie hade försökt förklara för mamma att hon skulle kommma hem redan dagen efter och att mamma kunde ringa på hennes mobil om det krisade. Men Sophies mamma hade inte förstått och gått in på sitt rum för att sova vidare istället. Sophie hade lättat skyndat sig att ta med sig sin väska, packa ner lite frukost och börjat gå mot tåget. När Sophies mamma har druckit så är det bäst att hålla sig undan har Sophie lärt sig.

 Ibland önskar Sophie att hon hade en pappa, en pappa som kunde hjälpa henne med läxorna, fixa i hennes rum, köra henne till kompisar och ha en trygghet i huset. Minnet av hennes pappa som lämnade henne finns fortfarande kvar inom henne.

Det var en helt vanlig julafton 2005. Sophie hade precis öppnat det stora paketet som hon hade väntat på så länge, och ut hade det skuttat den finaste hundvalpen hon hade sett. Hon hade blivit så glad att ögonen hade tårats och kramat om pappa med lysande ögon. 
Av mamma hade hon fått en ny väska som hon var jätteglad för också, men fanns det någonting i världen som slår en hundvalp?
Den kvällen hade hon legat vaken länge brevid sin nya hund, som hon hade döpt till Bruno. Hon hade legat och tänkt på hur bra livet skulle bli nu, att hon inte skulle vara ensam mer utan hon hade sin älskade Bruno.
En vecka senare gav sig pappa av. Mamma berättade aldrig varför men Sophie vet att mamma trodde att Sophie gillade pappa mer än mamma. Sophie önskar av hela sitt hjärta att pappa skulle komma tillbaka och ta med sig henne tillbaka..

Sophie vaknade upp av sitt tänkande av att konduktören knackade henne på axeln. 
- Din biljett tack!
Sophie hade haft biljetten i handen hela tiden för att hålla koll på den så det var inga problem med att visa fram biljetten. När konduktören gått så kollade hon sig omkring och insåg att flera runtomkring henne kollade lite konstigt på henne. Men hon slöt bara ögonen och satte på sin favoritlåt igen. När Nialls solo började spelas i öronen log hon lite för sig själv, tänk att idag skulle hon få se killarna som har räddat hennes liv i så många år...

- Tåget anländer snart till oslo och vi som har jobbat ombord hoppas att ni haft en trevlig resa.. Ropade de ut i högtalarna. Men Sophie var redan inne i drömmen då och inget skrik i hela världen kunde få henne att vakna från sina drömmar..